onsdag 31 augusti 2016

En politikers avbön

Förra veckan publicerade pedagogikprofessorn Jonas Linderoth en ursäkt för sin roll i de nya pedagogiska metoder som växte fram under 90-talet och som vad jag förstått gick ut på att läraren mer skulle vara handledare och eleverna i betydligt större utsträckning än innan skulle ansvara för sin egen inlärning. Sedan dess har debatten varit het i sociala medier och på tidningarnas debattsidor. Antingen tycks lärare och andra debattörer älska Jonas för sin avbön eller så tycker man att han är helt fel ute. Jag har själv ett ganska ljumt intresse för pedagogik. Jag är ju bara lärare. Däremot har jag ett väldigt stort intresse av politik och av skolans styrning. Jag funderar därför på hur en liknande avbön skulle kunna formuleras, där istället för att universitetsläraren ber om ursäkt för pedagogiken politikern ber om ursäkt för vad de politiska partierna, hela färgskalan och samtliga politiska nivåer inräknade, har gjort med skolan. Kanske skulle det kunna se ut något såhär…

_ _ _ _ _ _ _ _

Hej. Jag är politiker och har så varit sedan ungefär 1990. Jag valdes för att väljarna, medborgarna, skulle få en så bra skola som möjligt, men jag har misslyckats. Jag bär det yttersta ansvaret för elevernas dåliga resultat, för lärares dåliga arbetsvillkor samt för det akuta läge vi nu står inför med skenande lärarbrist. Inget av det jag gjort har jag gjort med onda avsikter, men nu i efterhand kan jag se att den politik jag varit delaktig i har varit ödesdiger för eleverna, för skolan och för lärare. Därför gör jag avbön. Det jag nu ska berätta om ångrar jag. Jag hade fel. 

Jag ångrar att jag valde en ekonomisk styrmodell kopierad från näringslivet. Jag och mina politikerkollegor inbillade oss, kanske påverkade av det kärva ekonomiska läget på 90-talet, att mer att göra på mindre tid var det bästa sättet att tvinga lärare att öka sin produktivitet, som om de tillverkade bilar. Jag ångrar att jag genom målstyrning och stenhårda budgetprinciper tvingade centrala skolförvaltningar ute i kommunerna att driva sina rektorer och lärare så hårt att sjuktalen skenade. Jag ångrar att vi bytte namn på personalavdelningen till HR och rekryterade stenhårda förhandlare från näringslivet med uppdrag att krama ur varje droppe ur de anställda, samt att göra sig av med de som inte klarade det hårda tempot.

Jag ångrar att jag tillät lönerna för lärare att släpa efter och att jag när trycket på löneökningar blev för stort lät lärarna själva betala för löneökningarna med egen ökad arbetsbörda. Jag ångrar att jag tog bort lärares undervisningsskyldighet. Jag ångrar att jag fyllde lärares arbetstid med dokumentation och administration. Att antalet konferenser växte. Att kommunikationskraven ökades mellan skola och föräldrar. Jag ångrar att rektorer fått allt fler underställda och att rektorers arbetstid till så liten del handlar om pedagogiska frågor och om arbetsmiljö. 

Jag ångrar min smutskastning av skolan och att jag försökte vinna val på att berätta om hur dåliga lärare var på sitt arbete. Att jag skyllde allt på dem. Att allt var lärarnas fel. Jag ångrar att jag lovade att satsa på skolan varje val men sedan inte gjorde det trots att jag vann. Jag ångrar det kontrollfokus som blev konsekvens av att jag fick folk att tro att skolan inte gjorde sitt arbete. Jag ångrar Skolinspektionen. Åh vad jag ångrar Skolinspektionen. Jag ångrar att jag beslutade om nya läroplaner med högre krav på skolan utan att bry mig om ifall rektorerna och lärarna fick resurser att klara de högre kraven. Jag ångrar att jag satte lärare i gisslan när skollagens och läroplanens skrivningar blev omöjliga för lärare att leva upp till. Jag ångrar anmälningskulturen jag bidragit till att skapat. Och igen. Jag ångrar Skolinspektionen. Åh vad jag ångrar Skolinspektionen. 

Jag ångrar friskolereformen. Jag ångrar skolpengen. Jag ångrar tron på att fler utövare genom fri konkurrens skulle skapa en billigare och bättre skola. Jag ångrar kundfokus och betygsinflation. Jag ångrar att jag sett till så att Sverige är det enda land i världen som styr sin skola så här. Jag tror inte att friskoleägare är blodtörstiga utsugare men jag ångrar att jag inte insåg friskolereformens konsekvenser. 

Jag ångrar att jag inte gav lärarna rättvisa möjligheter till inkludering. Att jag med syfte att spara pengar skapade omöjliga undervisningssituationer för lärare. Att jag skuldbelade lärare för att inte klara de omöjliga situationerna. Att elever med särskilda behov inte fick kosta. Jag ångrar att föräldrar drevs in i väggen när de tvingades att kämpa för sina barns rätt. Jag ångrar att lärare drevs in i väggen av att ändå försöka lyckas med det omöjliga. 

Det är så mycket jag ångrar. Många fler saker än vad som kan nämnas här. Mest av allt ångrar jag att jag inte lyssnade på alla de som försökte förklara för mig att min politik inte fungerade. Men nu förstår jag. Jag hade fel. Jag gör avbön. 




torsdag 25 augusti 2016

Statistiskt sett är det farligt att vara lärare - En sammanfattning av läget

Efter att jag ägnat ett antal inlägg åt att analysera styrningen av, och arbetsmiljön i, skolan och välfärden tänkte jag den här gången skriva några ord om läraryrket, psykisk ohälsa och statistik. Ingen har väl missat att den psykiska ohälsan i samhället ökar och inte heller att det är inom välfärdsyrkena ohälsan ökat som mest. Tidningar är dock ofta lite bekväma vad gäller att gå till källan. Här kommer ett något mer fördjupat nedslag i den psykiska ohälsans och siffrornas muntra värld. Önskar trevlig läsning. 

Jag tänkte angripa detta i två steg. Först åskådliggöra hur lärares psykiska hälsa står sig i jämförelse med andra yrkesgrupper och sedan titta lite mer ingående på de olika lärargrupperna och översätta procent till antal. Eftersom Försäkringskassans statistik släpar efter lite kommer mina siffror vara hämtade från 2014 års rapportering. Det finns dock ingen anledning att tro att lärares situation förbättrats, möjligen isf att några andra yrkesgrupper i välfärden kommit ikapp. Här har ni en länk till Försäkringskassans publikation ”Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser” från April 2014 där statistiken är hämtad.  

Definition av psykisk ohälsa
Försäkringskassan delar in sjukskrivningar pga psykisk ohälsa i två grupper. Dels sjukskrivningar pga förstämningssyndrom (Krångligt namn. Jag kommer nedan att använda "depression") och dels sjukskrivningar pga ångestsyndrom. Kunskapsguiden definierar de två syndromen på följande vis. 



Lärares psykiska ohälsa jämfört med andra yrkesgrupper
Äntligen dags att titta lite på vad Försäkringskassans statistik över sjuktal pga psykisk ohälsa säger om olika yrkesgruppers risk att drabbas av depression och ångest. Jag har klippt ut två figurer ur rapporten som länkas ovan. Kolla gärna själva i rapporten för fler intressanta diagram och tabeller över psykisk ohälsa.  

För att inte tråka ut er helt kommer jag inte att gå in närmare på siffrorna utan bara resonera kring staplarnas längd i relation till varandra. Figur 17  visar att lärare är den yrkesgrupp som lider högst risk att drabbas av depression och att allra högst risken återfinns hos män. Män anställda i skolan är de som lider störst risk på hela arbetsmarknaden att sjukskrivas pga depression. Som ni kan se i figur 18 är läget vad gäller ångest något allvarligare i sjukvården än i skolan, men både män och kvinnor som jobbar som lärare befinner sig i tabellens toppskikt. Vård skola och omsorg sticker ut. Jag har tidigare försökt att förklara varför välfärden drabbas extra hårt. Läs gärna tex inlägg om NPM, Samvetsstress och Arbetsmiljölagen

Hur många handlar det om egentligen?
Statistik är bra för att synliggöra skillnader men risken är att man blir lite avtrubbad när man slänger sig med procent. För att få in lite mer mänsklighet ska jag omsätta sjuktalen för psykisk ohälsa i ett ungefärligt antal drabbade lärare. Lärarförbundet presenterade 2015 en graf över Försäkringskassans statistik på antal nya sjukfall i psykisk ohälsa 2014. Ca 50 förskollärare/fritidspedagoger på 1000 sjukskrevs under 2014, ca 34 grundskollärare och ca 31 gymnasielärare. 


Jag kan av någon anledning inte hitta Skolverkets statistik över antalet lärare 2014. Ni får helt enkelt hålla till godo med 2015 år siffror. 

Multipliceras sedan antalet lärare i de olika grupperna (komvuxlärare får tillhöra gymnasielärargruppen och SFI-lärare grundskolelärargruppen) med antalet lärare/1000 som drabbats av sjukskrivning pga psykisk ohälsa får vi fram det ungefärliga antal lärare som under 2014 sjukskrivs pga psykiska diagnoser. (Obs. Här finns möjlig felkälla då statistiken troligen inte tar hänsyn till att en person kan sjukskrivas av läkare. Bli frisk. Sjukskrivas av läkare igen, under samma år)


Bakom statistik i procent över sjukskrivningar pga psykiska diagnoser finns alltså drygt 11000 lärare som tvingats stanna hemma från jobbet, vid minst ett tillfälle, pga psykisk ohälsa. Lägg till det alla som varit hemma kortare tid för att de inte orkat men som givit andra förklaringar till frånvaron än psykisk ohälsa. 

Samband mellan arbetsmiljö och psykisk ohälsa
Avslutningsvis några ord om sambandet mellan arbetsmiljö och psykisk hälsa. Representanter från arbetsgivarsidan hävdar gärna att det där med psykisk hälsa är svåra saker och att det kan bero på så mycket annat än omständigheter som arbetsgivaren kan rå över. Arbetsmiljöverkets senaste föreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö hävdar dock att det finns ett tydligt samband mellan psykisk ohälsa och arbetsmiljö. Även Försäkringskassan slår i rapporten fast att det finns ett samband och att detta samband återkommande bevisats. 

För att ytterligare stärka sitt eget påstående att det finns ett samband mellan arbetsmiljö och psykisk ohälsa hänvisar Försäkringskassan till Statens beredning för medicinsk utveckling som 2014 kom fram till följande slutsats om kopplingen mellan arbetsmiljö och psykisk ohälsa 



Sammanfattning
Syftet med det här blogginlägget har inte varit att lyfta fram några världsnyheter i ämnet lärares psykiska ohälsa. Det jag försöker att visa är att det finns ett tydligt samband mellan arbetsmiljö och psykisk ohälsa. Att risken för lärare att drabbas av sjukskrivning pga depression är större än för någon annan yrkesgrupp och att risken att drabbas av sjukskrivning pga ångest är bland den största på arbetsmarknaden. Omsatt i antal människor handlar det om drygt 11000 individer. Människor som enligt både Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket är sjuka delvis pga dålig social och organisatorisk arbetsmiljö.

Detta är vad vi vet om hur det ser ut. Frågan är vad som görs för att förändra läget. Enligt min upplevelse inte mycket och det måste vi ändra på!







tisdag 23 augusti 2016

New Public Management i välfärden - Varför går det åt skogen?

Bloggandet går tydligen vidare. Jag är oerhört tacksam för att såpass många tar sig tid att läsa det jag skriver. För mig som inte längre orkar stå på barrikaderna är det fantastiskt skönt att iaf på något  sätt få möjlighet att bidra till förändring. För när det gäller de frågor som ligger mig närmast om hjärtat; arbetsmiljö, psykisk ohälsa och styrning av välfärden, är en förändring nödvändig. 

Det här inlägget kommer att handla om styrning och om hur den modell för styrning som idag är allenarådande i svensk välfärd faktiskt kan förklara väldigt mycket av det som inte fungerar i välfärdens olika verksamhetsområden. De flesta exempel jag lyfter kommer att vara skolrelaterade men min upplevelse är att styrningen ser mycket lika ut även inom omsorgs- och vårdsektorn. Jag vet att det här med styrning inte är något som lockar till läsning. Men. Jag vädjar till alla er som bryr er om välfärden att läsa. Det är ett tungt ämne, men ack så viktigt. 

Kort historisk bakgrund till New Public Management
Den ekonomiska krisen under 90-talet tvingade kommuner och landsting att drastiskt anpassa sina utgifter efter minskade skatteintäkter. Redan före detta hade politik och förvaltning tittat mot näringslivet för att hitta inspiration till hur offentlig verksamhet kunde styras men det nya akuta ekonomiska läget gjorde att behovet av en ny styrning med fokus på billigare offentlig sektor blev akut. Mycket kortfattat handlar NPM om att politiken så långt det går ska konkurrensutsätta välfärden, uppmuntra privata utförare, styra genom att sätta mål samt decentralisera så mycket som möjligt av ansvaret ner till första linjens chefer (tex förskolechefer och rektorer). I den bästa av alla världar kan sedan nämndpolitiker och kommunfullmäktige/landstingsfullmäktige se verksamheten årligen effektivisera sig själv genom att hela tiden blir billigare och bättre. 

Politisk och ekonomisk NPM-styrning i teorin
Politiken skall alltså enligt NPM enbart sätta målen för verksamheten samt bestämma verksamhetens ekonomiska förutsättningar. I praktiken innebär det att kommunfullmäktige anger övergripande mål för en nämnd (tex utbildningsnämnden) samt avgör vilken nämndram (budget) nämnden har till sitt förfogande för att lösa uppgiften. Nämndpolitikerna skall sedan bryta ner fullmäktiges övergripande mål till nämndspecifika mål. Dessa kan i skolans värld tex vara att öka behörigheten till gymnasiet med x % eller att så och så många fler elever i så 3 kan läsa. För att konkurrensen mellan olika utförare (tex friskolereformen) skall fungera krävs att varje elev får ett värde, ofta kallat skol- eller elevpeng. Beroende på hur nämndramen utvecklats förändras denna peng i varje ny budget. Har nämnden fått ökad tilldelning i jämförelse med föregående år kan pengen höjas och skolans chefer få mer pengar att röra sig med. Eftersom effektivisering är en bärande del av NPM är det dock mycket vanligt att pengen inte ökar med lika mycket som kostnaderna ökats. NPM kom ju till för att spara pengar genom att sätta press på verksamheten att ständigt bli billigare. 

Förvaltningens styrning av arbetet
När de olika politiska instanserna gjort sitt är det dags för förvaltningen att börja jobba. Budget med dess mål och ekonomiska ramar skall styra förvaltningen till att jobba med det politiken bestämt är viktigt. Efter att arbetet är gjort och året närmar sig sitt slut utvärderar förvaltningen hur det gått och lämnar rapport till politiken. Vad gäller de ekonomiska delarna sker kontinuerlig utvärdering, ofta i form av kvartalsrapporter. Allt för att politiken ska kunna säkerställa att förvaltningen jobbar enligt de mål politiken bestämt samt att budget hålls. 

Statligt inflytande över arbetet
Eftersom staten på något sätt är ytterst ansvarig för allt som sker vill staten ha ett finger med i spelet. Genom skollag och läroplaner styr tex riksdagen skolpolitikers arbete. Den senaste läroplanen och skollagen är en produkt av NPM. Mängder av ”rektor ska” och ”läraren ska”. Mycket definierade beskrivningar av vad läraren behöver ta upp i sina ämnen. Betydligt mindre är upp till läraren själv att bestämma över jämfört tex LPO94. Riskpolitiker har satt egna mål. Mängder av mål och i praktiken uttryckt i form av krav. Det är dock upp till kommunpolitiken att avgöra vilka ekonomiska muskler som krävs för att nå målen/kraven. 

Hur påverkas medarbetaren av NPM?
Ja. På vilket sätt har då välfärdsarbetares arbete förändrats som en konsekvens av New Public Management? Ett antal förändringar till det sämre är enkla att spåra till den politiska och ekonomiska styrmodellen. 

Kontroll/Uppföljning
För att NPM och målstyrning skall fungera krävs ett mycket omfattande system för kontroll och uppföljning. Hur ska politiker på olika nivåer veta att det de bestämt ska göras verkligen blir gjort, dels i de egna verksamheterna men ännu viktigare hos de privata utförarna? Lösningen på detta blir att medarbetare får dokumentera allt som sker. Lagstadgade dokumentationskrav är en direkt konsekvens av NPM. Den ökning av lärares administrationsbörda som skett senaste 20-årsperioden kommer sig inte av att politiker vill jävlas med lärare. Det beror på att målstyrning kräver kontroll och uppföljning. Hur ska riksdagen kunna kontrollera att den kommunala Centralskolan i Arvika erbjuder eleverna den slöjdundervisning skollagen garanterar brukaren om inte Centralskolans lärare kan dokumentera att så är fallet? Eller att skollagens krav på arbete mot mobbning efterföljs på fristående Klässbols högstadium om inte lärarna där dokumenterar varje samtal de har med elever som kränkt, blivit kränkta? Eller hur ska kommunpolitikerna i utbildningsnämnden i Arvika veta att lärare jobbat mer fokuserat mot läsning i så 2 om inte lärarna kan dokumentera att de jobbat mer fokuserat mot läsning i så 2?

Det som inte har dokumenterats, det har inte hänt. Har det inte dokumenterats kan det inte kontrolleras och har det inte dokumenterats kan det inte följas upp. Målstyrning kräver dokumentation. Den politiker som vill minska lärares dokumentation (och inte bara lägga den på någon annan) måste således göra upp med NPM och målstyrningen av skolan.

Effektivisering - spring fortare
NPM bygger på övertygelsen att allt kan effektiviseras men att de anställda i vård, skola och omsorg behöver sättas under press för att effektiviseringen ska bli av. Som en konsekvens av det har det i NPM:s kölvatten uppstått nya kolumner i kommunekonomers budgetar. Olika termer används för effektivisering. En del kallar det verksamhetsutveckling. Ärligast av alla är kanske Växjö kommun som kallar budgetposten ”omvandlingstryck”. Tryck på förvaltningen att omvandla sig och kosta mindre. 0,6 % lägger de årligen ut. Det är väl inget, kan man tycka. Men på 10 års tid innebär det att skolan måste minska sina kostnader med 6 % samtidigt som kommuninvånarna förväntar sig ständig kvalitetshöjning av välfärdstjänster.

Hur påverkar medarbetaren? Jo. Det blir mer att göra och mindre tid att göra det på. Psykisk ohälsa skapas av skillnad mellan krav och möjligheter. Ständiga effektiviseringar ökar denna skillnad och leder i slutändan till väggen. Det är det vi ser i sjukstatistiken. 10700 lärare sjukskrevs pga psykisk ohälsa minst en gång under 2014. Det är enormt många och det ser ungefär lika illa ut i vården och omsorgen. Är du politiker och vill ändra på det? Ja då måste du göra upp med NPM och ekonomistyrningen av skolan. 

Budgetdisciplin - Förvaltningskultur
NPM fungerar inte om politiken tillåter verksamheterna att dra över budget. Det omställningstryck Växjö kommun vill skapa går förlorat om man inte måste hålla budget. I skolans värld innebär det att rektorer inte får gå back. Gör du det är du i längden omöjlig att ha kvar eftersom du sätter hela styrsystemet ur funktion. Det är ditt jobb att hålla budget. Punkt. Känner du att uppdraget är omöjligt med den peng du har till ditt förfogande har du att välja mellan att säga upp dig eller hålla tyst. Den förvaltningskultur som skapats runt om i välfärden tillåter inte att problem lyfts upp i systemet. Ansvaret är decentraliserat till första linjens chefer. Lös det!

Här hamnar medarbetaren uppenbart i kläm mellan NPM-styrning a la ”alla pengar är utdelade ni får inte mer” och den statliga styrningen. Enligt läroplan och skollag skall undervisningen hålla en viss kvalité. Här står inget om ständigt minskad budget eller budgetdisciplin. Det går inte att välja bort elevvården bara för att pengar saknas. Verksamheten ställs inför krav från riskdag som kommunens budget inte är anpassad för att klara. Tydligast av allt blir detta vad gäller arbetsmiljölagens krav på en god fysisk och psykisk arbetsmiljö. Läs gärna mer om det här
Så. Är du rikspolitiker och vill öka kvalitén i skolan? Då räcker det inte med några miljarder extra i riktade statliga anslag. Du måste göra hitta ett nytt ekonomiskt styrsystem utan totalt budgetfokus och NPM-förvaltningskultur ute i kommunerna. 

För att runda av det hela. Först tack för att du orkat läsa hit. Sedan. Såväl riks- som lokalpolitiker har ett oerhört ansvar att ta välfärden ur NPM-styrningens klor. Det levereras hela tiden nya förslag på reformer för skolan. Problemet är att så länge förslagen, hur bra de än må vara, genomförts i en skola styrd och organiserad enligt New Public Managementprinciper kommer de att vara verkningslösa. Vi behöver ett nytt styrsystem fritt från kontrollfokus och som inte har ständiga effektiviseringskrav på välfärden som bärande ekonomisk styrningsprincip. 

Tack för uppmärksamheten






  

onsdag 17 augusti 2016

Lärarbristen - En konsekvens av elevens bästa i fokus?

Det har väl inte undgått någon att det råder lärarbrist i landet. För många lärare har valt att lämna yrket för att göra karriär någon annanstans. För få lärare orkar med det höga tempot och de dåliga arbetsvillkoren och för få unga väljer att studera till lärare. Lite beroende på hur man räknar kommer det inom några år att saknas upp till 90 000 lärare. Betydligt fler än vad som kan utbildas även om plötsligt söktrycket till lärarutbildningarna skulle mångdubblas. Som förklaring till lärarbristen brukar nämnas lön och arbetsmiljö. Det är såklart korrekt att lärare tjänar jämförelsevis dåligt och att lärares arbetsbelastning är för hög. Men, jag ska i det här inlägget försöka se lärarbristen och läraryrkets utveckling ur en lite annan synvinkel. 

Jag tänkte börja med att ställa en fråga för dig som läsare att reflektera över. Hur ser samhället på arbete? Är syftet med arbetet enbart att skapa mervärde för samhället, en billigare och bättre produkt, eller kan, och bör, själva utförandet av arbetet skapa mervärde även för den som utför arbetet? För att konkretisera och koppla till läraryrket. Skall man organisera en lärares arbete så att eleven lär sig så mycket som möjligt eller bör man när man organiserar lärares arbete även ta i beaktande vad läraren själv har för preferenser och önskemål om sitt arbete? 

Spontant tror jag att de flesta skulle säga att det viktiga är eleven och att det inte finns någon diskrepans mellan vad som är bra för eleven och vad som är bra för läraren. Lärare finns ju i skolan för elevens skull osv. Men det är i teorin. Hur fungerar det i praktiken när lärares arbete organiseras enbart med eleven i fokus? Låt oss titta lite på lärares arbete organiseras och hur lärares arbete styrs och samtidigt fundera över hur lärare själva upplever organisation och styrning. Det handlar alltså inte om att syna organisation och styrning efter vad som är optimalt utan att fundera över hur organisation och styrning upplevs av lärare. Tänk också på att när jag använder ”elev” och ”lärare” generaliserar jag ordentligt och utrycker vad jag själv anser vara någon form av genomsnittlig uppfattning. 

Schema - Arbetstid
Som jag tidigare visat har lärares arbetstid mer och mer fyllts med nya arbetsuppgifter utan att några uppgifter tagits bort. De nya uppgifterna kan vara av olika natur. Dokumentation, administration, rastvaktande, konferenser, deltagande i olika grupper, av rektor bestämt kompetensutveckling osv. Detta är inte arbetsuppgifter som lärare i någon större utsträckning själva önskat utan arbetsuppgifter som politiker, tjänstemän på kommunkontor samt rektorer bestämt skall ingå i lärares arbete och som har lagts till på bekostnad av lärares tid för förberedelser och efterarbete. Ingen av dessa förändringar i synen på lärares arbetstid har skett för att jävlas med lärare. Syftet har varit att förbättra produkten ”utbildning”. Eleven har varit i fokus. Men lärare vill inte jobba så. Lärare vill ha tillbaka sin frihet. Lärare vill själva kunna styra över vad som skall göras för att eleverna ska lära sig och när dessa saker ska göras.  

Styrdokument
Skolan främsta styrdokument är skollagen och läroplanen. I ett antal nyskrivningar av skollagen har makt på olika sätt förskjutits från lärare till elever och föräldrar. Elevers och föräldrars rättigheter har stärkts och kraven på lärare och på skolan har ökat. Ingen av dessa förändringar är dåliga ur ett elevperspektiv. Det är bra för eleven att elevers rättigheter stärkts. Det är bra föräldrar att föräldrars rättigheter stärkts. Förändringarna har inte gjorts för att sätta dit lärare. Men. Lärare tycks uppleva att pendeln gått för långt. De vill ha fler verktyg att arbeta med i stökiga klasser. Fler sanktioner att använda mot elever som inte sköter sig. Kunna ställa högre krav på elever. Själva ha mer rättigheter än nu.  

Läroplanen styr lärare på flera sätt. Dels styr den HUR lärare ska jobba dels styr den VAD lärare ska jobba med. Staten är inte huvudman för skolan men genom en mycket detaljerad läroplan styr staten lärares arbete mycket ingående. Syftet är att säkerställa en likvärdig skola där det garanteras att eleverna lär sig ungefär samma oavsett vilken skola man får sin utbildning på. Det här är bra för eleverna. Det är bra för staten. Men är det verkligen bra för lärarna? Många lärare anser att friheten för lärare att vara proffs begränsas för hårt tex av de många centrala innehållen. Att det blir för mycket att bocka av ämnesområden. För mycket fokus på betyg och matriser. För lite utrymme för kreativitet. Osv.

Styrning på huvudmannanivå
Kommunala skolförvaltningar har fyllts med skolutvecklare och förstelärare har anställts ute på skolorna, båda yrkesgrupperna ofta med tydliga ansvarsområden och syfte att styra lärares arbete till en viss pedagogik. Genom kollegialt lärande styrs lärare till att arbeta mer lika. Det blir vanligare med pedagogiska profiler. Allt motiveras med att det är bra för eleven att känna igen sig när de har olika lärare eller att det finns ett sätt att vara lärare på som är det bästa. Det vetenskapligt bevisade. Så som alla ska göra. Lönekriterier som premierar skolans mål och pedagogik hjälper till att ge lärare incitament att bli mer lika. Allt för att eleven ska lära sig så mycket som möjligt. Inte för att vara elaka mot lärare. Eleven i fokus. Gör såhär så lär sig eleven mest. Men vill lärare bli så styrda eller känner många lärare att rektors/förvaltnings strävan att göra lika är något dåligt? 

Kontroll
Under 2000-talet har statens fokus av kontroll på lärares och rektorer arbete ökat. Syftet med kontrollfokus är att de uppgifter staten ålägger lärare och rektorer i skollag och läroplan blir gjorda och att de blir gjorda på rätt sätt. För att kunna kontrollera skolor krävs dokumentation. Det måste i efterhand gå att bevisa att något hänt. Anar har det inte hänt. Detta är bra för eleven eftersom eleven har rätt till utbildning enligt styrdokumenten. Elever ska inte drabbas av lärare som på eget bevåg undervisar om annat än det som bestämts. Elever har rätt att inte bli kränkta. Rätt att få förklarat varför de får ett visst betyg, osv. Kontrollfokuset har inte blivit till som en konsekvens av att politiker vill sätta dit lärare. Men. Lärare upplever att kontrollfokus och att hela tiden behöva se till att ha ryggen fri är något dåligt. I arbetsmiljöundersökningar anger lärare att de känner stressade av att alltid behöva bevisa att de gjort rätt. Att föräldrar och elever hotar med Skolinspektionen. 

Inkludering
För ett gäng år sedan delades klasser upp. Elever som var duktiga läste vissa ämnen med elever som var duktiga och elever som inte var lika duktiga läste vissa ämnen ihop med elever som inte var lika duktiga. Elever som av olika skäl var bråkiga fick inte gå i vanlig klass utan hänvisades till OBS-klasser. Elever som hade olika typer av svårigheter plockades ut och fick specialundervisning i mindre grupper. Så är det inte längre. Nu förväntas läraren att klara i princip samtliga utmaningar i klassrummet. Förändringen har skett med elevernas bästa i åtanke. Det är bättre för en elev med svårigheter att få vara tillsammans med sina klasskamrater. Det är på sikt bättre för elever som är utåtagerande att vara med sina klasskamrater istället för att gå i en speciell klass med andra elever som är utåtagerande. Men. Läraren drabbas när förutsättningarna inte finns för att hålla ordning i klassen eller när läraren inte hinner hjälpa de duktiga för att de inte lika duktiga tar så lång tid. Förändringen gjordes med elevens perspektiv i åtanke men för läraren ledde till en jobbigare arbetssituation. Ur lärarens perspektiv är inkludering inte lika bra och i synnerhet inte kostnadsneutral inkludering.

Jag skulle kunna hålla på så här ett tag till, men kanske har poängen redan börjat bli tydlig. Den svenska skolpolitiken har iaf de senaste 20 åren haft ett hundraprocentigt elevfokus. Reformer har genomfört med elevens bästa i åtanke. Arbetet har organiserats och styrts med eleven i fokus, ofta med hänvisning till forskning. Forskning som också har fokuserat på vad som är bäst för eleven, inte för läraren. Ingenstans har politiker eller skolförvaltning valt ta hänsyn till vad lärarna faktiskt vill. Hur de ser på sitt arbete. Vad i arbetet som gör att de tycker att det är givande att gå till jobbet. I mitt eget fackliga arbete har detta varit extremt tydligt. Rektorer och skolförvaltning styr mer och mer med hela handen, pressade av politiker som vill ha snabba resultat. Arbetstagarnas åsikter har blivit allt mindre viktiga. 

Så tillbaka till grundfrågan. Bör lärares arbete organiseras och styras enbart efter vad som är bra för eleverna? Ja, trodde jag ju att de flesta skulle svara. Jag med kanske, innan jag tänkt till. Men tänk om det är så att inte tillräckligt många känner att läraryrket är tilltalande om arbetet inte organiseras och styrs så att de känner sig uppskattade och upplever arbetet meningsfullt? Tänk om slutresultatet av att vi i samtliga fall tänker på elevens bästa inte alls blir elevens bästa, utan en skola tom på lärare? 

Jag skriver ofta om New Public Managementstyrning på twitter. Jag är medveten om att jag ibland lägger för mycket i begreppet men vill ändå hävda att det vi idag ser konsekvensen av i form av akut lärarbrist är politikers och tjänstemäns NPM-styrning och organisering av lärares arbete. Om inte politiker och förvaltning omedelbart gör upp med NPM-styrning av skolan och med att organisera skolan på ett sätt som inte är attraktivt för en stor grupp lärare kommer allt fler lärare att välja andra yrken. Allt fler lärare tvingas lämna pga psykisk ohälsa. Allt färre unga välja att utbilda sig till lärare. Det kommer att vara väldigt dåligt för eleverna!