Psykisk ohälsa i vård, skola och omsorg - En sommarvädjan

Jag har ju haft en liten artikelserie igång här om arbetsmiljö i välfärden, psykisk ohälsa och ekonomistyrning. Trots att ämnet är snustorrt tycks det som att en hel del läst mina inlägg och känslan är att de flesta känner igen min beskrivning av verkligheten som jag ser den. Tänkte i detta inlägg göra någon form av summering och skicka vidare en vädjan till landets beslutsfattare samt efter det ta sommarlov. 

Psykisk ohälsa och stressrelaterade sjukskrivningar har äntligen hamnat på politikers agenda. Det går inte en dag utan att man kan läsa om stigande sjuktal och om hur stressen i välfärden skördar allt fler anställdas hälsa. Jag har i mina tidigare inlägg försökt förklara den ökade öhälsan med att New Public Managementfilosofin tagit över styrningen av vård, skola och omsorg och hur NPM skapat allt mer samvetsstress hos välfärdsarbetare. Ständiga effektiviseringskrav, fokus på kontroll, stenhård budgetdisciplin, en arbetsmiljölag satt ur spel och ett icke fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete har lett till att tiotusentals anställda i vård, skola och omsorg drabbats av psykisk ohälsa.

När jag följer debatten i media blir jag dock orolig. Mycket lite av det jag har lyft i mina inlägg diskuteras när politiker och experter pratar sjuktal. Istället ligger fokus på mer lättförståeliga quick fix som tex att lärarassistenter ska sköta den ökande dokumentationen/administrationen i skolan. Riktigt orolig blir jag när fokus läggs på att anställda måste bli bättre på att hantera stressen i arbetslivet med hjälp av mindfulness och avslappningsövningar. Istället för att ifrågasätta den ekonomiska styrning som skapat problemet försöker politiken att minska dess symptom. Det är ganska lätt att förstå varför det blir såhär. Det politiska klimatet, och medias klickjakt, har gjort att djupare politiska diskussioner i princip försvunnit. 

Jag är övertygad om att den psykiska ohälsan inte kan botas med hjälp av enkla lösningar. Vi behöver ändra vår syn på arbetslivet och på hur vi skapar kvalité och god arbetsmiljö i välfärden. Politiker måste inse att vård, skola och omsorg inte kan styras på samma sätt som om välfärden producerat bilar. Fortsätter kommun och landstingspolitiker att lägga effektiviseringskrav på vård, skola och omsorg kommer snart inte någon att vilja välja att utbilda sig i yrket. 

Så till min vädjan. 

Politiker i samtliga partier. Höga sjuktal hos anställda i vård, skola och omsorg och flykt från välfärdsyrken gynnar ingen. Jag förstår att det blir svårt att nå politisk enighet om välfärdens finansiering men ni behöver sätta er ner och över blockgränserna diskutera ohälsan och stressen i arbetslivet. Släpp prestigen och fokus på kortsiktiga valvinnarlösningar och försök att hitta en gemensam förklaring till varför det blivit som det blivit och hur vi istället borde göra. New Public Management belönar de som väljer att arbeta med att hjälpa andra med att göra dem själva sjuka. Det är inte rimligt. Så kan vi inte ha det. Det måste ni också hålla med om. 

Ledarskribenter, nyhetsbevakare, mediapersonligheter. Försök att lyfta er från klickjakten. Ställ krav på politiker att presentera mer än kortsiktiga lösningar. Hitta sätt för politiker att berätta för väljarna vad de vill på längre än 10 sekunder. Sätt er själva in i problematiken med stress och sjukskrivningar i välfärdsyrken. Ge frågan utrymme på bästa sändningstid, mittuppslaget, överst på hemsidan. Och nöj er inte med en gång. Låt fokus på psykisk ohälsa återkomma. Igen. Igen Igen. 

Fackförbund. Ena er. Det finns ingen anledning att Vision, LR, Kommunal, Vårdförbundet, Lärarförbundet osv ska arbeta med frågan om arbetsmiljö på sin egen kammare. Det är samma strukturer och samma ekonomistyrning som gör undersköterskan sjuk som gör högstadieläraren sjuk. Eller rektorn. Eller socialsekreteraren. Eller sjuksköterskan. Eller förskolläraren. Eller personliga assistenten. 1,2 miljoner svenskar jobbar med vård, skola och omsorg. Förstå vilken politisk kraft vi skulle utgöra tillsammans. 

Välfärdsarbetare. Vi har för länge accepterat att göra mer och mer på samma tid, med ständiga krav på högre kvalité. Det räcker nu. Även om arbetsgivaren är ansvarig för arbetsmiljön har vi ett eget ansvar att säga ifrån när vi blir sjuka av jobbet. Det är dags att vi tar det. Skriv tillbud när du inte kan sova pga att du tänker på jobbet. Eller när du haft ont i axlarna i flera veckor pga att du ständigt går på helspänn. Eller när du gråter på toaletten. Eller när det uppstår konflikter på arbetsplatsen pga att alla är trötta. Eller när du får yrsel. Eller när du varit nedstämd under en längre tid utan orsak. Organisera er. Kräv att ert fackförbund agerar mot höga sjuktal på arbetsplatsen. Stötta skyddsombuden i deras arbete. Stötta arbetskamrater som säger ifrån. Förhandla inte bara lön när du byter jobb. Kräv också rimlig arbetsbelastning. 

Sådär. Om du som läst mina inlägg om arbetsmiljö och arbetsbelastning i välfärden tycker att det varit vettigt formulerade tankar får du gärna hjälpa till att sprida dem. Nu går jag på sommarlov. På återseende. 

"Produktionskostnad" - Varför gäller inte arbetsmiljölagen i välfärden?

Man skulle kunna tro att första dagarna på lovet är himmelriket för stressade lärare. Så är tyvärr inte fallet. Snarare är det först nu, när adrenalinnivåerna går ner, som många märker att något står snett till med hälsan. ”Om jag bara håller ut till lovet kan jag vila upp mig sedan”. Det fungerar ibland, men om stressnivån varit för hög, för länge, är risken stor att väggen kommer när allt lugnat ner sig. Vad det kommer sig att lärare mår dåligt har jag diskuterat i tidigare inlägg. Allt mer uppgifter har lagts till. I princip inga uppgifter har tagits bort. Kraven har ökat. Resurserna i bästa fall varit oförändrade, men för många minskat.

Det har ju handlat en del om ord i tidigare inlägg. ”Samvetsstress”, svenskans fulaste ord och ”systematiskt”, svenskans tråkigaste ord. Egentligen borde det här inlägget handla om sommarlov, svenskans finaste ord, men riktigt så soligt blir det inte. Jag tänker istället ägna första lediga dagen till att resonera lite om termen ”produktionskostnad”. Inget vidare muntert sätt att fira lovet kanske ni tycker. Jag håller med. Men detta är något jag behöver få ur mig. 

"Det finns inte pengar"
Som facklig är man van att mötas av svaret "Det finns inte pengar" när man ställer krav på åtgärder för bättre arbetsmiljö. Det är oftast sant. Det finns inte pengar. Alla resurser är använda. Budgeten tillåter inte mer utgifter. Osv. Men är det verkligen ett svar man ska nöja sig med? Bör inte arbetsmiljö få kosta? Svaret på den frågan finns i Arbetsmiljölagen och det blir temat för dagen att reda ut hur det ligger till.

Dagens övningar kommer inte att revolutionera er förståelse för ökade ohälsotal i vård, skola och omsorg, men kanske kommer det göra bilden ännu ytterligare lite tydligare. Till stora delar blir det en repris av tidigare diskussion om krav-resurser, men den här gången med tydlig juridisk infallsvinkel. Jag kommer att börja i Arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets tolkning av kopplingen mellan arbetsmiljö och ekonomi. Fortsätta med att resonera över hur detta hanteras i tillverkningsindustrin och slutligen visa på hur lagen och kopplingen mellan arbetsmiljö i välfärden och ekonomi satts ur spel av kommun- och landstingspolitiker. Visst låter det fantastiskt intressant?

Arbetsmiljölagen

Arbetsmiljölagen är precis som de flesta andra lagar väldigt övergripande formulerad. När man läser portalparagraferna tycker man att allt är klart som korvspad, sedan kompliceras bilden ju mer man grottar ner sig i lagen och i dess förarbeten. För att slippa göra detta själv går det ofta utmärkt att ta genvägen till Arbetsmiljöverkets kommentarer där Arbetsmiljöverkets egna jurister förtydligar lagen och ger riktning om hur man skall tolka paragraferna.  I det här inlägget kommer jag att ta följande kommentar från Arbetsmiljöverket som utgångspunkt för att resonera om sambandet mellan ekonomi/budget och arbetsmiljö.

Produktionskostnaden är helt enkelt den sammanlagda kostnaden för att producera en vara eller en tjänst. Ofta delar man in kostnaderna i olika produktionsfaktorer men så djupt behöver vi inte gå för att förklara vad Arbetsmiljölagen säger om sambandet ekonomi och arbetsmiljö. En god arbetsmiljö måste få kosta. Det kan dock inte få kosta hur mycket som helst utan vinsten i förbättrad arbetsmiljö måste vara rimlig i förhållande till kostnaden. 

Tillverkningsindustrin - Fysisk arbetsmiljö

Hur är det då tänkt att lagen ska fungera i praktiken? Låt oss ta bilindustrin som ett exempel. Tillverkningen av en bil sker på löpande band. Vi tänker oss att medarbetare som monterar vänsterdörrarna får ont i axlarna av att utföra uppgiften, med sjukskrivningar som följd. Enligt lagen ska arbetsgivaren se till att arbetsmiljön inte gör folk sjuka så just den delen av löpande bandet måste ändras, tex genom att köpa en ny maskin som minskar påfrestningen för de som monterar vänsterdörren. Maskinen kostar förvisso pengar men vinsten i förbättrad arbetsmiljö är större än kostnaden. Den ökade kostnaden för produktionen ökar den totala produktionskostnaden. Om detta inte kan tas igen någon annanstans kan det leda till att priset måste justeras för att finansiera den ökade produktionskostnaden. 

Genom att ständigt göra förändringar som skapar bättre fysisk arbetsmiljö har sjukskrivningarna pga fysiska diagnoser minskat. I tillverkningsindustrin är arbetsmiljöns påverkan på produktionskostnaden accepterad. Den kan finansieras med ökat pris eller med möjlig effektivisering. Med det inte sagt att det inte fortsatt finns möjlighet att göra förbättringar. 

Vård, skola och omsorg - Social och organisatorisk arbetsmiljö

Arbetsmiljölagen gäller alla arbetsgivare. Arbetsmiljöverkets tolkning av lagen, att arbetsmiljö måste vara en del av produktionskostnaderna, gäller således också alla arbetsgivare. Ändå har offentlig sektor som en konsekvens av New Public Managementstyrning lyckats få det till att kostnaden, budgeten, inte får påverkas. Att budget skall hållas. Att inga förändringar som påverkar arbetsmiljön under budgetåret, eller mellan budgetåren, får påverka den totala produktionskostnaden. 

Istället för bildar tänker vi oss här produktionen av tjänsten ”utbildning” av en sjätteklassare. Produktionskostnaden utgörs till största delen av personal. Utöver det finns tex hyra, läromedel, skolmat osv bland utgiftsposterna. Personalens arbetsmiljö ska vara en del av produktionskostnaden, men låt oss se vad som händer när en yttre förändring leder till högre krav. Ta ny läroplan och nytt betygssystem som ett exempel. När kraven på själva undervisningen, på dokumentation, på normativ bedömning,  på att förmedla betyg till föräldrar, på att använda matriser osv ökar, ökar arbetsbelastningen för lärare. Ökad arbetsbelastning skapar ökad skillnad mellan krav och resurser vilket skapar stress och i slutändan ohälsa/sjukskrivning. 

Det arbetsgivaren borde göra är att anpassa arbetsmiljön så att den totala mängden krav inte ökas, tex genom att anställa fler lärare. Fler lärare kostar pengar och ökade lönekostnader skulle innebära att produktionskostnaden ökar. Allt enligt vad lagen anger om sambandet mellan produktionskostnad och arbetsmiljö. Men. Detta sker inte alls inom välfärdssektorn. Skolpengen styr rektorns möjlighet att skapa god arbetsmiljö. Kommunalpolitiker har inte ökat skolpengen för att kompensera för ökade produktionskostnader. Istället har rektorer tvingats att klämma in fler och fler uppgifter i lärarnas schema, och i många fall istället minska produktionskostnaden. 

Slutsats

Vad kommer det sig att helt olika lagkrav gäller för tillverkningsindustrin och för välfärdssektorn? Varför väljer samhället att endast i teorin, men inte i praktiken, ställa krav på att produktionskostnaden för tex ”utbildning av sjätteklassare” ska anpassas så att inte de anställda blir sjuka? Svaret är egentligen inte svårare än att den budgetstyrning och den marknadsanpassning (New Public Management) vi efter nittiotalskrisen valt för vård, skola och omsorg inte tillåter kostnadsökningar. När man likställer produktionen av en bil med produktionen av tex utbildning utgår man från att kostnadsökningar i produktionen (tex arbetsmiljö) kan kompenseras med effektiviseringar. När detta i praktiken visar sig omöjligt har inte arbetsgivare något annat val än att bryta mot arbetsmiljölagen, trots att lagen är tydlig. 

Det är fullständigt nödvändigt att hitta ett nytt sätt att styra välfärdssektorn. Jag har tidigare gett följande förslag för skolan. Mina upplevelser är att samma strukturella galenskap finns även i vården och omsorgen. Varje dag kommer larmrapporter om att det saknas lärare i landets skolor. Framtidsprognoser visar att det kommer saknas personal i princip samtliga välfärdsyrken. Det är dags att riks, landstings och kommunpolitiker inser allvaret och genomför omfattande förändringar av styrsystemen. Det räcker inte att föreslå marginalförslag som lärarassistenter eller riktade lönesatsningar till några. 

Som vanligt. Om någon läst ända hit, tack! Jag är uppriktigt tacksam. Om ni tycker att jag målar upp en felaktig bild, skriv gärna det i kommentarer till det här inlägget. Jag vill ha fel. Jag vill att det inte ska vara så här illa ställt. Men jag har ännu inte blivit överbevisad. Kanske den här gången…

Ökade sjuktal i vård, skola och omsorg - SAM, NPM och den långa förklaringen

Idag hejar vi på Sverige. Ett fint land med många fördelar men också ett land där den psykiska ohälsan är jämförelsevis hög. Tar en kort paus från folkdansandet och försöker att utveckla mina funderingar om det systematiska arbetsmiljöarbetet. Nuddade ju vid detta i mitt första och sista inlägg men känner ett behov av att ta ut svängarna ytterligare. Det här inlägget kommer inte att bli någon kioskvältare. De andra har ju faktiskt lästs av handla många, men nu blir det teoretiskt och tungt. Bara ordet ”systematiskt” lär skrämma bort många för om samvetsstress är svenskans fulaste ord så är systematiskt kanske svenskans tråkigaste. Synd, eftersom jag nedan kommer att förklara de höga sjuktalen i vård, skola och omsorg på ett sätt som ingen text gjort förut (haha).

För att förstå varför det systematiska arbetsmiljöarbetet inte längre fungerar behöver två företeelser förklaras relativt ingående.   

1. Vad är Systematiskt arbetsmiljöarbete?

2. Vad är New Public Management

Det systematiska arbetsmiljöarbetet (SAM)

SAM handlar om att arbetsgivaren, med hjälp av arbetstagarna, återkommande ska undersöka arbetsmiljön på arbetsplatsen, bedöma vilka risker som finns med arbetsmiljön, åtgärda de risker man hittat samt kontrollera att de åtgärder man gjort fått effekt. Att riskerna eliminerats och att arbetsmiljön inte längre är farlig för den psykiska eller psykiska hälsan. Sedan rullar sam-hjulet ett varv till. Nya undersökningar. Nya riskbedömningar. Nya åtgärder. Nya kontroller att åtgärderna eliminerat de risker man hittat vid undersökningen. Och så fortsätter det. 

När det gäller fysisk arbetsmiljö är detta ofta ganska enkelt, och framgångsrikt. Det kan tex gå till såhär. På skyddsronden gör arbetstagarna arbetsgivaren uppmärksam på att det hänger ner en sladd från taket. Löst hängande sladdar är en risk för arbetstagarna så arbetsgivaren ser till att en elektriker tittar förbi och åtgärdar risken. När arbetsgivaren träffar skyddsombudet kontrolleras att sladden inte längre hänger löst. Det gör den inte. Risken är eliminerad. Den fysiska arbetsmiljön har blivit bättre tack vare SAM. 

Det kanske viktigaste verktyget för arbetsgivaren att undersöka arbetsmiljön är tillbudsanmälningar. När en anställd varit med om något som skulle kunnat leda till skada skall den anställda lämna in en tillbudsanmälan till arbetsgivaren. ”Det här hände mig på jobbet och det hade kunnat leda till att jag skadats på det här sättet. Om skadan faktiskt skett lämnas istället skadeanmälan in.  I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om SAM står det som följer…

Glasklart, eller hur? Finns det en risk för ohälsa eller olycksfall i arbetet ska den bort. Genom ett ständigt pågående systematiskt arbetsmiljöarbete har arbetsrelaterad sjukdom pga dålig fysisk arbetsmiljö i det närmaste utrotats i många yrken. 

New Public Management (NPM)

NPM är ett sätt att styra traditionell offentlig verksamhet (vård, skola och omsorg) som om den vore traditionell privat verksamhet (tillverkningsindustri). Att förklara hela företeelsen New Public Management är inte möjligt utan att även de få läsare som tagit sig ner hit klickar bort. Jag nöjer mig därför med den bit som hanterar chefers möjlighet att hantera kostnader som uppstår under innevarande budgetår samt deras möjlighet att låta sin verksamhet långsiktigt kosta mer än andra enheters verksamhet. 

Med några mindre undantag (tex social fördelning, tilläggsbelopp för elever med särskilda behov osv) använder sig kommun och landstingspolitiker av olika typer av målgruppsfördelningar för att fördela pengar till sina verksamheter. I exemplet skola bestäms en individuell skolpeng för de olika åldersgrupperna. Skolans rektor på en högstadieskola får den förutbestämda skolpengen för varje elev som väljer att gå på skolan. Tillsammans bildar elevernas skolpeng rektorns totala budget. Enligt NPM-influerade budgetstyrningsprinciper delas alla pengar ut till verksamheten. Den peng du som rektor har fått till ditt förfogande ska räcka för att klara uppdraget. I princip undantagslöst. Ditt främsta uppdrag är att hålla budget. Ditt andra uppdrag är att följa skollagen. Skolorna befinner sig på en marknad (tycka vad man vill om det, finns för och nackdelar, men det är ett faktum) vilket gör att skollagen och läroplan blir viktigare styrdokument än arbetsmiljölagens föreskrifter om rätten till en god arbetsmiljö. Ungefär samma förhållanden råder i vård och omsorg. Alla pengar delas ut till cheferna. Någon buffert för avvikelser finns inte. 

Något annat som skiljer offentlig verksamhet från privat verksamhet är att kostnadsökningar inte lika enkelt går att kompensera med att öka priset. Om tex regelverket för att tillverka kexchoklad skulle förändras så att investeringar i arbetsmiljön är nödvändiga för att garantera en god arbetsmiljö kommer de som tillverkar kexchoklad att kompensera kostnadsökningar med ett högre pris. Det möjligheten anser sig inte kommun och landstingspolitiker ha. Istället för att öka skatten vill de (förstås) försöka att hålla den så låg som möjligt. Val ska vinnas. 

Den stora förklaringen
Så. Nu är ni redo för den stora förklaringen. Den jag i början utlovade skulle vara så bra. Med kunskap om SAM och NPM, hur kan man förklara de ökande sjuktalen pga psykisk ohälsa? 

Låt oss leka med tanken att du är rektor på en högstadieskola. Du har jobbat länge för att få ihop budgeten, som kommande år blir aningen mindre än det innevarande. Du ser att behoven är fortsatt stora och du vet att redan ett antal medarbetare är sjukskrivna, troligen pga för hög arbetsbelastning. De ekonomiska förutsättningarna är dock givna. Du får till nästa år en något lägre peng. Du måste dra ner. Det är ditt jobb. Några av lärarna får lite mer att göra. Någon lektion här, en rastvakt till där, kuratorn får gå ner till 50 %, osv. Lite som förra årets konsekvenser av budget. Och året innan det. Och året innan det. Du skriver en riskanalys där det framgår att det kan leda till ökad stress. Facket gnäller. Men du har de pengar du har och politikerna i utbildningsnämnden har varit tydliga. Det är det här som gäller. Jobba smartare.   

Det går några månader. Visst känner du av att personalen inte mår bra, men de gör väldigt lite väsen av sig. Några tillbud som visar på ökad stress kommer inte in. Det har det aldrig gjort. Det finns ingen kultur hos medarbetare i vård, skola och omsorg att skriva tillbud. Har aldrig funnits. Man biter ihop. Tänker att om andra klarar den höga arbetsbelastningen ska väl jag också göra det. Och sedan tänker alla så. Och därför reagerar ingen på ökad egen ohälsa. Hade du studerat de enskilda medarbetarna, på skolan där du ju leker att du är rektor, lite mer noggrant hade du dock märkt av små små förändringar. En del sover sämre. Andra har börjat få ont i nacken. Någon drabbas ibland av yrsel i klassrummet. Allt färre orkar följa med på AW. Samtalen om annat än jobb i personalrummet. Blickar sänks i korridoren. Tonen mellan några av medarbetarna blir hårdare. Några känner sig ibland kränkta. Men ingen lämnar in tillbud. Ditt viktigaste verktyg för att på tidigt stadie kunna agera enligt SAM-hjulet används inte.  

Det blir sommar. De där medarbetarna som du haft på känn inte riktigt mått bra går hem på välförtjänt vila. Sommaren går och uppstartsdagen kommer. Två av lärarna är sjuka. Förkylda. Du tänker inte på det. Efter en vecka börjar du dock bli orolig. Det var långvariga förkylningar? När du ringer hem berättar båda samma sak. Det var inte förkylning. De orkar helt enkelt inte. Efter några veckor kommer de båda tillbaka till jobbet. Skyddsombudet säger att deras tjänster är för tunga. Att något måste bort. Att åtgärda deras arbetsbelastning genom att anställa ytterligare personal är inte ett alternativ. Du har inte mer pengar nu än vid årets början. Kvarstår att omfördela inom tjänster så att de här två får lite avlastning. Men de gör ju inte mer än andra. Och andra gör ju redan mycket. Medarbetarenkäten från i våras visade ju att i princip alla upplever att de inte hinner med sitt jobb på arbetstid. Inte minst du själv. Och har du inte känt dig lite nedstämd på slutet? Inte alls sådär entusiastisk för skolstart som i början av din tid som rektor?

Nåväl. Något måste du göra. Du tar ett enskilt samtal med medarbetarna och säger att de måste sänka ribban. Inte vara så ambitiösa. Visa lite film när det känns extra tungt. De kan få skippa sista konferensen på torsdagar i någon månad. Så mycket mer än det kan du inte göra. Det går ytterligare någon månad, sedan går den ena av medarbetarna till slut in i väggen. Kommer inte tillbaka. Kanske inte någonsin. Och du funderar nu över vad du som chef kunde gjort istället? 

SAM-hjulet är skapat för att arbetsgivare på ett tidigt stadium ska kunna åtgärda brister i arbetsmiljön. Men dina medarbetare lämnade aldrig in några tillbud. Syftet med SAM är även att chefer ska kunna agera för att begränsa risker i arbetet, men när du väl fick reda på att två medarbetare mådde dåligt saknade du ekonomiska möjligheter att göra några egentliga åtgärder. Den svenska lagstiftningen på arbetsmiljöområdet har varit framgångsrikt för att förbättra den fysiska arbetsmiljön men den misslyckas helt med att stävja den ökande psykiska ohälsan pga effektiviseringskrav och stress. 

Många sätter stort hopp till den nya föreskriften om social och organisatorisk arbetsmiljö. Jag är inte lika optimistisk. Det handlar inte främst om att chefer inte känner till att stress skapar ohälsa eller om att själva SAM-arbetet inte fungerar (vilket det iofs ofta inte gör). Problemet är den förvaltningskultur som skapats som en konsekvens av att kommuner och landsting styrs stenhårt enligt New Public Management-principer. Alla pengar ska ut. Budget skall hållas. Öka ständigt kraven. Minska ständigt resurserna. Och i det läget saknas möjligheter för chefer att agera. Med eller utan ny AFS. 

Avslutningsvis

1. Nej, det ser inte lika illa ut överallt. Ja, jag har generaliserat. Men trenden är tydlig i all verksamhet i vård, skola och omsorg. Sjuktalen rusar uppåt men politiken fortsätter att lägga krav på effektivisering och på att färre ska göra mer. 

2. Ja, det finns sätt att lösa det här på. Ge chefer i offentlig verksamhet faktiska möjligheter att agera enligt SAM-hjulet. Ja, det kommer att kosta lite mer och ja, vi måste isf lämna New Public Management och den stenhårda budgetstyrningen. 

Sådär. Tack du som läst ända hit. Lämna gärna kommentarer om det verkligen håller med, om det är något du undrar eller om du tycker att jag är helt fel ute. 

Hej då och heja Sverige. I alla fall i fotbolls-EM.  

Samvetsstress - Svenskans fulaste ord

Jag är ingen forskare på området psykisk ohälsa. Jag är nog egentligen inte ens vad man skulle kalla för en expert. Jag har inte suttit ett försvarbart antal år i en källare på universitetet och skaffat mig belägg för att tycka saker om vad som skapar ohälsa. När jag uttalar mig om de här frågorna bör ni således ta allt jag skriver med en ordentlig nypa salt. Min analys bygger på egna upplevelser av psykisk ohälsa, att ha träffat många andra som drabbats, att ha hängt med i den allmänna debatten om psykisk ohälsa samt på hyfsad förmåga att dra slutsatser. Om ni som läser inte alls känner igen det jag skriver uppmanar jag er att säga ifrån. Det kan mycket väl vara så att jag har helt fel. Detta behövs skrivas eftersom ni enligt inläggsstatistiken är ett gäng som läst mina två första blogginlägg om skolan och om lärares arbetsmiljö och för att det ser ut som att jag kommer fortsätta att skriva. 

Så här efter att allt rättats, betyg satts och tempot minskat en aning finns det plötsligt ork kvar efter jobbet. Jag utnyttjar en stunds vila från solen till att formulera mina tankar om något jag själv tror är nödvändigt att känna till för att kunna förstå vad det kommer sig att anställda i vård, skola och omsorg i så mycket högre grad än andra drabbas av psykisk ohälsa och utmattningsproblematik. Samvetsstress. Jag tycker att ni ska ta er tid att läsa. Om inte annat för att själva kunna fundera lite över er arbetssituation och eventuellt försöka förändra ert sätt att se på ert jobb till något som kanske är lite mindre glorifierande men istället långsamt hållbart.  

I de två tidigare inläggen försöker jag att ge en bild av vad det är som skapat ökad stress hos lärare. Hur arbetsbelastningen blivit allt tyngre i takt med att uppgifter lagts på, men sällan tagits bort. Jag har även visat på ett antal saker som behöver förändras i den svenska skolan för att arbetsbelastningen ska minska. I min lilla trestegsraket om arbetsmiljö och arbetsbelastning ska jag nu försöka att förklara varför den stress som uppkommer i yrken med hög grad av mänsklig kontakt är så mycket farligare än den stress som finns i andra yrken. 

Samvetsstress är svenskans fulaste ord. Kortfattat handlar samvetsstress om stress som uppstår vid upplevelsen att inte räcka till och där konsekvensen av att inte räcka till är att någon annan drabbas. Ju större samvete och ju större skillnad mellan det du känner att du borde göra, och det du klarar att göra, ju större blir samvetsstressen. Hur människor påverkas av samvetsstress är såklart individuellt. Vissa kan arbeta med ständigt hög samvetsstress i ett helt liv utan att påverkas något nämnvärd. Andra behöver bara inte mer än något år av för hög samvetsstress innan väggen. Problemet är att det inte riktigt går att veta vilken typ man är. Över en natt kan en människa gå från att känna sig odödlig till att inte komma upp ur sängen. 

Så gott som samtliga yrkesgrupper aktiva inom vård, skola och omsorg upplever att arbetsbelastningen ökat. Att varje ny budget innebär att ytterligare någon eller några arbetsuppgifter skall utföras. Samtidigt ställer de som tar del av tjänster i vård, skola och omsorg allt högre krav. Samhället måste utvecklas. Allt måste hela tiden bli bättre. Kvalité på sjukvård, omsorg och skola förväntas öka i samma takt som kvalitén på annat i samhället ökat. Jag vill påstå att detta är en omöjlighet. Att det inte alls leder till högre kvalité i vård, skola och omsorg att färre ska göra mer. Att det leder till att avståndet mellan det man förväntas göra och det man har möjlighet att göra bara ökar. Och att det leder till en allt större samvetsstress. 

Socialsekreterare som inte känner att det finns möjlighet att ge de utsatta människor i behov av stöttning som de träffar den hjälp de behöver och har rätt till. De ställs själva inför konsekvenserna av detta. De ser på nära håll hur det mänskliga lidande bland de som redan har det värst i samhället ökar, pga att tiden inte längre räcker till. 

Lärare som upplever hur allt fler elever i klassen får svårt att klara skolan, samtidigt som tiden för varje elev hela tiden minskas. De vet hur svårt de här eleverna kommer att få det i framtiden. Hur stora konsekvenser deras misslyckande som lärare får för barn och unga. 

Läkare på vårdcentralen som förväntas träffa patienter på allt kortare tid för att hinna med all dokumentation ser hur kvalitén på vårdcentralens verksamhet blir allt sämre, och att det drabbar de som söker hjälp. De får säga nej till allt fler människor med psykisk ohälsa som vill få hjälp av psykolog, men där budgeten inte tillåter att läkaren remitterar vidare. 

Exemplen på yrken är många. Grundproblemet detsamma. Anställda i vård och omsorg ställs hela tiden öga mot öga med de som drabbas av att förutsättningarna att leva upp till kraven på verksamheten blir allt sämre. Det blir allt svårare att koppla bort jobbtankarna på fritiden. Sömnen drabbas. Familjelivet drabbas. Den egna mentala orken minskar. Samvetsstressen gröper långsamt ur människors själ. Ända till de inte orkar längre. Till den plötsliga kraschen. Väggen. Och då kan det för alltid vara för sent. 

Kanske håller ni nu med mig om att samvetsstress är svenskans fulaste ord. Men jag är inte riktigt färdig än. Det värsta återstår. Det som gör samvetsstressen till en sådan lömsk källa till psykisk ohälsa är att det är så oerhört svårt för den drabbade att själv säga stopp när gapet mellan krav och möjligheter vuxit sig övermäktigt. Då tar nämligen samvetet hjälp av sina kollegor skuld och skam. Är du drabbad av samvetsstress och erkänner du för dig själv att du inte klarar ditt uppdrag att hjälpa andra människor kommer du med all säkerhet att känna skuld och skam om du säger ifrån. Skuld och skam är kraftfulla känslor som hjälper till att öka samvetsstressen ytterligare. Det blir en negativ spiral som du måste ha hjälp med att bryta.

Det är här arbetsgivaren kommer in. Ni som följt mig på twitter vet att jag ofta är ganska hård mot kommuner och landsting och mot SKL (Sveriges kommuner och landsting) när det gäller deras syn på arbetsgivaransvaret. Låt oss strunta i det och se framåt. Vad måste ske för att samvetsstressen skall minska? Sista ledets chefer (rektorer, förskolechefer, vårdchefer, överläkare osv) MÅSTE uppmuntras till att och ges ekonomiska möjligheter för att kunna ta sitt arbetsmiljöansvar, fullt ut. Här finns inget alternativ. Ska vi komma åt orsakerna bakom de höga sjuktalen pga psykisk ohälsa måste chefers huvuduppgift bli att få medarbetare att orka göra ett bra jobb, inte att få ut så mycket jobb som möjligt ur medarbetarna.

Mer om hur vi kan komma dit någon annan gång. För nu väntar gräsklipparen.