Pausar sommarlovet för att skriva om något viktigt. Idag börjar Almedalsveckan i Visby. Politiker, lobbyister, fackförbund, företag och allmänhet träffas för att diskutera politik och dricka bubbel. Det här korta inlägget kommer inte att handla om dem, utan om de som inte är på plats. De utbrända. De som fallit offer för den höga arbetsbelastningen och dåliga arbetsmiljön i vård, skola och omsorg. De som inte längre orkar göra sin röst hörd. De sjukskrivna. De som inte bjuder på mingel, håller i seminarier eller tal. De som ingen lyssnar på. De som gett upp. De som snart kommer att ge upp. De som inte har något att ge upp. Men framförallt handlar det om att skapa en arbetsmiljö i välfärden som inte gör de fler medarbetare sjuka.
Samhället stigmatiserar fortfarande psykisk ohälsa. Många håller sina problem för sig själv. En del lyckas vara sjuka samtidigt som de arbetar, andra hamnar i Försäkringskassans våld. Fler och fler väljer att helt stå utanför försörjningssystemet, leva på besparingar, leva på sin partner, leva på inget. Arbetsmarknaden är hänsynslös. Här tillåts inga skavanker, djupa svackor eller låg stresstålighet. Friskhet är ett tecken på framgång, sjukdom på misslyckande. Ingen anställer en som varit, eller ännu värre är, drabbad av arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Inte om de kan undvika. Och det kan de ofta.
Jag har i mina tidigare inlägg försökt visa på vad det kommer sig att anställda i vård, skola och omsorg i så mycket högre grad än andra drabbas av arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Det har att göra med hur politiker tolkar arbetsmiljölagen, samvetsstress, stenhård budgetstyrning och omöjliga effektiviseringskrav. Jag har också gett förslag på vad man skulle kunna göra för att förbättra arbetsmiljön för lärare samt skickat med en sommarhälsning till politiker, fackförbund, journalister och till oss medarbetare i vård, skola och omsorg.
En återkommande upplevelse hos oss som drabbats av psykisk ohälsa är att inte riktigt bli tagna på allvar. Inte när vi berättar om hur vi själva mår och hur vi skulle kunna må bättre, men inte heller när vi försöker att förklara för ännu friska människor varför det är så viktigt att arbetslivet förändras så att människor inte längre blir sjuka av att vara på sitt arbete. I mina diskussioner på twitter hamnar jag ofta i samtal med andra som slagit i väggen. När de berättar om sina kamper känner jag igen mycket från mina egna försök att förklara. Visst. Många ännu friska känner igen sig när jag beskriver de fel och brister som finns i arbetslivet men när det kommer till att driva frågor hammar alltid psykisk ohälsa i skymundan för mer konkreta frågor, som tex lön. Det är tyvärr först när det är för sent som arbetsmiljön visade sig vara det viktigaste.
Det här inlägget är ett tafatt försök att lyfta frågan om arbetsrelaterad psykisk ohälsa under Almedalsveckan. Själv är jag inte på plats. För sådant har jag varken ork eller plattform. Istället tänker jag i den mån jag hinner och orkar twittra om arbetsrelaterad psykisk ohälsa i vård, skola och omsorg under #sjukvälfärd. Har du också drabbats av sjukdom pga stress, dålig arbetsmiljö och hög arbetsbelastning i vård, skola och omsorg eller tycker du bara att frågan är viktig att lyfta? Hjälp gärna till med att använda hashtag #sjukvälfärd i sociala medier. Kanske blir vi många. Kanske bara jag. Men då har jag iaf gjort något.
