NPM-styrningen av skolan, en vårflod lärare och rektorer inte kan stoppa

Det är dags för ännu ett inlägg om skolans/välfärdens styrning. Ni som följt den här bloggen ett tag kanske tror att det snart inte går att problematisera styrningen mer? Fel fel fel. Jag har bara börjat. Styrningen är så oerhört mycket viktigare för hur verksamheten fungerar än vad många tror. Jag syftar då inte främst på politiska beslut i den nämnd som utgör huvudman för skolan eller beslut i de fristående skolornas styrelserum, utan om den övergripande styrningen av skolan. De mekanismer som gör att politiker, verksamhetschefer, rektorer och lärare väljer att agera som de gör. Vilka val som uppmuntras av styrningen och vilka val som motarbetas av styrningen. Jag tänkte gestalta detta genom en liten jämförelse med vattnets kraft. Därför vill jag att ni sluter ögonen och tänker på en vårflod. Läsare har svårt för den här typen av mindfulnessövningar kan finna inspiration här. 

Sådär. Föreställ er att skolans styrning är vattnet som forsar fram i älven. Styrningens syfte är att skapa en verksamhet där beslut hela tiden fattas så att det gemensamma målet nås (målstyrning är problematiskt - läs gärna inlägg om detta). För vattnet i älven handlar det om att ta sig till havet, för skolan handlar det om att elever ska lära sig bra saker och bli förberedda för vuxenlivet. Alla som jobbar i skolans värld skall styras i sina beslut så att verksamheten lever upp till skollagens och läroplanens krav. Sedan någonstans omkring 1990 styrs skolan genom New Public Managementstyrning - NPM (läs gärna mer utförligt inlägg om NPM här). Mycket kortfattat handlar NPM om att välfärd skall målstyras, konkurrensutsättas och ständigt effektiviseras genom hård budgetdisciplin/minskad tilldelning av resurser. Vi som jobbar i skolans värld kanske inte reflekterar över det men NPM-styrningen uppmuntrar hela tiden lärare och rektorer att ta beslut, små och stora, i viss riktning. Mot de politiskt satta målen. Till förmån för kunden. Så billigt som möjligt. Jag tänkte ge två exempel på hur detta kan gestalta sig i skolans värld.  

1. Relationen Lärare - Kund

Även om vi inte vill använda beskrivningen kund är det ju i praktiken vad marknadsstyrningen av skolan gjort föräldrar/elever till. Ju längre ned i åldrarna ju mer är föräldern kund, ju längre upp i åldrarna ju mer övergår eleven till att vara kund. Marknadsstyrningen påverkar självklart lärares relation till föräldrar/elever. Är de inte nöjda skall de söka en annan skola. Det är själva grunden för påståendet att konkurrens skapar ökad kvalité. Missnöjda kunder ska genom sina aktiva val välja bort varor/tjänster de inte är nöjda med till förmån för varor/tjänster de är nöjda med. 

Igår läste jag en insändare om att lärare måste utbilda föräldrar och att lärare måste sluta vara offer och att lärare måste stå upp för sin profession.  

Läraren som skrivit artikeln har såklart gott uppsåt och jag tror säkert att han själv klarar av att inte vara offer och att stå upp för professionen. Det är även en väldigt vanlig uppfattning bland lärare som uttalar sig om skolan, att läraren skall kunna stå emot föräldrars påtryckningar. Således är detta på intet sätt ett angrepp på författaren av insändaren. Men. Blunda igen och tänk på den där älven. Marknadskrafter är ingen porlande bäck, de är en mäktig vårflod. Marknadsstyrningen av skolan syftar till att föräldern/eleven/kunden ska välja det alternativ som bäst lever upp till kundens krav på tjänsten utbildning. Föreställ er att min tes om styrning är korrekt. Att styrningen påverkar samtliga beslut som tas i skolan. Stora som små. Är det verkligen rimligt att förvänta sig av den genomsnittlige läraren att hen ska agera i rak motsats till vad styrningen vill? Att lärare ska stå där mitt i vårfloden och vara professionella? Vad skapar det för kravbild på landets lärare? Den här synen på lärare som superhjältar som ska stå upp för vissa ideal och stoppa/vända flodens riktning, jag tror den synen tar väldigt liten hänsyn till vilken oerhörd makt styrningen av skolan har för lärares förutsättningar. Jag tror att den skapar saker som betygsinflation och snäll-E och jag tror att den även bidrar till att skapa obalans mellan krav och resurser. En obalans som vi vet leder till ohälsa och utmattning. 

2. Relationen Rektor - Lärare

Rektor är ansvarig för att verksamheten lever upp till ett stort antal nationella krav/mål. En del av dessa krav uttrycks i form av lagar (tex skollag, arbetsmiljölag, kommunallag) medan andra har en juridiskt något underordnad status (läroplan, föreskrifter, allmänna råd). Rektor har fått i uppdrag av sin huvudman att se till att lärare arbetar mot de krav/mål som politiker/bolagsstyrelse satt upp. Den övergripande NPM-styrningen av skolan har gjort skolan målstyrd samt uppmuntrar skolan att hela tiden bli billigare/mer effektiv. Rektors ledarskap i skolan skall vara sådant att målen nås men att de nås genom att ta så lite resurser som möjligt i anspråk. Detta kan vid första tanken låta väldigt sunt. Varför slösa bort skatt i onödan och är det inte så att de nationella målen för skolan är formulerade för att elevers utbildning ska bli så bra som möjligt? Jo. Men hur fungerar styrningen i praktiken?

Vi tänker oss att rektorn på en skola står inför en situation där elevers resultat är jämförelsevis dåliga och att lärares ohälsa är jämförelsevis hög. Skollagen slår fast att alla elever ska nå så långt som det är möjligt och arbetsmiljölagen att alla anställda har rätt till en arbetsmiljö som inte gör dem sjuka. Rektor behöver således agera för att förbättra elevers resultat och samtidigt förbättra arbetsmiljön för lärare så att ohälsan minskas. Det lagarna förväntar sig av rektor är att resurser tillsätts så att tex fler elever får stöd och att arbetsbelastningen minskas. Men så var det den här vårfloden igen. Styrningen. Budgetdisciplin och att verksamheten hela tiden ska försöka minska sina kostnader. Är det tex rimligt att kräva av rektor att hen ska kräva mer resurser för att minska lärares arbetsbelastning alternativt att välja bort några av målen i målstyrningen? Att hen ska returnera sitt arbetsmiljöansvar om resurser inte tillskjuts eller hens chef inte accepterar minskad ambitionsnivå vad gäller några av de politiska målen? När det så uppenbart går emot målstyrning och budgetdisciplin i NPM-styrning? Ja, säger ni. Men då måste rektor vara supermänniska och stoppa/vända flodens riktning. Enligt min erfarenhet är dock inte heller rektorer supermänniskor utan av kött och blod som oss andra. 

Sammanfattning

Vi har ett gäng problem i svensk skola. Jag har här försökt att gestalta det problem jag anser vara det viktigaste att lösa. Styrningen. Vi styr skolan enligt vissa övergripande styrningsprinciper (NPM) men sedan förväntar vi oss att lärare och rektorer i en mängd situationer ska agera tvärt emot dessa principer. En del lärare och rektorer har inga problem med det. De går ut i forsen och stannar den. Bra för dem. Men min upplevelse är att en stor majoritet av lärare och rektorer inte har den superkraften och att det skapar ohälsa i organisationen. Vi behöver bestämma oss för vad som är viktigt i skolan och sedan anpassa styrningen så att den uppmuntrar handlande som leder till de saker vi tycker är viktigt. Just nu gäller motsatsen. Det fungerar inte. 

Håll med eller inte, men tack för att ni läst ända hit.