När Lärarnas Tidning blev Läraren försvann min debattartikel om sambandet mellan lön och arbetsmiljö från 2014. Jag lägger därför upp den här istället.
Lärarförbundet har de senaste åren fokuserat på att höja lärares löner, och till viss del lyckats. Räknat i procent har lärares löner ökat mer än andra yrkesgruppers löner. Lika viktigt som att utvärdera det kommunala avtalet efter löneutveckling är dock att utvärdera hur lärares arbetsbelastning påverkats av att lärares löner nu tar en större andel av den kommunala budgeten. Försäkringskassans statistik visar att lärare löper betydligt större risk än jämförbara grupper på arbetsmarknaden att drabbas av sjukskrivning pga psykologiska diagnoser. Sammanställningen av Sveriges Företagshälsors enkät visar att lärare är den yrkesgrupp som i störst utsträckning känner psykiskt obehag av att gå till jobbet. TCS:s undersökning ”Att sova med jobbet” visar att lärare är den yrkesgrupp där flest lider av sömnproblem och där flest går till jobbet även fast de är sjuka. Oavsett vilken organisation i samhället som undersöker lärares arbetsmiljö tycks resultatet bli detsamma. Det blir allt farligare för hälsan att vara lärare.
Tidigare i mitt liv var jag engagerad i kommunpolitiken. Jag har suttit med i ett stort antal budgetmöten och fått uppleva hur kommunala tjänstemän genom att ändra procentsats under rubriken verksamhetsutveckling (läs effektivisering) i budgeten skapat möjlighet för politiken att göra ”satsningar” på skolan i mångmiljonklassen. Pengar som lanserats som nya men som i praktiken funnits där redan året innan. Politiken ger i ena änden men tar i den andra. De som drabbas är lärarna som tvingas jobba in kommunens effektivisering genom att springa snabbare genom korridoren, öka sin undervisningstid, hantera större klasser eller klara sig utan elevassistenter. De här erfarenheterna från kommunpolitiken får mig att befara att kommunernas ökade lönekostnader i stor utsträckning finansierats på samma sätt som de kommunalpolitiska satsningarna på skolan i min hemkommun finansierades, dvs av verksamheten själv. Att sektor skolas procentuella del av kommunens budget inte har ökat utan att färre lärare med mer i lön har fått sämre arbetsmiljö och därför blivit allt sjukare.
Efter att ha gjort allt för mycket på för kort tid tvingades jag lämna politiken och är numer engagerad i Lärarförbundets styrelse i grannkommun. Jag vet vad det innebär att en dag plötsligt inte orka gå upp ur sängen, och att bli kvar där under en längre tid. Lita på mig alla ni som springer allt fortare genom korridoren. Det är inte värt någon tusenlapp mer i månaden om priset är att gå in i väggen. Som fackliga representanter får vi aldrig medvetet bidra till att sälja ut våra medlemmars arbetsmiljön för ett bra löneavtal. Jag hoppas därför att förbundsstyrelsen och representantskapet tar sig an diskussionen om ett nytt kommunalt avtal med dubbla glasögon. Att ni inte bara räknar procent och kronor utan även ser till varifrån dessa kommer. Har det verkligen blivit nya pengar till skolan eller bara gamla pengar som används på annat sätt? Löneökningar utan att skolans budget ökas i samma utsträckning riskerar att leda till att den psykiska arbetsmiljön för lärare försämras ännu mer, och vi löser inte den nationella lärarkrisen genom att slita ut de lärare vi faktiskt har!
Marcus Larsson, Högstadielärare, Lärarförbundet i Kungälv
