"Se till att kakan räcker"

När Lärarnas Tidning blev Läraren försvann min debattartikel om sambandet mellan lön och arbetsmiljö från 2014. Jag lägger därför upp den här istället. 

Lärarförbundet har de senaste åren fokuserat på att höja lärares löner, och till viss del lyckats. Räknat i procent har lärares löner ökat mer än andra yrkesgruppers löner. Lika viktigt som att utvärdera det kommunala avtalet efter löneutveckling är dock att utvärdera hur lärares arbetsbelastning påverkats av att lärares löner nu tar en större andel av den kommunala budgeten. Försäkringskassans statistik visar att lärare löper betydligt större risk än jämförbara grupper på arbetsmarknaden att drabbas av sjukskrivning pga psykologiska diagnoser. Sammanställningen av Sveriges Företagshälsors enkät visar att lärare är den yrkesgrupp som i störst utsträckning känner psykiskt obehag av att gå till jobbet. TCS:s undersökning ”Att sova med jobbet” visar att lärare är den yrkesgrupp där flest lider av sömnproblem och där flest går till jobbet även fast de är sjuka. Oavsett vilken organisation i samhället som undersöker lärares arbetsmiljö tycks resultatet bli detsamma. Det blir allt farligare för hälsan att vara lärare.

Tidigare i mitt liv var jag engagerad i kommunpolitiken. Jag har suttit med i ett stort antal budgetmöten och fått uppleva hur kommunala tjänstemän genom att ändra procentsats under rubriken verksamhetsutveckling (läs effektivisering) i budgeten skapat möjlighet för politiken att göra ”satsningar” på skolan i mångmiljonklassen. Pengar som lanserats som nya men som i praktiken funnits där redan året innan. Politiken ger i ena änden men tar i den andra. De som drabbas är lärarna som tvingas jobba in kommunens effektivisering genom att springa snabbare genom korridoren, öka sin undervisningstid, hantera större klasser eller klara sig utan elevassistenter. De här erfarenheterna från kommunpolitiken får mig att befara att kommunernas ökade lönekostnader i stor utsträckning finansierats på samma sätt som de kommunalpolitiska satsningarna på skolan i min hemkommun finansierades, dvs av verksamheten själv. Att sektor skolas procentuella del av kommunens budget inte har ökat utan att färre lärare med mer i lön har fått sämre arbetsmiljö och därför blivit allt sjukare.

Efter att ha gjort allt för mycket på för kort tid tvingades jag lämna politiken och är numer engagerad i Lärarförbundets styrelse i grannkommun. Jag vet vad det innebär att en dag plötsligt inte orka gå upp ur sängen, och att bli kvar där under en längre tid. Lita på mig alla ni som springer allt fortare genom korridoren. Det är inte värt någon tusenlapp mer i månaden om priset är att gå in i väggen. Som fackliga representanter får vi aldrig medvetet bidra till att sälja ut våra medlemmars arbetsmiljön för ett bra löneavtal. Jag hoppas därför att förbundsstyrelsen och representantskapet tar sig an diskussionen om ett nytt kommunalt avtal med dubbla glasögon. Att ni inte bara räknar procent och kronor utan även ser till varifrån dessa kommer. Har det verkligen blivit nya pengar till skolan eller bara gamla pengar som används på annat sätt? Löneökningar utan att skolans budget ökas i samma utsträckning riskerar att leda till att den psykiska arbetsmiljön för lärare försämras ännu mer, och vi löser inte den nationella lärarkrisen genom att slita ut de lärare vi faktiskt har! 

Marcus Larsson, Högstadielärare, Lärarförbundet i Kungälv      

Motion om motstånd mot mer undervisning som lönekriterium

Hösten 2017 införde utbildningsförvaltningen i Uppsala kommun ett nytt lönekriterium: Lärare som tar på sig mer undervisning belönas med högre lön. Lönekriteriet har fått mycket kritik men det är egentligen inte konstigt att huvudmännen tar till den här typen av knep för att pressa lärare att undervisa mer. Det har sin förklaring i förskolans och skolans (i fortsättningen ”skolans”) styrning och i en mycket olycklig skrivning i avtalet mellan SKL och lärarfacken.

Kommunernas styrning av skolan bygger på tron att skolan ständigt kan bli bättre och samtidigt billigare. Ett sätt att minska kostnaden för skola är att inte fullt ut kompensera utbildningsnämnden för årliga kostnadsökningar. Den term kommunpolitiker brukar använda är effektiviseringskrav, men i praktiken handlar det oftast om rena besparingar. Uppsala kommuns styrning av skolorna i Uppsala utgör inget undantag. 2017 var besparingskravet enligt budget en procent. 2018 ligger besparingskravet på 1,6 procent. För 2019 föreslås 1,1 procent och för 2020 föreslås 2,65 procent. Ingen enorm minskning varje år, men när åren läggs på varandra blir det många hundra miljoner som måste sparas in. Ett sätt att lösa det är att pressa lärare att undervisa mer.

Uppsalas utbildningsnämnds uppgift att spara genom att pressa lärare att undervisa mer underlättas av det avtal SKL och lärarfacken undertecknat på central nivå. Det finns inte någon gräns för hur mycket undervisningstid en lärare får ha. Dessutom slår det centrala löneavtalet fast att lärares löner ska sättas individuellt, där effektivitet ska vara en av grunderna för högre lön. Inget hindrar alltså kommunen som arbetsgivare att använda mer undervisningstid som lönekriterium.

Lärare och förskollärare toppar listan över sjukskrivningar på grund av stress. Stress skapas av obalans mellan krav och resurser. Obalans mellan krav och resurser uppstår när kraven hela tiden ökar medan resurserna hela tiden minskar. Då Uppsalas nya lönekriterium riskerar att öka obalansen mellan krav och resurser anmälde de lokala facken Uppsala kommun till Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverkets friande dom var tyvärr väntad. Det går inte i förväg och på individnivå veta om de nya lönekriterierna kommer att leda till ökad ohälsa. Det märker man först efteråt när läraren gått i väggen och är sjukskriven. Men då är det naturligtvis för sent.

Lita på att kommunpolitiker runt om i landet följer Uppsalas försök med intresse. I maj kommer utbildningsdirektören i Uppsala medverka på en konferens för skolchefer och prata om just det nya lönekriteriets effektiviseringsvinster. Här finns möjlighet för kommunpolitiker att spara pengar kortsiktigt och ett avtalsläge som hindrar de lokala facken att sätta stopp för den här typen av beslut.

Detta måste naturligtvis ändras och det kan inte ändras med andra medel än att det centrala avtalet ändras på två viktiga punkter.

Med anledning av ovanstående föreslår jag att.

* Lärarförbundets kongress slår fast att ökad undervisningstid inte är ett acceptabelt lönekriterium.

* Lärarförbundets kongress beslutar att Lärarförbundet ska verka för att en övre gräns för undervisningstid införs i det centrala avtalet mellan SKL och lärarförbunden.

* Lärarförbundets kongress beslutar att Lärareförbundet ska verka för att effektivitet tas bort som lönekriterium i det centrala avtalet mellan SKL och lärarförbunden. 

Lovskolan - Första spiken i sommarlovskistan?

Jag har en bakgrund som kommunpolitiker. Det var ett gäng tuffa men väldigt lärorika år som förutom en ordentlig utmattningsdepression gav en hel del nyttiga lärdomar om hur samhället fungerar. En sak som till en början gjorde mig galen var känslan av att man aldrig befann sig på rätt möte för att agera i en fråga. Det var alltid för sent. Det var alltid på mötet innan man skulle sagt ifrån. Aldrig på mötet man var på. Efter ett tag greppade jag hur man måste tänka. När ett beslut tas måste man hela tiden fundera ett antal steg framåt i tiden. Vad kommer det här beslutet att skapa för förutsättningar för andra beslut och vad kommer vi vara tvungna att besluta om senare om vi tar det här beslutet nu? Samt. Viktigast. Vad är det egentligen de andra vill med det här beslutet? Vad har de i kikaren? Det är jättejobbigt att hela tiden tänka såhär. Ibland undrar jag om det inte var just nödvändigheten i att hela tiden ligga några steg före som gjorde att min hjärna till slut sa ifrån.

Nåväl. Varför tar jag upp er dyrbara tid med den här typen av anekdoter? Jo. Det här tankesättet är inte bara nödvändigt i kommunpolitiken. Det är i allra högsta grad nödvändigt även i det fackliga arbetet.

Det här inlägget skulle ju handla om sommarlov. Juni, juli, augusti. 2010 var det avtalstider och nästan 200 skolchefer undertecknade ett brev där de ondgjorde sig över lärares arbetstidsavtal. Jag tänker mig att de flesta som läser det här inlägget är lärare och har koll på nuvarande avtal, så jag kör bara en kort förklaring. Lärare jobbar ca 5 timmar extra varje vecka och skapar därför övertid som ger ledigt de flesta av elevernas lovveckor. I snitt 10 timmar per vecka ägs helt av läraren själv, de övriga 35 styr rektor över. Läs mer här om du vill veta mer. Skolcheferna krävde att rektorer skulle ges möjlighet att tvinga in lärare på 40-timmarsveckor och iom det styra över lärares hela arbetstid.

Skolchefernas krav ledde fram till en kompromiss där kommuner gavs möjlighet att ändra arbetstidsavtal om både arbetsgivare och arbetstagare så önskade. Ganska få skolor har dock valt att testa en sådan lösning, kanske delvis för att avtalet ger lärare som går med på att ändra arbetstid rätt till 1500 kronor mer i lön. Lärarbristen slog sedan till med full kraft och skolchefernas krav från 2010 föll i glömska.

Att kravet inte ställs innebär inte att kommunerna inte längre vill att lärare byter arbetstidsavtal till 40-timmarsvecka. Något mycket intressant hände tex på Komvux för några år sedan. Regeringen beslutade 2012 om en ny förordning som innebar att vuxenutbildning ska bedrivas året runt istället för att följa gymnasieskolans och grundskolans terminer. Kommun efter kommun använde dessa ändrade förutsättningar till att tvinga lärare på komvux att gå över till 40-timmarsvecka och vanlig semestertjänst. Det hade självklart kunnat lösas på annat sätt, tex genom fortsatt ferietjänst med 45 timmar arbetsvecka där ferie för några lärare förlades under annan tid än sommarlovet, men kommunerna var fast beslutna att alla lärare skulle byta arbetstidsavtal. Rikspolitikers beslut ledde till att kommunerna fick rätt att sluta med ferietjänst. Det var kanske inte syftet när regeringen tog beslutet men det användes som skäl för kommunpolitikerna att tvinga till sig makten över komvuxlärares hela arbetstid.

Idag meddelade regeringen att kommunerna fom 1 augusti 2017 blir skyldiga att erbjuda sommarskola för elever i så 8 som riskerar att inte klara kraven för E i så 9 samt för elever i så 9 som inte klarat kraven för E. Om beslutet är rimligt eller inte lämnar jag därhän i det här inlägget. Men låt oss fundera lite på vad det här beslutet skulle kunna skapa för möjligheter till andra beslut. 2012 använde kommunerna den nya förordningen om vuxenutbildning till att tvinga över lärare till 40-timmarsvecka. Om utvecklingen går mot att terminerna luckras upp, via tex beslutet om sommarskola; vad är det som säger att inte kommunerna kommer använda sig av de nya omständigheterna för att tvinga in alla högstadielärare i 40-timmarsvecka? De kommer inte ens behöva ta strid om det i avtalsrörelse. De kommer inte ens behöva säga att de egentligen vill det. De kommer bara behöva hänvisa till att det under rådande omständigheter är för elevernas bästa. För hur ska kommunerna få tag i lärare som ska jobba på sommarlovet om lärarna har sommarlov då?

Varför skriver jag det här inlägget? Jo. Många lärare tycks tro att arbetstidsfrågan är död och begraven. Det är den verkligen inte. Tvärt om. På kommunkontoren och hos kommunpolitikerna lever den i allra högsta grad. Många vill åt lärarens förtroendetid. Kanske för att man inte litar på att lärare använder den rätt. Kanske för att man vill ha fem timmar extra att fylla med möten eller lektioner. Kanske för att lärares frihet är en vagel i ögat på kommunpolitiker. Vad vet jag. Min poäng är att det kanske inte ens spelar någon roll att lärare och lärarfacken tycker att arbetstidsavtalet är så viktigt att det är värt konflikt. Riksdagspolitiker kan skapa alibi för sina kollegor i kommunerna att fimpa förtroendetiden utan att frågan inte ens når avtalsrörelsen. Om vi lärare redan nu väldigt tydligt meddelar att nej, se det accepterar vi inte!

Men. Den här bloggen handlar ju om arbetsmiljö. Inte arbetstid. Varför är det ens intressant? Jo. Det lärare inte hinner på 45 timmar i veckan kommer lärare inte att hinna på 40 timmar i veckan!

NPM-styrningen av skolan, en vårflod lärare och rektorer inte kan stoppa

Det är dags för ännu ett inlägg om skolans/välfärdens styrning. Ni som följt den här bloggen ett tag kanske tror att det snart inte går att problematisera styrningen mer? Fel fel fel. Jag har bara börjat. Styrningen är så oerhört mycket viktigare för hur verksamheten fungerar än vad många tror. Jag syftar då inte främst på politiska beslut i den nämnd som utgör huvudman för skolan eller beslut i de fristående skolornas styrelserum, utan om den övergripande styrningen av skolan. De mekanismer som gör att politiker, verksamhetschefer, rektorer och lärare väljer att agera som de gör. Vilka val som uppmuntras av styrningen och vilka val som motarbetas av styrningen. Jag tänkte gestalta detta genom en liten jämförelse med vattnets kraft. Därför vill jag att ni sluter ögonen och tänker på en vårflod. Läsare har svårt för den här typen av mindfulnessövningar kan finna inspiration här. 

Sådär. Föreställ er att skolans styrning är vattnet som forsar fram i älven. Styrningens syfte är att skapa en verksamhet där beslut hela tiden fattas så att det gemensamma målet nås (målstyrning är problematiskt - läs gärna inlägg om detta). För vattnet i älven handlar det om att ta sig till havet, för skolan handlar det om att elever ska lära sig bra saker och bli förberedda för vuxenlivet. Alla som jobbar i skolans värld skall styras i sina beslut så att verksamheten lever upp till skollagens och läroplanens krav. Sedan någonstans omkring 1990 styrs skolan genom New Public Managementstyrning - NPM (läs gärna mer utförligt inlägg om NPM här). Mycket kortfattat handlar NPM om att välfärd skall målstyras, konkurrensutsättas och ständigt effektiviseras genom hård budgetdisciplin/minskad tilldelning av resurser. Vi som jobbar i skolans värld kanske inte reflekterar över det men NPM-styrningen uppmuntrar hela tiden lärare och rektorer att ta beslut, små och stora, i viss riktning. Mot de politiskt satta målen. Till förmån för kunden. Så billigt som möjligt. Jag tänkte ge två exempel på hur detta kan gestalta sig i skolans värld.  

1. Relationen Lärare - Kund

Även om vi inte vill använda beskrivningen kund är det ju i praktiken vad marknadsstyrningen av skolan gjort föräldrar/elever till. Ju längre ned i åldrarna ju mer är föräldern kund, ju längre upp i åldrarna ju mer övergår eleven till att vara kund. Marknadsstyrningen påverkar självklart lärares relation till föräldrar/elever. Är de inte nöjda skall de söka en annan skola. Det är själva grunden för påståendet att konkurrens skapar ökad kvalité. Missnöjda kunder ska genom sina aktiva val välja bort varor/tjänster de inte är nöjda med till förmån för varor/tjänster de är nöjda med. 

Igår läste jag en insändare om att lärare måste utbilda föräldrar och att lärare måste sluta vara offer och att lärare måste stå upp för sin profession.  

Läraren som skrivit artikeln har såklart gott uppsåt och jag tror säkert att han själv klarar av att inte vara offer och att stå upp för professionen. Det är även en väldigt vanlig uppfattning bland lärare som uttalar sig om skolan, att läraren skall kunna stå emot föräldrars påtryckningar. Således är detta på intet sätt ett angrepp på författaren av insändaren. Men. Blunda igen och tänk på den där älven. Marknadskrafter är ingen porlande bäck, de är en mäktig vårflod. Marknadsstyrningen av skolan syftar till att föräldern/eleven/kunden ska välja det alternativ som bäst lever upp till kundens krav på tjänsten utbildning. Föreställ er att min tes om styrning är korrekt. Att styrningen påverkar samtliga beslut som tas i skolan. Stora som små. Är det verkligen rimligt att förvänta sig av den genomsnittlige läraren att hen ska agera i rak motsats till vad styrningen vill? Att lärare ska stå där mitt i vårfloden och vara professionella? Vad skapar det för kravbild på landets lärare? Den här synen på lärare som superhjältar som ska stå upp för vissa ideal och stoppa/vända flodens riktning, jag tror den synen tar väldigt liten hänsyn till vilken oerhörd makt styrningen av skolan har för lärares förutsättningar. Jag tror att den skapar saker som betygsinflation och snäll-E och jag tror att den även bidrar till att skapa obalans mellan krav och resurser. En obalans som vi vet leder till ohälsa och utmattning. 

2. Relationen Rektor - Lärare

Rektor är ansvarig för att verksamheten lever upp till ett stort antal nationella krav/mål. En del av dessa krav uttrycks i form av lagar (tex skollag, arbetsmiljölag, kommunallag) medan andra har en juridiskt något underordnad status (läroplan, föreskrifter, allmänna råd). Rektor har fått i uppdrag av sin huvudman att se till att lärare arbetar mot de krav/mål som politiker/bolagsstyrelse satt upp. Den övergripande NPM-styrningen av skolan har gjort skolan målstyrd samt uppmuntrar skolan att hela tiden bli billigare/mer effektiv. Rektors ledarskap i skolan skall vara sådant att målen nås men att de nås genom att ta så lite resurser som möjligt i anspråk. Detta kan vid första tanken låta väldigt sunt. Varför slösa bort skatt i onödan och är det inte så att de nationella målen för skolan är formulerade för att elevers utbildning ska bli så bra som möjligt? Jo. Men hur fungerar styrningen i praktiken?

Vi tänker oss att rektorn på en skola står inför en situation där elevers resultat är jämförelsevis dåliga och att lärares ohälsa är jämförelsevis hög. Skollagen slår fast att alla elever ska nå så långt som det är möjligt och arbetsmiljölagen att alla anställda har rätt till en arbetsmiljö som inte gör dem sjuka. Rektor behöver således agera för att förbättra elevers resultat och samtidigt förbättra arbetsmiljön för lärare så att ohälsan minskas. Det lagarna förväntar sig av rektor är att resurser tillsätts så att tex fler elever får stöd och att arbetsbelastningen minskas. Men så var det den här vårfloden igen. Styrningen. Budgetdisciplin och att verksamheten hela tiden ska försöka minska sina kostnader. Är det tex rimligt att kräva av rektor att hen ska kräva mer resurser för att minska lärares arbetsbelastning alternativt att välja bort några av målen i målstyrningen? Att hen ska returnera sitt arbetsmiljöansvar om resurser inte tillskjuts eller hens chef inte accepterar minskad ambitionsnivå vad gäller några av de politiska målen? När det så uppenbart går emot målstyrning och budgetdisciplin i NPM-styrning? Ja, säger ni. Men då måste rektor vara supermänniska och stoppa/vända flodens riktning. Enligt min erfarenhet är dock inte heller rektorer supermänniskor utan av kött och blod som oss andra. 

Sammanfattning

Vi har ett gäng problem i svensk skola. Jag har här försökt att gestalta det problem jag anser vara det viktigaste att lösa. Styrningen. Vi styr skolan enligt vissa övergripande styrningsprinciper (NPM) men sedan förväntar vi oss att lärare och rektorer i en mängd situationer ska agera tvärt emot dessa principer. En del lärare och rektorer har inga problem med det. De går ut i forsen och stannar den. Bra för dem. Men min upplevelse är att en stor majoritet av lärare och rektorer inte har den superkraften och att det skapar ohälsa i organisationen. Vi behöver bestämma oss för vad som är viktigt i skolan och sedan anpassa styrningen så att den uppmuntrar handlande som leder till de saker vi tycker är viktigt. Just nu gäller motsatsen. Det fungerar inte. 

Håll med eller inte, men tack för att ni läst ända hit. 

Kravstyrningen fortsätter - Kommentarer till utredning om frånvaro

För några månader sedan skrev jag ett inlägg om Läsa-skriva-räknagarantin (numer åtgärdsgarantin) där jag använde utredningen om denna som exempel på kravstyrning, dvs att politiken försöker förbättra kvalitén i skolan genom att höja krav utan att öka skolans resurser. I ett antal andra inlägg har jag visat på den koppling jag anser finns mellan ständigt ökade krav och psykisk ohälsa. Se länkar i slutet av det här inlägget för lästips.

Den här gången ska jag titta närmare på den utredning om frånvaro i skolan som publicerades på Utbildningsdepartementets hemsida i början av veckan; "Saknad - Uppmärksamma elevers frånvaro och agera". Utredningen är en omfattande historia på 444 sidor exklusive bilagor och syftet är såklart gott, att undersöka hur skolan ska minska elevers ogiltiga frånvaro och komma till bukt med det som numer brukar kallas hemmasittare, elever som av olika skäl inte vill gå till skolan. Mitt syfte är precis som i exemplet med åtgärdsgarantin inte att gå in på någon närmare analys av om vad skolan borde göra, varför skolan borde göra något eller hur skolan borde det. Enbart att ge några exempel på vad utredaren anser måste ändras och hur dessa ändringar ska finansieras. Jag kommer inte att gå igenom hela utredningen utan nöja mig med ett antal urklipp som ger exempel på utredningens förslag till ökade krav och den diskussion om resurser som förs i slutet av utredningen.

Problemområden
Utredningen konstaterar inledningsvis att det finns ett antal problem som skolan behöver hantera. Bristerna är omfattande och redovisas i klippet nedan. Skolans närvarofrämjande arbete och arbete med att förebygga frånvaro måste förbättras. Det finns brister i närvaroregistrering, uppföljning, analys och i kunskap om vad som främjar närvaron. Skolan är inte duktig nog på att kartlägga orsakerna till frånvaro så rätt åtgärder sätts inte in och samverkan mellan olika aktörer måste förbättras.   

Förslag
De här bristerna måste såklart rättas till, konstaterar utredningen korrekt. Frågan är hur detta skall gå till. Jag kommer inte att gå in exakt på hur de olika förslag som presenteras nedan ska genomföras (Se de 444 sidorna för fördjupning) utan nöjer mig med ett antal exempel (ja det finns fler i de 444 sidorna) på de bedömningar och förslag till förändringar som utredningen kommit fram till.  Titta igenom punkterna nedan och fundera samtidigt på huruvida detta är förändringar som är enkla att göra eller om de kommer att innebära merarbete för rektor, lärare, elevhälsa och administrativ personal på skolorna. Nyckelfrågan: Kommer genomförandet av punkterna nedan att höja de yttre, inre och egna kraven på anställda inom skolan?

Finansiering

Så till det viktiga. Vi kan konstatera att det är nödvändigt att skolan förbättrar sitt arbete med att minska frånvaro och att få färre elever att vara hemmasittare. Vi kan också konstatera att utredningen kommer med ett stort antal omfattande förslag på hur detta ska gå till. Vad har då utredningen att säga om vilka resurser som behövs för att genomföra de här omfattande förändringarna för att nå det önskvärda tillståndet av minskad frånvaro och färre hemmasittare?

Låt oss titta närmare under rubriken Konsekvenser i utredningen. Nedan finns ett urklipp av de stycken som hanterar finansiering och ekonomiska konsekvenser för huvudmännen.

Det blir enligt utredningen... *trumvirvel*... egentligen inga ekonomiska konsekvenser alls. De 440 sidorna utredning handlar tydligen nästan bara om sådant som huvudmännen egentligen redan borde fixa och således anses inte behovet av ytterligare finansiering finnas. Ta er tid att titta igenom punkterna. Det är ett så tydligt bevis på vad jag i tidigare blogginlägg kallat "kravstyrning". Höjda krav, inga nya resurser. Allt ska rymmas inom ramen för redan existerande verksamhet.

Skolinspektionen

Ingen utredning om ökad kvalité i skolan är komplett utan att Skolinspektionen får en framträdande roll. Såklart ska Inkvisit... jag menar inspektionen få uppdraget att granska skolornas närvaroarbete. 

Summering

New Public Managementstyrningen av skolan har till synes ingen ända. Krav ska höjas. Resurser ska inte tillskjutas för att nå kraven. Skolinspektionen ska genom granskning och tillsyn se till att skolan trots ökat glapp mellan krav och resurser klarar sitt nya uppdrag. Ni som orkat ända hit. Tror någon av er att detta verkligen fungerar i praktiken? Tror någon av er att det ständigt ökade glappet mellan krav och resurser INTE skapar ohälsa i organisationen? Har någon av er egentligen något förtroende för den här typen av styrning? 

Och viktigast av allt. Är det inte dags att vi som jobbar i skolan försöker att sätta stopp för dumheterna?

Avslutningsvis. Om de här förslagen är så självklara och i princip ryms inom skolans nuvarande uppdrag - hur kommer det sig att de inte redan görs på varje skola? Det finns två tänkbara förklaringar. Antingen är skolans personal inkompetent, eller så har de inte tid eller förutsättningar att utföra de här uppgifterna. Eftersom utredningen inte tycker att det behövs mer resurser får vi dra slutsatsen att utredarna anser att skolans personal är inkompetent. 

Lästips
Målstyrning
Kravstyrning 
New Public Management - Skolans Matrix
Läsa-skriva-räknagarantin
Statistiskt sett är det farligt att vara lärare 
Produktionsökningen som uteblev

Sambandet mellan målstyrd skola och psykiska ohälsa

Ett nytt budgetår har precis inletts i kommuner och landsting. Med redan skyhöga sjuktal ska lärare, sjuksköterskor, socialsekreterare, rektorer och andra yrkesgrupper i välfärden göra underverk för elever/brukare/kunder, i många fall till ett billigare pris än föregående år. Kvalitén ska upp, kostnaden ner. Målen höjs, men skattebetalarnas nota minskar. Det låter bra, men fungerar det verkligen? Idag ska vi ta oss en titt på målstyrning. Jag kommer att utgå från skolan som exempel men är ganska övertygad om att samma styrning och brister i styrningen finns i de flesta verksamheter inom vård, skola och omsorg. 

Målstyrning innebär att politiker på olika nivåer sätter övergripande mål för en verksamhet i budget/verksamhetsplan och att förvaltningen sedan omvandlar övergripande mål till konkreta mål för just sin verksamhet. Mål inom skolans värld kan formuleras som tex "andelen grundskoleelever med minst E i alla ämnen ska öka", "meritvärdet i skolår 9 ska öka", "andelen elever som tar examen från gymnasieskolan ska öka". Den kommunala skolan lever inte sitt eget liv utan styrs av riksdag genom skollag och läroplan. De mål kommunpolitiker sätter upp för skolan måste således vara anpassade till mål/krav som beslutats av staten. I figuren nedan finns en ungefärlig bild över skolans styrkedja. Från riksdag i topp, via huvudmännen (vi lämnar för enkelhetens skull friskolor därhän) och lärarna, ner till eleven i botten. 

Rikspolitiker stiftar lagar och förordningar. Kommunpolitiker omsätter i egenskap av huvudmän lagar och förordningar till mål för sin verksamhet samt bestämmer vilka resurser skolan skall ha till sitt förfogande (i praktiken skolpeng). Rektor gör tjänstefördelning dels för att nå kommunpolitikers mål dels för att leva upp till rikspolitikers lagar och förordningar, men med kravet att hålla den budget som är tillgänglig (sammanlagda skolpengen). Lärare genomför sedan sin undervisning så att eleverna ska nå de ovan nämnda målen. Detta är målstyrning i teorin. Men låt oss spana lite på hur det fungerar i praktiken.

Ansvaret för utbildningens kvalité vilar efter kommunaliseringen på huvudmannen. Staten har delegerat ansvaret dit eftersom det var dåtidens politikers uppfattning att ansvaret bör ligga så nära verksamheten som möjligt och att lokalpolitiker bättre kan avgöra vilka resurser som krävs för de unika förhållanden som råder i deras kommun. Tycka vad man vill om det rimliga i detta men så tänkte man. Kanske. Ansvaret enligt skollagen ligger på huvudmannen.

I en målstyrd verksamhet ska dock ansvaret ner så nära verksamheten som möjligt. Kommunpolitiker sätter mål och överlåter därmed ansvaret på rektorer och i förlängningen lärare. Resurserna är bestämda (skolans totala skolpeng). Nu är det bara för lärare att se till att eleverna når målen. Ansvaret i en målstyrd skola ligger på läraren.

Så långt allt väl. Men. Vad händer om lärare inte har tillräckliga resurser (resurser kan vara mycket, inte bara pengar) för att få eleverna att nå målen? Många kommuner och landsting går nu in i tuffa tider med höga effektiviseringskrav på verksamheten samtidigt som målen för verksamheten ökar. Vad ska lärare göra ifall de inte med mindre resurser lyckas bedriva bättre undervisning än förra året? I dagens målstyrda skola har huvudmännen lämnat över ansvaret helt till lärare/rektor. Det finns inte mer resurser men målen ska ändå nås. Det saknas möjlighet för lärare och rektorer att kräva mer resurser för att nå målen. Ansvaret är delegerat. Kommunpolitiker vill inte höra om resursbrist. De vill höra att målen nås.

Om lärare och rektorer inte varit människor, utan maskiner, hade inte detta varit något egentligt problem bortsett från att eleverna inte lär sig så mycket som politiker tycker att de borde. "Vi gjorde så gott vi kan men det sket sig och så kan det vara. Bättre lycka nästa år". Problemet är att lärare och rektorer är människor och att människor mår dåligt av den stress som uppstår när krav överstiger resurser. Målstyrningen tar inte hänsyn till detta. Den utgår från att människan är en maskin. Den bryr sig inte om att obalans mellan krav och resurser skapar ohälsa. 

Vad ska vi göra åt detta då? Jo. Vi måste ta ett omtag i hela välfärdssektorn. Istället för att förlita oss på att målstyrning ska krama ur så mycket som möjligt av de som jobbar i vård, skola och omsorg för så liten peng som möjligt måste vi bestämma oss för något av följande tillvägagångssätt.

1. Bestäm vilken kvalité vi vill ha i de olika välfärdssektorerna. Avgör sedan hur mycket resurser som behövs för att klara av att upprätthålla kvalitén utan att ohälsa uppstår hos anställda. Var öppna med att det kommer att kosta. Lös finansieringen.

2. Bestäm vilka resurser vi har att använda i de olika välfärdssektorerna. Avgör sedan hur vi bäst använder de resurserna för att skapa så hög kvalité som möjligt utan att ohälsa uppstår hos anställda. Var öppna med att knappa resurser kommer innebära att välfärden inte kan klara av allt. Definiera vad det är välfärden inte kan klara.

Ja. Båda alternativen ovan innebär stora politiska utmaningar. Men. Menar vi allvar med att vi vill lösa problemen med arbetsrelaterad psykisk ohälsa för välfärdsmedarbetare måste vi bort från målstyrning och in i en styrning som utgår från krav och resurser i balans.  

Lästips i samma ämne
Det finns inga gratisluncher i välfärden 
New Public Management - Skolans Matrix
Ökade krav i skolan - Något om varför det inte fungerar
Samvetsstress - Svenskans fulaste ord

Det finns inga gratis luncher i välfärden

Under slutet av 1800-talet serverades gratis saltrik mat på vissa amerikanska barer till alla som köpte något att dricka. Konsekvensen blev ökad alkoholförsäljning och att kostnaden för kundernas gratis lunch hämtades hem med råge på ökad försäljning av alkohol. Den nyliberale ekonomen Milton Friedman utvecklade och populariserade uttrycket There ain`t no such thing as a free lunch (TANSTAAFL) under 70-talet i en bok där han beskrev den s.k. alternativkostnaden. I det här inlägget tänkte jag diskutera den ökade arbetsrelaterade psykiska ohälsan i välfärden, och i synnerhet skolan, med utgångspunkt i TANSTAAFL. Det kommer att handla om styrning och det kommer att handla om ekonomi. Snacka om julstämningsskapande. Häng med!

I ett stort antal blogginlägg, bland annat det om produktionsökningen som uteblev, har jag beskrivit hur medarbetare i vård, skola och omsorg sedan krisen på 90-talet fått allt mer att göra. Precis som i industrin har ägarna till offentlig verksamhet (politiker) ställt krav på ökad effektivitet. Till skillnad från på det löpande bandet har dock inte produktionsökning kunnat hämtas hem i form av teknisk utveckling, utan istället har lärare, förskollärare, socialsekreterare, undersköterskor osv fått springa allt fortare i korridoren. Allt mindre tid till återhämtning. Utföra fler arbetsuppgifter på kortare tid. Resultatet har varit förödande för arbetsmiljön och för den psykiska hälsan hos välfärdsmedarbetare. Tex är (i synnerhet manliga) lärare den yrkeskategori som i högst utsträckning sjukskrivs pga depression.   

Stockholm
Vårt första stopp för gratis lunch är förskolan i Stockholm. Under uppmärksammade former tog majoriteten i Stockholms stad, trots fackliga protester, för någon vecka sedan beslutet att ge möjlighet till föräldralediga att ha syskonen till det barn de är hemma och tar hand om heltid på förskolan. Reformen är helt ofinansierad. Förskolorna kommer inte att kompenseras för längre vistelsetid. Politikerna förväntar sig bara att det ska fungera, att fler barn ska lära sig mer på förskolan och att det ska vara gratis. Högre krav. Inte mer resurser. Helt enkelt en gratislunch. Problemet är bara att förskollärare redan går på knäna. Förskollärare och fritidspedagoger är den lärargrupp som sjukskrivs oftast pga psykisk ohälsa. 

Växjö
Nästa stopp för till synes kostnadsfri förtäring är två kommuners budgetar för 2017. I målstyrningens förlovade land är kommunbudgetar ett frosseri i gratis lunch. Vi ska titta närmare på Växjö och Uppsala. Inte för att de är extrema på något sätt. De flesta kommuner har liknande sätt att se på resursfördelning. 
Först ut är Växjö kommun. Enligt budget för 2017 ska lärartätheten öka. Barngrupperna ska minska. Det ska kompetensutvecklas som aldrig förr. Förskolan ska byggas ut. Stöd ska sättas in tidigare. Alla ska kunna läsa, skriva och räkna. Allt ska bli bättre och riktigt bra ska utbildningsförvaltningen lyckas med sina verksamhetsmål:

Vilka resurser tänker sig då Växjös politiker tillföra för att lärare, förskollärare, rektorer och andra medarbetare ska lyckas nå de här högre höjderna under 2017? Det avslöjas i urklippen nedan från budget 2017. Ingen kompensation för inflation. Omvandlingstryck (Växjös eget ord för effektiviseringskrav - dvs så mycket mindre pengar nämnden har att röra sig med i nästa års budget, jämfört detta års) på totalt 25 miljoner, varav drygt 10 miljoner belastar utbildningsnämnden. Allt ska bli bättre. Det ska dock kosta mindre. Växjös politiker försöker roffa åt sig en gratislunch. 

Uppsala
Turen går så till en av rikets klassiska universitetsstäder där bildning såklart står högt i kurs. Uppsalas budget kan ni studera i sin helhet här. I budgeten kan man tex läsa att alla barn och elever ska klara sin utbildning. De ska utmanas i sitt lärande. Utbildningen ska främja och utveckla värderingar, kunskaper och färdigheter som bidrar till hållbar utveckling. Skolan ska kompensera för förutsättningar och bakgrund. Och de här målen ska prioriteras extra mycket:

Det är ingen liten portion Uppsalas politiker tänker ta sig till lunch. Men det låter hemskt dyrt att förbättra skolan så här mycket. Vad blir notan? 

Oj. En procent minskad budget i år. Ytterligare 1,1 procent mindre 2018. Och hela 2,65 procent mindre per elev 2019. Räknar man på det närmar det sig 5 % billigare skola 2019. Men mer mat. Således ytterligare en gratislunch. 

Läsa, skriva, räkna-garantin
Under hösten presenterades utredningen om en läsa, skriva, räknagaranti och regeringen gjorde snabbt klart att detta ska bli verklighet i den svenska skolan fast under namnet åtgärdsgaranti. Jag skrev i anslutning till detta ett längre inlägg om de ekonomiska konsekvenserna av garantin och kunde konstatera att utredaren, och regeringen, inte ser någon anledning att lärares arbete med garantin skulle innebära någon ökad kostnad. De extra uppgifterna anses ligga inom ramen för vad lärare ska hinna göra under sin ordinarie arbetstid. Trots ökade arbetsuppgifter. Trots ökade krav på skolan. Igen. Försök till gratislunch. Politiker vill äta, men inte betala. 

Sammanfattning
Nej, det finns inga gratisluncher i välfärden. Att lägga ytterligare arbetsuppgifter, ytterligare krav, på tex lärare kostar inte kommunen eller staten pengar i förstaskedet, men det kostar i andra änden i form av ökad psykisk ohälsa hos välfärdsmedarbetare. Kostnaden för lunchen uppstår hos medarbetaren. Hos Försäkringskassan (även om de också gör allt för att inte betala version 1 och version 2). Hos kommunens socialnämnd. Hos Arbetsförmedlingen. Osv. 

De exempel jag gett ovan är stora saker. Budget. Rikstäckande beslut. Kommunövergripande beslut. Men de här stora besluten skapar behov av en mängd små beslut på enhetsnivå. Rektorer som måste beordra lärare att ta ytterligare en rastvakt. Förskollärartäthet som minskar ytterligare. Lågstadielärare som måste lägga ännu mer tid på tester. Om riks-, landstings- och kommunpolitiker menar allvar med att minska den arbetsrelaterade psykiska ohälsan hos medarbetare i vård, skola och omsorg måste de sluta försöka att äta gratisluncher. Det gäller förskolan i Stockholm, skolan i Växjö och Uppsala eller lågstadieskolor som ska leva upp till åtgärdsgaranti. Det gäller all välfärd, i hela landet. Och det gäller från och med igår!

Tycker du det jag skriver verkar vettigt? Sprid gärna.

God Jul 

Lästips från bloggen
Kravstyrning 
New Public Management - Skolans Matrix
Läsa-skriva-räknagarantin
Statistiskt sett är det farligt att vara lärare 
Produktionsökningen som uteblev