New Public Management - Skolans Matrix

Morpheus ställer Neo inför ett val. Antingen sväljer Neo det blå pillret och glömmer att han över huvud taget träffat Morpheus. Hans liv fortsätter som vanligt. Eller så sväljer han det röda pillret och lär sig att förstå sanningen. Enkelt val kan tänkas, men Neo tvekar ändå. Att känna till sanningen innebär nämligen att tvingas försöka ändra på eventuella brister i sanningen. Att fortsätta som förut är däremot tryggt, skönt och kravlöst. Ni känner säkert igen scenen ur Matrix. Neo väljer till slut det röda pillret och att kämpa mot maskinerna och det datasystem som programmerat människorna och tagit över världen. Men det här är ingen filmblogg. Jag skriver om skolan och om skolans styrning samt om hur det påverkar lärares arbetsmiljö. Så vad har det röda och blå pillret med skolan och skolans styrning att göra?      

Jag menar att liknelsen mycket väl kan appliceras på hur vi ser på skolan idag. Skolans värld består av en hel mängd olika yrken och institutioner som jobbar för att förbättra resultaten. Lärare jobbar sig sjuka för att eleverna ska lyckas bättre. Rektorer jobbar sig sjuka för att eleverna ska lyckas bättre. Universiteten är fulla av professorer som försöker komma fram till lösningen på skolans problem. Politiker engagerar sig, oftast på sin fritid, för att påverka skolan i rätt riktning. Ändå blir elevers resultat och lärares psykiska hälsa allt sämre. Tänk efter. Är inte det konstigt? Vi försöker ju alla så gott vi kan. Finns det kanske något här som omöjliggör förbättringar, hur mycket mer vi än sliter? Finns det någon slags styrning, som vi inte ser med blotta ökat men som styr allt vi gör så att allt det vi gör som är bra i teorin inte leder till förbättringar i praktiken? Ett skolans Matrix?

Det här låter lite konspiratoriskt, måhända. Men låt oss fortsätta tanken. Vad skulle skolans motsvarighet till Matrix vara? Vad är det för styrning som genomsyrar allt som sker i skolans värld? Från riksdag och regering ända ner till klassrumsnivå? I ett numer ganska stort antal blogginlägg har jag försökt visa hur New Public Management-styrning skapar problem i skolan. Inläggen har fått relativt bra spridning för att vara skrivna av en anonym person. Responsen har genomgående varit att det ligger något i det jag skriver. Några har kommenterat att detta inte på något sätt är något nytt. De har såklart rätt. Jag kommer inte med några nya forskningsrön. Jag bara beskriver verkligheten. Men varför görs det då så lite för att förändra verkligheten? Varför fokuserar nära nog alla skolans institutioner på att göra förbättringar inom systemet, inte på att förändra detsamma? 

Det blå pillret innebär att fortsätta i gamla fotspår. Att antingen acceptera att det är som det är eller inte känna till hur det är. Konsekvensen av det blå pillret blir att försöka förändra inom systemet. Inom styrningen. I skolans värld skulle det blå pillret tex kunna innebära reformer som tex följande. 

* Lärares dokumentationsbörda är för hög. Lärare hade inte tidigare så mycket dokumentation men nu har den ökat. Vi måste hitta ett sätt att minska den tid lärare lägger på dokumentation. Det bästa sättet att minska dokumentationsbördan är såklart att någon annan gör dokumentationen. Vi anställer således lärarassistenter som gör så mycket av lärares dokumentation som det bara går. Då löser vi problemet med dokumentation. 

* Lärares löner är för låga. Det är för få som vill bli lärare. Visst är det väl rimligt att bra lärare har bra betalt? Det löser vi genom att bra lärare får bättre betalt. Andra lärare ska väl inte ha bättre betalt. De är ju inte bra? Lönerna för bra lärare går upp. Lönerna för dåliga lärare går ner. Så har vi löst problemet med att lärares löner är för låga. 

* Friskolereformen tycks leda till att skolorna mer och mer delas upp i bra och dåliga skolor. Med bra och dåliga elever. Det är inte bra. Vore det inte bättre om eleverna blandas? Men om alla elever tvingas välja? Då kommer ju elever från områden där skolorna är dåliga välja skolor i områden där skolorna är bra? Så löser vi problemet med att det finns bra och dåliga skolor. Och borde inte staten kunna garantera att det inte finns dåliga skolor? Rent av införa nolltolerans mot dem? Ja. Så löser vi problemen med bra och dåliga skolor. Med obligatoriskt skolval och nolltolerans mot dåliga skolor.

* Elever på lågstadiet läser, skriver och räknar för dåligt. Det är inte bra. Vi måste se till att de blir bättre på de här sakerna. Om vi genom lagstiftning garanterar att elever ska vara bra på att läsa, skriva och räkna? Då kommer ju skolorna tvingas se till att eleverna blir bättre på de här viktiga förmågorna? Så löser vi problemet med att lågstadieelever blivit sämre på att läsa, skriva och räkna. Med en garanti. 

* Lärares psykiska hälsa blir allt sämre. Hemskt. Sjuktalen ökar. Det här behöver åtgärdas. Vi måste ha tydligare regler för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Låt oss skriva nya föreskrifter för det här. Föreskrifter som tvingar arbetsgivarna att erbjuda en bra social och organisatorisk arbetsmiljö. Då blir allt bra. Så löser vi problemen med den ökande psykiska ohälsan bland lärare. 

Jag skulle kunna hålla på så här i evigheter, men då skulle ni som ännu inte slutat att läsa garanterat sluta att läsa. Så jag stannar här. Att svälja det blå pillret innebär att inte ifrågasätta styrningen, utan att försöka agera inom den. Antingen medveten om styrningen men låtsas om att den inte finns eller omedveten om styrningen och inte bry sig om att undersöka om där finns något som styr åt fel håll.

Det röda då? Det där som innebär att man plötsligt blir sittande med förståelse för styrningens negativa effekter men även att ansvar att förändra styrningen? Hur skulle synen på punkterna ovan förändras efter att en lärare, rektor, verksamhetschef, kommunpolitiker eller riksdagspolitiker svalt det röda pillret? 

* Lärares dokumentationsbörda är för hög. Hur blev den egentligen det? Vad är det i styrningen som skapar ständigt behov av mer och mer dokumentation? Aha. Den har tillkommit som en konsekvens av konkurrensutsättning och statens/kommunen behov av att kontrollera att ”kunderna” får det staten/kommunen garanterat att kunderna ska få. Konkurrens och kundtänk gör att det uppstår stora kostnader ute på skolorna, tex i form av dokumentation. Är kostnaden värd de eventuellt positiva effekterna av konkurrens och kundtänk? Nja. Vi kanske behöver förändra vår syn på konkurrens och kundtänk så att dokumentationskravet inte blir så viktigt? Styra med tillit, inte med misstro? Men är det verkligen möjligt samtidigt som styrningen uppmuntrar konkurrens och "kundtänk"? Det här kan bli obekvämt. Men vi måste tänka så ändå!

* Lärares löner är för låga. Aj då. Det är inte bra om lärares löner så låga att inte studenter vill välja läraryrket eller lärare väljer att sluta pga för låg lön. Men vänta. Är det verkligen klokt att dela in lärare i ett A och B-lag? Hur påverkar det arbetsmiljön för lärare och rektorer? Och det här med ökade lärarlöner. Hur finansieras de? Tillkommer nya fräscha pengar till skolans huvudmän eller blir det bara mer att göra till högre lön? Och hur påverkar det i sig arbetsmiljön för lärare och rektorer? Är det rent av så att det största tappet är lärare som inte orkar jobba som lärare? Inte lärare som inte anser sig få rätt lön? Vi kanske behöver förändra vår syn på stora löneskillnader och på löneökningar högre än vad kommunerna kan betala. Det kanske krävs ny form av finansiering här. En finansiering som inte skapar mer att göra när löner ökas? 

* Friskolereformen tycks leda till att skolorna mer och mer delas upp i bra och dåliga skolor. Det var inte bra. Vad är det med valfriheten som gör att det blir allt viktigare att gå på en bra skola och allt mer kostsamt att gå på en dålig skola? Är det pga att elever gör för få val eller att de gör får många val? Är det kanske själva valet som skapar problemen? Om styrning genom fria val leder till negativa samhällseffekter, borde vi istället styra skolvalet genom att skapa skolområden där eleverna automatiskt blandas? 

* Elever på lågstadiet läser, skriver och räknar för dåligt. Så kan vi såklart inte ha det. Vad kommer det sig att det blivit så? Har det kanske med det faktum att kommunerna lagt ständiga effektiviseringskrav på skolan att göra? Är elevers negativa kunskapsutveckling jämfört tidigare kullar en konsekvens av att kraven på läraren hela tiden ökat men möjligheterna att nå upp till kraven hela tiden blivit sämre? Går det inte att över tid effektivisera skolan på det sätt styrningen förutsätter? Det här måste ju isf ändras. Vi behöver styra så att krav och möjligheter är lika stora. Så att lärare kan hjälpa eleverna att läsa, skriva och räkna. 

* Lärares psykiska hälsa blir allt sämre. Ja. Det är inte så konstigt. Vi styr ju som berättat i föregående punkt genom allt mer att göra. Vilken människa som helst skulle till slut få stressreaktioner om kraven stiger allt mer men förutsättningarna att nå kraven blir allt sämre. Och där tid för återhämtning inte finns. Skolan är inte ett löpande band. Vi kan inte styra skolan enligt samma principer som Volvo styr sin biltillverkning. Det skapar ohälsa. Vi måste sluta öka kraven och sluta minska möjligheterna att leva upp till kraven. Styrningen som skapar detta är sjuk. Människor som jobbar i systemet blir således sjuka. 

Jag påstår inte att jag sett något som andra inte sett. Jag tror att de flesta egentligen inser att styrningen inte fungerar. Jag försöker bara att åskådliggöra detta och den här bloggen är mitt verktyg. Det är min erfarenhet att de flesta väljer det blå pillret. Det är det minst jobbiga valet och det skapar många möjligheter till både ökad lön och karriär utanför klassrummet. Det röda pillret är komplicerat eftersom man ju ändå tvingas jobba vidare i styrningen samtidigt som man försöker att förändra det. Och ju bättre jobb man gör inom styrningen ju sämre möjligheter att få folk att förstå att styrningen måste ändras. Det gäller samtliga led från riksdag till klassrum. Och det gäller även väljare.  

Det gäller dock inte fackförbund. Om någon skulle ha möjligheten att anta ett ovanifrånperspektiv och syna styrningens negativa effekter för medlemmarna är det de två lärarfacken. Men det förutsätter en sak. Vi behöver hålla fingrarna borta från syltburken. Ju mer vi går in i rollen som skolutvecklare och ansvarstagande ju mer investerar vi i ett system som gör våra medlemmar sjuka och som skapar sämre och sämre elevresultat. Det här är såklart inte enkelt. För att få gehör hos politik och väljare krävs ansvarstagande. Men för att kunna bidra till en förändring av systemet krävs ifrågasättande. Jag tror att starka, ifrågasättande, fack har en viktig roll att spela om New Public Management-styrningen någonsin ska kunna motas ut från skolans värld (och från välfärden i övrigt). Men vi behöver lyfta oss. Våga vara systemkritiska, trots att det innebär obehag. För systemet och styrningen måste förändras. För medlemmarnas skull. För elevernas skull. Och i slutändan för hela samhällets skull.

Det är dags för det röda pillret!


På samma tema

Läsa-skriva-räknagarantin

Ökade krav i skolan

New Public Management i välfärden

Ökade sjuktal i vård, skola och omsorg - SAM, NPM och den långa förklaringen

Skollagen vs Arbetsmiljölagen - Hur det kortsiktigt goda skapat långsiktiga kvalitetsproblem

Lite oavsett vilken typ av statistik man tittar på är svensk skola i kris. Kunskapsresultaten faller. Lärare och rektorer blir allt sjukare. Elever mår allt sämre. Jag har i ett antal inlägg här på bloggen försökt att beskriva vad jag anser ligger bakom de här problemen och återkommande landat i ökad arbetsbelastning och försämrad arbetsmiljö som främsta förklaringsfaktorer. I några av inläggen har jag försökt förklara varför lärares arbetsbelastning ökat och varför lärares sociala och psykiska arbetsmiljö försämrats och då ställt styrmekanismer i sk New Public Managementstyrning mot Arbetsmiljölagens skrivningar om allas rätt till en god arbetsmiljö. Jag har även beskrivit hur fokus på eleven lett till försämringar för lärare och till akut lärarbrist.

I det här inlägget tänkte jag fokusera på relationen mellan arbetsgivarens lagstadgade skyldighet att följa två lagar som ofta står emot varandra. Skollagen som ska garantera eleven undervisning av en viss kvalité och Arbetsmiljölagen som ska garantera arbetstagaren en god arbetsmiljö. Jag kommer sedan att avsluta med några ord om vilket ansvar lärarfacken har att agera. Vi får se vart detta bär hän. Kanske till slutsatser som inte välkomnas med öppna armar av er läsare. Tänk då på att det är berikande med olika perspektiv. 

Som rektor har du främst tre lagar att förhålla dig till (jag vet, såklart många fler men min upplevelse är att dessa tre dominerar rektors arbete). Kommunallagen, Skollagen och Arbetsmiljölagen. Kommunallagen slår fast att kommunen inte får gå minus över tid och således blir konsekvensen för dig som rektor att du måste hålla budget. Den skolpeng du får vid budgetårets inledning är den ekonomiska ram för verksamheten du har att förhålla dig till. Skollagen styr det pedagogiska arbetet på skolan. Som rektor är det ditt uppdrag att använda de ekonomiska medel du har för att leva upp till skollagen. Skollagen tar inte hänsyn till ekonomiska begränsningar. Den är skriven som att du som rektor alltid har tillräckliga ekonomiska medel för att klara uppdraget. Utöver det har du Arbetsmiljölagen att förhålla dig till. Enligt arbetsmiljölagen får inte den verksamhet du ansvarar för göra dina medarbetare sjuka. Även arbetsmiljölagen är skriven som att du som arbetsgivare har tillräckliga ekonomiska medel för att klara uppdraget. Anser du inte att du har det ska du delegera tillbaka arbetsmiljöansvaret till din chef. Det gör dock första ingens chefer, då det är det yttersta beviset på att du som rektor inte klarar ditt uppdrag. 

Nåväl. Den här gången ska vi se hur Skollagen och Arbetsmiljölagen påverkar varandra. Kommunallagen är den här gången inte en variabel. Rektor skulle ju hålla budget. Punkt. Skollagen riktar sig till huvudmannen för skolan. Ansvarig för själva verksamheten är rektor. Rektor nämns 116 gånger i skollagen. Det är således ett ganska omfattande uppdrags som vilar på rektors axlar. Detta görs tydligt i vad man skulle kunna kalla för Skollagens portalparagraf  

Rektor ansvarar för att skolan ger eleverna möjlighet att utvecklas så långt som möjligt samt skall vara kompensatorisk, dvs uppväga skillnader i förutsättningar. Det är inget litet uppdrag och det är ett uppdrag som inte kommer att vara helt gratis att leva upp till. Uppdraget förtydligas bland annat i rätten till ”Elevers rätt till stöd” där bland annat rätt till särskilt stöd i form av omedelbara anpassningar förtydligas. 

Så till Arbetsmiljölagen. Även Arbetsmiljölagen är när man läser den väldigt konkret. Precis som elever har långt gångna rättigheter till en viss kvalité på undervisning och stöd har medarbetaren långt gångna rättigheter till en viss kvalité på arbetsmiljö och arbetsbelastning. Nedan ett klipp från Arbetsmiljölagens portalparagraf där det slås fast att arbetsmiljön skall anpassas till människors olika fysiska och psykiska förutsättningar samt att fysiska och psykiska belastningar inte ska leda till ohälsa eller olycksfall. 

På pappret har vi alltså en skola där alla elever utvecklas så långt de kan och där olika förutsättningar kompenseras. De som jobbar i skolan, oavsett om de är medarbetare eller chefer, har en tillfredsställande arbetsmiljö och deras arbete medför ingen fara för olycksfall eller ohälsa. Men sedan var det det där med kommunallagen och att hålla budget, nästan oavsett vad som inträffar. Hur agerar rektorer när de båda lagarna ställs mot varandra? När det krävs större arbetsinsats än vad ekonomin tillåter för att leva upp till skollagen men när mer arbete för lärare högst troligt kommer att leda till ökad risk för ohälsa? 

Vi tänker oss en vanlig skola i Sverige. Sjuktalen för lärare är höga. Några medarbetare har försvunnit de senaste åren pga att de inte orkade ta sig tillbaka efter väggen (utmattningsdepression). Några lärare jobbar deltid för att orka. Några lärare ligger ständigt på gränsen med återkommande kortare sjukskrivningar. Många lärare sover dåligt på nätterna. Många känner obehag inför att gå till arbetet. Men de flesta upplever att deras jobb har ett stort värde. Det låter kanske inget vidare. Men. Det är såhär det ser ut. 

Vid början av året sätter rektor en organisation för skolan. Det är en förvisso organisation som gör medarbetare sjuka men det är den bästa organisationen efter givna ekonomiska förutsättningar och rektor gör så gott det går med att organisera skolan så att man når Skollag och Arbetsmiljölag. Ganska snart visar sig dock det där som nästan alltid visar sig. Nya elever på skolan behöver mer hjälp än beräknat. Några andra elever får en diagnos som visar på ökat behov av stöd och anpassningar. Några elever mår psykiskt dåligt och behöver anpassningar pga detta. En och annan tjänst gick inte att tillsätta med okvalificerade vikarier som följd. En eller två lärare drabbas av sjukskrivning. Någon lärare slutar redan andra månaden eftersom lönen var bättre i grannkommunen. Det här är ingen extrem utveckling. Det är så det ser ut just nu på svenska skolor. Det är ett fullt rimligt tankeexempel. 

Vad ska rektor göra? Skollagen tillåter inte att man inte anpassar undervisningen. Skollagen tillåter inte att man ställer in lektioner som lärare som inte kan vara på skolan skulle ha. Inga vikarier finns. Elever mår dåligt. Elever behöver anpassningar. Skollagen är tydlig. 

Men de lärare som är på plats jobbar redan 100 %. 

Men budgeten är fast. Det finns inga pengar. Och det är i vilket fall svårt att hitta nya lärare. 

Någonstans måste rektor välja. Skollagen eller Arbetsmiljölagen. Vem tänker rektorn på ? Eleven eller medarbetarna? Min erfarenhet är att rektor i 99 fall av 100 tänker på eleverna, på att uppfylla skollagens förpliktelser. Skolinspektionen skrämmer mer än Arbetsmiljöverket. Barn är barn och vuxna är vuxna. Elevernas föräldrar kan rösta med fötterna och färre elever innebär ännu mindre elevpeng. 

Kortsiktigt är detta kanske en klok prioritering men långsiktigt menar jag att det dilemma jag målat upp här är en starkt bidragande orsak till kunskapsfallet i svensk skola. Rektorer har allt för länge löst motsättningar mellan Kommunallag och Skollag/Arbetsmiljölag med att rucka på medarbetarnas rätt till en arbetsmiljö som inte gör dem sjuka. Den långsiktiga konsekvensen av det har varit ökad arbetsbelastning, ökad ohälsa, minskad kvalité i undervisningen, lärarbrist samt att det långsamt byggts upp ett enormt strukturellt underskott i rektors budget. För varje enskild gång som en rektor sätter Skollagen framför Arbetsmiljölagen ökar det strukturella underskottet. För varje enskild gångs om en rektor sätter Skollagen framför Arbetsmiljölagen minskar undervisningens kvalité. 

Försöker jag att måla upp rektorerna som ansvariga för skolans allt sämre resultat och för lärares allt högre psykiska ohälsa? Nej. Det här är såklart styrningsfel som inte har att göra med illvilja eller medvetet handlande med syfte att sänka skolan och lärarna. Det är inte heller konstigt att man som ansvarig för både elever och vuxna väljer att ta barnets perspektiv. Men ska vi ha chans att vända på skolans resultat och visa på det strukturella underskott som finns i rektorers budget MÅSTE det här beteendet ändras. Här tror jag att lärarfacken har en oerhört viktig uppgift. Vi representerar våra betalande medlemmar. Våra skyddsombud och huvudskyddsombud representerar medarbetarna på skolorna. För oss måste Arbetsmiljölagen alltid stå över Skollagen. När rektor ställs inför valet att prioritera mellan att försöka leva upp till Skollagen och att försöka leva upp till Arbetsmiljölagen måste fackets driva medarbetarnas rätt till en arbetsmiljö och arbetsbelastning som inte medför risk för ohälsa. Vi, om några, har en position som tillåter oss att tänka långsiktigt framför att tänka kortsiktigt. Vi får inte lockas in i att kortsiktigt tänka på barnen. Får då är vi en del av problemen i svensks skola. Inte lösningen. 

"The economic man" och varför lärarlönelyftet kommer leda till ökad psykisk ohälsa för lärare

Jag har i ett antal inlägg försökt att beskriva skolan och läraryrket ur ett arbetsmiljöperspektiv. Mycket har handlat om skolans styrning och om hur styrningen påverkar arbetsmiljön för lärare och skillnaden mellan de krav som ställs på lärare i sitt yrkesutövande och möjligheter för lärare att leva upp till kraven. Jag har tex diskuterat hur en ”Läsa, skriva, räknagaranti” skulle påverka lärares arbetsmiljö samt hur lärare arbetsbelastning ökat som en konsekvens av politisk kravstyrning och den nya läroplanen. Nedan kommer jag att resonera om Lärarlönelyftet ur samma perspektiv, dvs hur jag tror att reformen kommer att påverka lärares psykiska hälsa. Ett perspektiv som enligt mig ofta får stå tillbaka till förmån för lön, både av arbetsgivare och fackliga organisationer. 

Nyliberala marknadsekonomiska principer har efter 90-talskrisen mer och mer tagit över styrningen av skolan. Kundtänk och konkurrensutsättning ses numer som naturliga verktyg för politiker att skapa högre kvalité till ett lägre pris. Runt millennieskiftet lämnades det gamla tarifflönesystemet till förmån för individuella och differentierade löner där lönesättning enligt avtal skulle kopplas till lärarens förmåga/måluppfyllelse istället för ålder/år i yrket. Arbetsgivaren såg individuella löner som ett sätt att öka produktiviteten medan fackliga organisationer argumenterade för individuella löner eftersom de ansåg att sådana ökade den totala lönesumman för sina medlemmar. Löneavtal har gått från att vara starkt reglerade från centralt håll till att ge stort utrymme för lokala skillnader. 

Den nyliberala ekonomin utgår från vad nationalekonomer brukar kalla för ”the economic man”. Den ekonomiska människan är en rationell, strängt kalkylerande, nyttomaximerande individ som genom aktiva val hjälper till att skapa ett bättre samhälle. Friskolereformen är ett exempel på hur den här synen på människan lägger grunden för styrningen av skolan. Men. Det är inte bara kunden, eleven, föräldern, som mer och mer ses som rationell, strängt kalkylerande och nyttomaximerande. Det gäller i högsta grad synen på medarbetaren. Löneskillnader ger ekonomiska incitament att förbättra sig. Genom karriärtjänster som tex förstelärarreformen anses lärare bättre sporras att utvecklas och stanna i yrket. Differentierade löner har samma effekt. Genom att belöna det man anser är olika prestationer hos medarbetare ska de som får mycket ges incitament att fortsätta med det som arbetsgivaren tycker fungerar bra och de som får mindre ändra arbetssätt till att mer likna det som de som får mycket har. 

Så till den reform som just nu skapar oro ute på landets skolor, Lärarlönelyftet. Ideologiskt ligger reformen helt i linje med den nyliberala syn på styrning av skolan som jag beskrivit ovan. Det blir väldigt uppenbart att vissa beteenden skall uppmuntras och andra beteenden inte uppmuntras. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft för blivande studenter, samt att få nuvarande lärare att stanna i yrket. Det är även ett sätt för staten att sätta press på kommunerna att öka lärares löner genom att de som inte får ta del av lärarlönelyftet kommer att begära högre ordinarie lön. Jag tänker inte ägna någon ytterligare kraft på att diskutera med vilken säkerhet det går att utse de ca 1/3 bästa lärarna (även om den diskussionen i allra högsta grad är relevant) eller hur reformen förändrar intresset för unga att utbilda sig till lärare. Jag ska i det här inlägget inte heller problematisera de ofinansierade ordinarie löneökningar som Lärarlönelyftet kan komma att ge upphov till. Jag ska endast se till vilka direkta effekter Lärarlönelyftet riskerar att få på lärares psykiska hälsa. 

Jag tror att man gör en mycket allvarlig tankevurpa när man likställer läraryrket med att tillverka kexchoklad, bygga en bil, eller laga en grop i marken. Även om allt färre lärare ser på sitt yrke enligt den gamla parollen att det skulle vara ett kall tror jag att det är väldigt få som valt att utbilda sig till lärare för att det ger god ekonomisk avkastning. Jag träffar många lärare på väg in i väggen, eller i densamma. Så gott som alla har hamnat i den situationen för att de bryr sig väldigt mycket om sina elever men att de inte ges förutsättningar att göra ett så bra jobb som de anser att de borde. Det är inte möjligheten att få 500 kronor mer än andra i den årliga lönerevisionen som får dem att jobba för mycket, det är det faktum att de genom att jobba för mycket tror sig kunna göra mer för sina elever. 

Regeringen vill uppmuntra några lärare genom att kalla dem särskilt skickliga och ge dem ca 3000 mer i månadslön. Det stora problemet ur ett arbetsmiljöperspektiv är inte att de andra lärarna relativt sett får 3000 mindre i månaden. Problemet är hur de upplever att vara relativt sämre än de som är särskilt skickliga på sitt arbete. En medarbetare på Cloetta som får reda på att hen inte är lika bra som vissa andra medarbetare och därför inte få 3000 kronor i lönepåslag kommer att bli arg. Vem vill tjäna mindre än andra? Men. Många lärare som inte utses till särskilt skickliga kommer i högre grad än den som tillverkar kexchoklad att uppleva att de i ännu större utsträckning än tidigare inte räcker till. Jag har tidigare skrivit om samvetsstress och hur det drabbar så gott som alla välfärdsyrken värre än anställda i tillverkningsindustrin. 

Välfärdsarbetare i allmänhet, och kanske lärare i synnerhet, är inte ekonomiska människor enligt den nyliberala teorin om  rationella, strängt kalkylerande och nyttomaximerande individer. Lärare har i högre grad valt att jobba med undervisning för att de vill att andra ska få det bättre. Inte att de själva ska få det bättre. Enligt den ideologi som vi nu låter styra skolan finns inget samvete. Inga ökande kortisolnivåer. Ingen utmattningsdepression. Ingen ångest. Där tas inte hänsyn till skillnaden mellan krav och möjligheter. Där behövs ingen KBT eller mindfulness för att klara arbetsdagen. Psykisk ohälsa är inte rationell. Det är själva definitionen på psykisk ohälsa och anledningen till att den uppstår. Människan är inte fullt ut rationell. I oss finns något annat som styr våra handlingar och våra känslor. Något vi har svårt att förstå oss på men som i det allt mer stressade samhället påverkar oss i allt vi gör.  

Det kommer allt fler uppgifter om hur lärare som fått besked om att de inte får ta del av lärarlönelyftet reagerat. På sociala medier och i debattartiklar berättar rektorer om hur reformen drabbar dem själva och de medarbetare de ska utse till särkilt skickliga, eller inte särkilt skickliga. Till och med lärare som fått beskedet att de anses särskilt skickliga mår dåligt. Men. I förarbetena till reformen finns inte ens en konsekvensanalys med fokus på hur Lärarlönelyftet riskerar att påverka arbetsmiljön för lärare. Politiska partier och fackliga organisationer är så låsta vid lön som incitament och vid de marknadsekonomiska principer färgade av ”the economic man” att en så uppenbar fråga som Lärarlönelyftets konsekvenser för redan samvetsstressade lärare glömts, eller valts, bort. 

Jag är själv fackligt engagerad. Jag tror på förändring av arbetsvillkor genom organisering och jag är beredd att lägga väldigt mycket mer energi än vad jag egentligen har på fackligt arbete. New Public Managementstyrning av skolan har skapat ett monster som ingen annan än facken kan rå på. Men. Vi som jobbar fackligt måste lyfta blicken och fråga oss med vilken egen ideologisk grund vi skapar vår skolpolitiska plattform och styr vårt fackliga arbete centralt och ute i kommunerna. Ser vi våra medlemmar som rationella, strängt kalkylerande och nyttomaximerande individer eller tror vi att det finns andra bevekelsegrunder än rent ekonomiska bakom lärares yrkesval och yrkesutövande? Personligen tror jag att den nyliberala styrningen av välfärden i allmänhet och skolan i synnerhet i allra högsta grad bidragit till de höga sjuktalen pga psykisk ohälsa. Som representanter för en av de yrkesgrupper som drabbats värst av psykisk ohälsa kan vi inte stirra oss blinda på hur olika reformer påverkar våra medlemmars löner för då gör vi oss enligt min uppfattning till en del av problemet med arbetsrelaterad psykisk ohälsa, inte en del av lösningen.