onsdag 28 september 2016

Läsa-skriva-räknagarantin - ett exempel på varför kravstyrning inte fungerar


För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur jag upplever att krav(mål)styrning av skolan lett till att läraren i slutändan blir sittande med en omöjlig arbetssituation. Kraven ökar hela tiden men förutsättningarna att nå kraven försämras. I slutändan leder detta lägre kvalité på undervisningen och att elever, lärare och föräldrar drabbas av psykisk ohälsa. Igår tog skolminister Gustav Fridolin emot en utredning om "läsa-skriva-räknagaranti", ett utredningsmaterial som mycket troligt kommer att omsättas i faktisk lagtext. Jag kommer nedan att använda utredningen för att visa på vad jag anser är så fel med kravstyrning av skolan. Hoppas att ni orkar med mig. Jag tycker själv att det här är väldigt viktigt för att förklara hur det kunnat gå så illa med den en gång världsberömda svenska skolan. 

Låt oss börja med utredningens syfte. Varför ska det garanteras att barn kan läsa, räkna och skriva? 

Elever skall utredas och de som har behov av särskilt stöd ska få hjälp med att lära sig läsa, skriva och räkna. Det låter ju jättebra. Ingen kan vara emot att vi förändrar skolan i sådan riktning. Men hur ska det här gå till?


Aha. Specialpedagogisk kompetens ska användas för att undersöka vilka elever som behöver hjälp samt lista ut vad de eleverna behöver för hjälp. Lite beroende på elevernas behov ska sedan hjälpen ges antingen i inom ramen för ordinarie undervisning eller i andra former. Nu ska vi se. Här behövs en reflektion. Hur brukar det nu bli när huvudmannen själv ska avgöra om elever lär sig bäst i klassrummet eller bäst hos lite dyrare speciallärare eller specialpedagoger? Nåväl. Vi fortsätter med att ta en titt på vilken typ av hjälp som kan bli aktuell för att alla elever ska lära sig läsa, skriva och räkna


Läraren (det mest troliga) ska planera och strukturera skoldagen. Ge instruktioner. Stötta i att sätta igång arbetet. Ge ledning i att förstå texter. Förklara ämnesområden. Lästräna. Använda särskilda läromedel och utrustning. Det här låter ju som saker lärare redan gör men tanken är såklart att lärare efter att garantin är igång ska göra det här mer än idag. Annars blir det ju ingen skillnad mot nu. Men vad ger det mer upphov till för merarbete tro? Undervisning är ju idag inte bara själva klassrumssituationen. Det ska ju ske ett omfattande systematiskt kvalitetsarbete?


Jodå. Anpassningarna ska STÄNDIGT följas upp och vid behov förändras. Ansvarig lärare behöver ha sina papper i ordning inför överlämning till nästa stadie och mottagande lärare ska använda informationen som förs vidare vid överlämningen till att anpassa sin egen undervisning. Sedan. För att allt det här ska fungera krävs ju att lärare blir mycket bättre på att arbeta med att få alla att läsa, skriva och räkna. Här behövs väl någon form av utbildning som tar tid?

Jadå. Punkterna ovan anser utredaren att förskollärare, lärare, speciallärare och specialpedagoger måste bli bättre på. Som förslag på hur de ska bli det föreslås utökade läs och mattelyft. Fler moduler. Fast vänta nu. Har vi verkligen lärare till allt det här?


Nej det har vi inte, konstaterar utredning. Det här kommer att bli ett bekymmer. Men. När garantin väl är sjösatt kommer läraryrket att bli så mycket mer attraktivt. Folk kommer att vallfärda till läraryrket eftersom lärare numer ska göra de där sakerna som jag berättat om ovan. Fast. De där sakerna jag berättat om ovan. Innebär inte de att lärares arbetsbelastning kommer att öka?


Nej. Inte alls. Utredaren konstaterar nämligen att allt det som ska vara en konsekvens av garantin redan görs idag. Det kommer inte att innebära någon utökning av arbetsuppgifter för lärare och själva genomförandet inte leda till någon ökad kostnad för huvudmannen. Det är gratis. Och gratis är ju gott. Framförallt som det finns en överenskommelse mellan stat och kommun att om riksdagens lagstiftning innebär att det skapas nya kostnader ute i kommunerna ska även staten skicka med pengar, den sk Finansieringsprincipen. Fast vänta lite. En liten grej bara. Detta skriver utredaren lite senare.


Aha. Det är LÄRAREN i klassrummet som är gratis. Helt gratis. Kostnader tillkommer för speciallärare och specialpedagoger och för det ska huvudmännen kompenseras. Speciallärare och specialpedagoger som iofs ska utbildas ur lärarkategorier där det redan råder kraftig lärarbrist, men nu ska vi inte låta sådant grumla glädjen över garantin.
Stopp!

Vi vill ju minska lärares dokumentation och administration. Kommer inte de där sakerna ovan leda till att lärares dokumentationskrav ökar? 

Nej, konstaterar utredningen. Inte mer än marginellt. 

Förslag till lagtext

Så långt vad utredaren skriver om själva garantin samt om garantis eventuella ekonomiska konsekvenser/konsekvenser för arbetsmängd. Låt oss titta på vilka lagförändringar som föreslås som en konsekvens av detta. Lagtexten är ju vad Skolinspektionen kommer att fokusera på när de gör sina inspektioner. 

Aha. "För tydlighetens skull" bör lagen ändras så att det framgår att det som har med garantin att göra dokumenteras. Men. Ingen orsak till oro alla för-, låg- och mellanstadielärare därute. Lärare ska ju faktiskt redan dokumentera och eftersom utredaren konstaterar att garantin inte leder till mer att göra innebär den inte heller mer att dokumentera.

Fast



Oj då, det dyker upp mer om dokumentation. Här kommer visst nu punkt om att dokumentation är nödvändig och att det kommer att bli hårdare krav på dokumentation av den skriftliga individuella utvecklingsplanen. 


Aj då. Där kom det igen. En till paragraf som inte riktigt rimmar med det som stod i utredningen om att lärares arbetsuppgifter inte kommer att öka.


Men. Tydligen en förändring till i lagen som poängterar LÄRARENS ansvar.


Och ännu en. Här med betoning på att det INTE ÄR ETT KRAV ATT PERSONAL MED SPECIALPEDAGOGISK KOMPETENS SKA ANSVARA FÖR UTFÖRANDET.

Slutligen ytterligare ett förtydligande i förslaget till ändrad lagtext som klart och tydligt lägger ansvaret på LÄRAREN. 

Summering

Sammanfattningsvis. Vad säger utredningen? Jo. Föräldrar ska garanteras att deras barns förmåga att läsa, skriva och räkna testas och att nödvändiga åtgärder sätts in för att hjälpa barn som av olika skäl inte kan läsa, skriva och räkna. Allt gott så långt. Men. Utöver själva testet och förslagen till åtgärder (som specialpedagog ansvarar för) är det främst lärare som ska genomföra själva det extra arbetet med eleverna. Utredaren bedömer dock inte att detta kommer innebär någon extra arbetsbörda och huvudmännen får således inte kompensation för något utökat uppdrag, utöver den för att göra testerna och komma fram till förslag på åtgärder (den specialpedagogiska delen).  Det kommer att innebära mycket liten ökning av dokumentations och administrationskrav. Trots att förändringarna är små behövs dock ett antal kompletteringar av skollagen. 

Och vad betyder det här i klarspråk ifall läsa-skriva-räknagarantin blir verklighet (vilket är troligt)? Jo. Kraven på lärare ökas ytterligare (det är ju en garanti för tusan). Den ekonomiska kompensationen blir dock noll kronor och iom det ökas möjligheterna för lärare att hinna med sitt nya uppdrag med noll. Kravstyrning när den är som sämst. Jag blir väldigt trött på att rikspolitiker inte kan förstå sambandet mellan krav och möjligheter. Och jag blir väldigt trött på den här typen av symbolpolitik. En garanti som riskerar att leda till att fler lärare mår dåligt över samvetsstress och att fler föräldrar tvingas slåss mot skolan för att deras barn ska få det de "garanteras" av regeringen. 








torsdag 15 september 2016

Vad är egentligen grundproblemet - Skolans styrning eller "modern pedagogik"

Jag brukar försöka hålla mig borta från pedagogiska diskussioner eller utläggningar. Det är helt enkelt inte mitt område. Svallvågorna efter pedagogikprofessor Jonas Linderoths ursäkt om 90-talets pedagogiska ideér tvingar mig ändå att kort beröra den pedagogiska utvecklingen de senaste 25 åren. Det är nämligen viktigt att fundera över vad som är roten till det onda här. Är det pedagogiken eller har pedagogiken uppstått som en konsekvens av hur skolans styrs? Jag har i tidigare inlägg berört de konsekvenser jag anser att New Public Managementstyrningen av skolan haft för rektorer, lärare och elever med fokus på arbetsmiljö och lärarbrist. Är nu ute på lite djupt vatten men jag ska ändå i några korta ordalag försöka att förklara hur NPM-styrningen även påverkat hur pedagogiken utvecklats sedan ca 1990. 

Först en kort beskrivning av bakgrunden till NPM. Under senare delen av 80-talet insåg politikerna att den offentliga sektorn stod inför stora ekonomiska svårigheter. Något behövde göras för att minska utgifterna för välfärd. När ekonomiska krisen slog till 1990 försvann alla valmöjligheter. Kostnaden för vård, skola och omsorg måste anpassas till nya vikande skatteunderlag. Lösningen blev New Public Management som mycket kortfattat handlar om att minska kostnader genom konkurrensutsättning (tex friskolereformen) och hårda effektiviseringskrav/stram budgetstyrning samt att gå över från regelstyrning av välfärden till målstyrning.

Som jag har förstått Jonas kritik mot sig själv handlar den om att pedagogiken i för stor utsträckningen flyttade ansvaret för kunskapsinhämtning från läraren till eleven. Att läraren skulle vara handledare istället för förmedlare av kunskap och att detta gjort att främst studiesvaga elever fått det svårt i skolan medan elever som har god förmåga att ta eget ansvar och lära sig själv klarat sig hyfsat. Skulden för den här utveckligen läggs främst på pedagogikprofessorer. Eller. Skulden anses iaf delvis vara pedagogikprofessorers. 

Det är möjligt att dessa har ett stort ansvar. Men, samtidigt är det min uppfattning att de skuldbelagda professorerna verkat i ett sammanhang som uppmuntrat den här typen av syn på lärare och elever. Under 90-talet blev kostnadseffektivitet plötsligt oerhört viktigt i offentlig verksamhet. Tidigare bestämdes en skolas budget av hur väl dess rektorer kunde motivera behovet av mycket pengar (en fördelningsprincip man mycket väl kan ha invändningar mot). Med skolpengens inträde, och så även idag, bestäms istället skolans budget av antalet elever på skolan. En rektor har vid räkenskapsårets början de elever hen har och får de pengar hen får. Håll budget samt var beredd på att få något lite mindre skolpeng nästa år! Ett bra sätt för kommuner att spara pengar, vilket också var absolut nödvändigt.

Hur gör man för att minska sina kostnader i skolan när en stor del av kostnaden är personalkostnader? Jo. Det naturliga är att se över hur personalkostnaden kan minska. Att öka klassernas storlek är inget man vinner val på. Men. Tänk om man kan utveckla pedagogiken så att läraren kan användas mer kostnadseffektivt? Förstå att det var en mycket lockande tanke för kommunpolitiker som fått ta över skolan från staten i ett läge där kommunens intäkter plötsligt minskade kraftigt. 

En lärare som pratar inför en klass om andra världskriget behöver kunna en hel del om andra världskriget. Hen måste ha tänkt igenom hur området ska läggas upp. Vad som ska tas upp. Hur det ska tas upp. Hur alla elever ska kunna vara med på genomgångar utan att hamna efter. Hur duktiga elever ska få en utmaning. Det kräver en hel del förberedelse och det tar en hel del energi att genomföra en timmes föreläsning med en klass på 30 elever. Men tänk ifall eleverna själva står för inlärningen? Tänk om lärarens roll mer blir att handleda eleverna i sin egen inlärning? Visst borde det väl vara så att en sådan lärare kan undervisa mer? Ja, tänkte dåtidens politiker och tjänstemän och uppmuntrade pedagogikprofessorerna att hitta billiga undervisningsmetoder. Som förstås även är bra. Men mest billiga. 

Min poäng är att den politiska och ekonomiska styrningen av skolan gav ramarna för den pedagogiska utvecklingen. Tjänsten skola behöver bli billigare. Lärandet behöver bli mer kostnadseffektivt. För vinstdrivna friskolor innebär den nya pedagogiken en guldgruva. Plötsligt uppenbarade sig möjligheten att minska kostnaderna och öka vinsten samtidigt som man ligger i pedagogisk framkant. "Visst. Vi har kanske lägre lärartäthet men det beror på att lärarna mer är elevernas coacher." Det låter som något bra. Kommunala skolor använder främst den nya pedagogiken för att trycka in fler uppgifter i lärares schema. Det behövs ju inte lika mycket tid för förarbete nu när lektionerna går av sig själv. När man handleder, inte ägnar sig åt omodern förmedlingspedagogik. 

Sollentuna kommun ökade 2008 undervisningstiden för lärare. Ett beslut som lärarfacken drev till arbetsdomstolen men förlorade. Arbetsdomstolens dom är verkligen en guldgruva när det gäller att skaffa sig förståelse för hur styrningen sv skolan förändrats. Här några urklipp från Arbetsdomstolens beskrivning av bakgrunden till ärendet som tydligt visar 1. Förskjutning från lärarlett till elevens egen inlärning och 2. att sådan förändring av pedagogik ökar produktion och kostnadseffektivitet. 











 ”En satsning till 2000” som Arbetsdomstolen hänvisar till är för övrigt ett intressant dokument för den som gillar USK. Det är nämligen här den avtalade undervisningsskyldigheten försvinner.






Nåväl. Det finns alltså skäl att anta att styrningen har skapat behovet av pedagogiken mer än att pedagogiken uppstått av sig själv. Ett sådant konstaterande ger upphov till en mycket intressant följdfråga. Om pedagogiken förändrades för att skapa kostnadseffektivitet med resultatet att lärares arbetstid fyllts med mycket annat som ”straff” för att de inte längre måste lägga så mycket tid på planering. Vad händer då om styrningen inte förändras men den pedagogiska utvecklingen för oss tillbaka till läraren som kunskapsförmedlare? Om inte tid ges enligt vad som gällde när förmedlingspedagogiken var vanlig, hur ska lärare klara av att hålla hög kvalité på undervisningen och samtidigt hinna göra allt nytt lärare numer förväntas att göra? 

Om det är så att jag hittills varit rätt ute är svaret på den frågan givet. Det räcker inte med att ändra pedagogik. Vi måste även ändra styrning av skolan. Lämna New Public Management och istället styra skolan enligt… jag vet egentligen inte vad, men något annat. Så länge kostnadseffektivitet är prio ett i skolan eller så länge skolpengen och friskolereformen ger incitament för huvudmän att spara på personalkostnad kommer problemen att finnas kvar. Oavsett pedagogik. 

Med det lämnar jag den värld av pedagogik som jag inte riktigt behärskar och lovar att återkomma med något som är mer mitt bord. På återseende. 

söndag 4 september 2016

Ökade krav i skolan - Något om varför det inte fungerar

Idag ska jag skriva några ord om krav och hur det svenska samhällets syn på krav skapat en ohållbar situation i skolan. Jag vill poängtera att jag inte är psykolog, ekonom, organisationsteoretiker eller innehar någon liknande expertkunnighet. Jag är bara en lärare som spekulerar med grund i iakttagelser jag gjort under min tid som skolpolitiker, facklig och i klassrummet. 

I tidigare inlägg har jag försökt att beskriva styrmodellen New Public Management och hur välfärden påverkas av bland annat NPM:s fokus på målstyrning. Målstyrning i skolan innebär att riksdagen sätter målen (i skollag och läroplan uttryckt som krav) medan det är upp till kommunpolitiker att tillskjuta tillräckliga resurser för att nå målen (kraven). I teorin är det här möjligen verksamt, men mål/kravstyrning av svensk skola fungerar inte eftersom kommunpolitiker inte ökar skolans resurser för att nå de högre kraven utan istället oftast minskar dem genom NPM:s tydliga inslag av effektiviseringskrav. 

Jag ska förklara vad jag menar genom att ur olika synvinklar beskriva vad det är som sker när riksdag höjer målen/kraven. Låt oss ta senaste läroplanen för Grundskolan (LGR 11) och den nya skollagen från 2011 som exempel. 

Riksdagspolitiker
Riksdagspolitiker hade sett resultaten i skolan falla under några års tid och det ansågs finnas behov av att öka kraven på skolan, lärare och elever. Resultatet blev en läroplan som bland annat formaliserade innehållet/stoffet i ämnena på ett mycket tydligare sätt (CI) och som höjde kraven för de olika betygsstegen. Skollagen innebar ett antal fler krav på skolan, det kanske mest avgörande att grundskolans uppdrag inte längre skulle vara att alla elever skulle nå godkänt utan att alla elever skulle få stimulans för att utvecklas så långt som möjligt. De duktiga skulle inte behöva stå tillbaka för att elever med stora behov behöver mycket hjälp. Utöver detta stärktes rätten till särskilt stöd eftersom rikspolitiker oroades över att så många elever inte klarat grundskolan. 

Kommunpolitiker
Kommunen är huvudman för skolan och lärarnas arbetsgivare. Kommunen har att följa riksdagens lagar och kommunala skolpolitiker fick således uppgiften att få skolan att leva upp till de nya, högre, kraven från riksdagen. Kommunerna styrs dock enligt NPM-principer med grund i föreställningen att kommunal verksamhet hela tiden måste sättas under ekonomisk press för att tvingas till utveckling. Dessa ekonomistyrningsprinciper, samt det faktum att staten vid införandet av ny skollag och läroplan inte tog hänsyn till den princip som innebär att kommun inte skall tvingas till skatteökningar pga statliga beslut (finansieringsprincipen), gjorde att skolans resurser inte alls ökades för att nå de högre kraven från riksdag. Istället fortsätter huvudmannen/arbetsgivaren att skicka lite mindre pengar till rektorer men den här gången med ett kraftigt förändrat uppdrag. 

Förvaltningsnivå
Jag var skolpolitiker under tiden för införandet. Jag minns paniken hos tjänstemän när påsen pengar vi skickade plötsligt inte räckte till. Det var tal om att sluta med mjölk i skolmaten och den ena åtgärden konstigare än den andra diskuterades för att kunna hitta resurser till att iaf i någon mån underlätta för skolan. Då dök den plötsligt upp. Räddaren i nöden. Inkluderingstanken. Elever med behov hjälps bäst i klassrummet. Kommunen tog hem alla elever som satt på dyra småskolor runt om i området. Mindre grupper ute på skolorna lades ner. Särskoleelever började integreras. Alla skulle in i det ordinarie klassrummet för att det var så de lärde sig bäst. 

Rektorer
Rektor är ytterst ansvarig för att hålla budget samt för att skolan följer lagar och förordningar. Plötsligt ställs rektor inför ett kraftigt försvårat uppdrag men med samma, eller i värsta fall aningen mindre, resurser än åren innan. Specialpedagoger anställs för att jobba med åtgärdsprogram men det fanns inte resurser till att anställa speciallärare, eller andra resurslärare, som skulle hjälpa läraren att hantera klassrumssituationen. Och egentligen kanske det inte ens skulle behövas. De pedagogiska experterna sa ju att läraren ska kunna hantera alla elevers olika behov. 

Läraren
Trots att lärare lider störst risk av alla att drabbas av depression pga sitt jobb är lärare den yrkeskategori som känner störst värde i sitt arbete. När lärare får en uppgift är det min upplevelse att de gör allt för att lösa uppgiften. Kanske försöker de rent av för mycket. När skollag och läroplan kommer höjs kraven men i lärarens klassrum minskar möjligheterna. Det är svårt att vara på fler ställen samtidigt men plötsligt ställs läraren inför uppdraget att oftast ensam i sitt klassrum få alla elever, trots mycket olika nivå, att nå längre än vad de gjorde året innan. Uppdraget är egentligen större än så. Eleverna ska ges möjlighet att nå så långt de kan. Lärare gör således sitt bästa för att skapa den produktionsökning rikspolitiker kräver genom sina höjda krav men kommunpolitiker inte ger möjlighet till pga försämrade möjligheter. Resultatet syns i sjukskrivningstalen. Det skapas en extrem samvetsstress som för många slutar i väggen. 

Föräldrar
Som förälder till barn med särskilda behov är livet en ständig kamp för att ditt barn ska få den hjälp de behöver. När skolan plötsligt omorganiseras som ovan nämnts samtidigt som du läser att nu har ditt barns rätt till hjälp stärks blir du förstås förbryllad. Varför för inte mitt barn den hjälp att klara skolan som hen har rätt till? Föräldrar till barn som har hög kapacitet får istället höra att nu ska skolan se till att även ditt barn får den hjälp hen behöver för att bli så bra som möjligt. Ingenstans sägs något om att allt detta ska ske med resurser som i bästa fall är desamma som innan. 

Elever
Ja. Hur har resultatet blivit för de som ny läroplan och skollag var till för? Eleverna. Jo. Kunskapsraset har fortsatt. Skolan har förstås inte lyckats med det omöjliga uppdraget att göra mer på mindre tid och med sämre förutsättningar. Elever med särskilda behov slås pga att kraven för E höjts samtidigt som lärarens möjligheter att hjälpa blivit sämre och elever med hög kapacitet lämnas ensamma i klassrummet. 

Sammanfattning
”Allt måste alltid bli bättre men allt måste samtidigt alltid bli billigare.” Så skulle man kunna sammanfatta den skolpolitik/skolekonomi som blivit en konsekvens av bland annat New Public Managementstyrning av välfärden. Rikspolitiken höjer hela tiden kraven men kommunpolitiken förbättrar inte möjligheterna att nå upp till kraven i samma utsträckning, ofta gör de istället motsatsen. Lärare blir sjuka och lärare väljer av olika anledningar att sluta. Föräldrar till barn med särskilda behov blir sjuka. Elever med särskilda behov lär sig mindre. Elever med hög kapacitet lär sig mindre. Den psykiska ohälsan hos unga ökar som en konsekvens av att stressen i skolan ökar.

Vi måste hitta en väg ut ur krav-fokuset. Rektorer kan inte trolla. Skolan behöver rimlig balans mellan krav och resurser. Arbetsmiljöverket är de som förstått problematiken bäst. I ”OSA”, Föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö, löper balansen mellan krav och resurser som en röd tråd. Min förhoppning är att föräldrar, lärare och rektorer lyckas hitta ett sätt att vända  gemensamma krav mot politiken. För det är där den verkliga konfliktytan borde finnas. Inte mellan skolan och föräldrar.