Sjuka lärare och sämre skolresultat - Produktionsökningen som uteblev

För några dagar sedan skrev jag mitt första och sista blogginlägg. Det handlade om hur man kan förbättra lärares arbetsmiljö och togs relativt väl emot av skoltwitter, vilket såklart lockar till någon form av fortsättning. Jag författar därför nu mitt andra och sista inlägg om lärares arbetsmiljö. Ämnet jag tänker ta upp är inte helt okomplicerat. Inte för krångligt för er kloka läsare att förstå, men kanske för krångligt för mig att förklara. Det tangerar två av de sex förslagen för bättre arbetsmiljö (effektivisering och USK) men har egentligen bäring på samtliga punkter. Jag tänkte resonera lite om användningen av den reglerade tiden, det som i dagligt tal kallas för ”arbetsplatsförlagd tid” och försöka visa på hur arbetsgivarens hantering av denna är en av de viktigaste faktorerna för att förklara såväl sjunkande elevresultat som stigande psykisk ohälsa bland lärare. 

Förr i tiden, låt oss gå tillbaka till det glada 80-talet, var den svenska skolan bäst i världen. Lärares arbetstid var en relativt okomplicerad historia. De hade sina lektioner och då förväntades de såklart vara på plats. Övrig tid ansvarade lärarna till stor del själva för. Lektioner skulle förberedas och efterarbetas. Föräldrar skulle kontaktas. Betyg sättas. Blommorna i klassrummet vattnas och då och då, betydligt mer sällan än nu, behövdes skolans lärare träffas och konferera. Rektor ledde och fördelade arbetet i den betydelsen att hen ansvarade för tjänstefördelning. I övrigt låg ansvaret, och förtroendet, i mycket stor utsträckning på lärarna. Gör så gott du kan med de medel du har till ditt förfogande.

Saker förändrades dock under 90-talet. Kommunalisering av skolan sammanföll med ekonomiska bekymmer för kommunerna som en konsekvens av den allvarliga krisen i svensk ekonomi. Kommunernas kostnader måste snabbt anpassas till krympande intäkter. Huvudmannen, numer kommunen, tvingades helt enkelt krama ut mer ut ur sina lärare. Saker och ting behövde effektiviseras. Produktionen öka. Ja, ni förstår nog.

Rimlig effektivisering kan du nå på olika sätt. Dels genom samma produktion till lägre kostnad, dels genom ökad produktion till samma kostnad och såklart genom produktion som ökar mer än vad kostnaderna ökar. Skolans huvudmän valde dock att försöka sig på ett fjärde sätt. Betydligt högre produktion till betydligt lägre kostnad. Hur fackliga organisationer resonerade vid den här tiden lämnar vi därhän men parterna kom fram till en lösning där rektor förfogar över i snitt 35 timmar/veckan reglerad tid och läraren förfogar över ett genomsnitt på 10 timmar i veckan (den s.k. förtroendetiden). Undervisningsskyldigheten (USK) försvann med en vag avtalsformulering om att syftet inte var att den genomsnittliga undervisningstiden för lärare skulle öka. En formulering som senare inte visade sig vara värd vatten. (http://brs.skl.se/brsbibl/cirk_documents/11bil11051.pdf)

Allt väl, så långt. I den bästa av världar skulle inte den här typen av avtal innebära några revolutionerande avsteg från tidigare arbetsbelastning för lärare. Problemet var dock att huvudmännen, kommunerna, som ovan nämnts vill försöka öka produktionen samtidigt som man minskar kostnaderna. Och att avtalets utformning, knappast som av en slump, möjliggjorde just den typen av försök. 

Sakta men säkert fylls de 35 timmarna med nya uppgifter. Rektorer lägger in fler konferenser. Antalet andra möten ökar. Administration läggs på. Dokumentation tillkommer. Rastvakter blir fler. Kraven i styrdokumenten ökar. Undervisningstiden ökar på sina håll, med mycket på vissa håll. Nationella prov blir fler. Osv osv. De här uppgifterna tar steg för steg i anspråk hål efter hål i lärares 35 timmar reglerad tid, utan att något tas bort. Tid lärare innan reformen använde till för och efterarbete försvann. Rektorer (pressade av ökade krav från förvaltning och politiker) använder avtalet för att förklara för lärare att för- och efterarbete sköts på förtroendetiden. 

Igen. I den bästa av världar hade inte heller detta inneburit några problem. Om läraruppdraget var som att bygga en bil hade den tekniska utveckling kunnat användas för att öka effektiviteten. Men att vara lärare var, är och förblir ett socialt yrke där elevers kunskap växer i kontakten mellan människor. Och kontakten mellan människor är väldigt svår att effektivisera.

Detta har enligt mig fått två drastiska konsekvenser för svensk skola. 

För det första har elevernas resultat försämrats när lärare fått mindre och mindre tid till  kärnuppdraget, att förbereda lektioner, att ha lektioner och att efterarbeta lektioner. 

För det andra skapar den ständigt ökade arbetsbelastningen psykisk ohälsa hos lärare när tid för återhämtning försvinner och känslan att inte hinna med sitt arbete växer växer sig allt starkare. Kraven överstiger allt mer de resurser som lärare har till sitt förfogande, något som vi vet skapar ohälsosamma stressnivåer och till slut utmattningsdepression. 

Det finns inga mirakelkurer. Ingen quick fix som plötsligt, till minimal kostnad, löser problemet med effektiviteten i skolan. Desperata kommunpolitiker har sökt efter genvägar och mängder av pedagogiska metoder har testas med löfte om att göra underverk för elevers lärande, utan att lyckas. Vill vi förbättra svenska elevers skolresultat och minska lärares psykiska ohälsa måste krafttag tas för att återställa lärares arbetsbelastning till den nivå som gällde för tiden då den svenska skolan var som bäst. Vägen tillbaka är som bekant lång, och den blir allt längre för varje år som går med ökat antal arbetsuppgifter och effektiviseringskrav på skolan. 

Skuldfrågan är egentligen ointressant. Saker har gått snett men det har funnits goda skäl för alla parters agerande. Facken trodde de kunde byta arbetsmiljö mot högre lön, men hade fel. Kommunerna trodde att de kunde effektivisera sig ur den ekonomiska krisen, men hade fel. Staten trodde att man genom hårdare krav i styrdokument kunde förbättra resultaten, men hade fel. Lärare och rektorer trodde att det iaf skulle leda till bättre resultat för eleverna, men hade fel. Nu är det dags att göra rätt. Jag tror inte att ”rätt” handlar om punktinsatser eller enskilda statliga satsningar, om lärarassistenter eller digitalisering av nationella prov. Det som behövs är en omstart. Ett erkännandet från politiskt och fackligt håll att skolans problem är mycket större än några miljarder hit eller dit. Vi behöver backa bandet till det som bevisligen fungerade när det gäller arbetstid och arbetsbelastning. Sedan kan vi diskutera VAD vi ska fylla tiden med eller HUR vi ska jobba. 

Tack för att du läst ända ner hit och hoppas att jag gjort mig hyfsat förstådd.  

Sex förslag för bättre arbetsmiljö för lärare och rektorer

Efter att under drygt ett år ha gnällt på twitter över lärares arbetsbelastning och den ökade psykiska ohälsan har jag beslutat mig för att även göra ett blogginlägg. Det kommer nog inte att följas av fler men ibland är de 140 tecken man har till sitt förfogande på twitter helt enkelt inte tillräckligt för att göra sig förstådd. Med det inte sagt att ni kommer att förstå mig här, heller.  

Jag fick i veckan frågan vad staten konkret kan göra för att förbättra lärares arbetsmiljö, minska arbetsbelastning och komma tillrätta med de skyhöga sjuktalen för lärare och förskollärare. Frågeställaren har rätt mycket att säga till om i skolsverige så jag vågade för en gång skull inte ge något raljerande som svar. Mitt svar utgår från att kommunerna fortsatt har huvudmannaskapet för skolan. Jag är själv tveksam till att kommunen kan ta det ansvaret. De sex punkter nedan handlar dock om vad staten ändå kan göra för att skapa en bättre social och organisatorisk arbetsmiljö för lärare och vända utvecklingen med ökande sjuktal. 

Generellt är syftet med samtliga sex punkter att minska avståndet mellan de krav olika aktörer ställer på verksamheten i skolan och de resurser (inte alltid i form av pengar) lärare och rektorer har för att leva upp till kraven. Skillnad mellan krav och resurser skapar ohälsosam stress som för många leder till olika typer av psykisk ohälsa, tex utmattningsdepression, det vi i dagligt tal kallar att gå in i väggen. Den psykiska ohälsan har exploderat i vård, skola och omsorg. Som ett resultat av det har Arbetsmiljöverken beslutat om nya föreskrifter om social och organisatorisk arbetsmiljö där skillnad mellan krav och resurser är genomgående tema för hela föreskriften.  

Det finns säkert både stavfel och meningsbyggnadsfel. Försök att ha överseende om du är svensklärare.

1. Det systematisk arbetsmiljöarbete (SAM) - Buffert

Det systematiska arbetsmiljöarbetet är den svenska arbetsmiljölagstiftningens kärna. Här möts arbetsgivare och arbetstagarrepresentanter för att kontrollera, undersöka, riskbedöma och slutligen åtgärda eventuella arbetsmiljöproblem. I offentlig verksamhet finns dock ett oerhört stort problem. Ständiga effektiviseringskrav på verksamheten har lett till att varje krona i budget numer är utdelad. Sista ledets chefers (tex rektorer, förskolechefer, vårdhemschefer, hemtjänstchefer) möjlighet att genomför åtgärder för att förbättra arbetsmiljön är således begränsad till åtgärder som inte kostar något, eller till att minska en medarbetares arbetsbelastning genom att öka någon annan medarbetares arbetsbelastning. Lagstiftaren tillåter, rent av uppmanar, förvisso sista ledets chefer att returnera sitt arbetsmiljöansvar ifall denne inte anser sig ha tillräckliga resurser för att säkerställa en god arbetsmiljö för sina medarbetare. Förvaltningskulturen i kommuner och landsting är dock sådan att detta likställs med erkännande att man inte klarar av sitt arbete som chef och den som vågar returnera arbetsmiljöansvar har ofta omfattande ifrågasättanden att vänta. 

Tidigare var det vanligt att skolförvaltningar behöll del av budget som buffert, alternativt att budgeten var så väl tilltagen att chefer kunde ha en egen buffert. Ytterligare behov uppstår alltid under året och med central buffert finns möjlighet för chefer att äska ytterligare budgetram för att göra arbetsmiljöåtgärder. Trenden har dock gått mot att politiker och central förvaltning vill dela ut alla pengar. Bufferten har försvunnit när effektiviseringskraven (se punkt 2) ökat. Som ett första steg i att förbättra rektorers och förskolechefers möjlighet att ta sitt arbetsmiljöansvar behöver skolans ekonomiska förutsättningar förbättras med en ordentlig buffert för oförutsägbara händelser som föranleder extra satsningar på medarbetarnas arbetsmiljö, och enbart medarbetarnas arbetsmiljö. Detta skulle innebära ett nödvändigt avsteg från New Public Management och filosofin att alla pengar är utdelade. Att alla måste klara sig med de ursprungliga medlen, oavsett konsekvenser. 

Eftersom oförutsägbara händelser just är oförutsägbara är det rimligt att denna buffert behålls på förvaltningsnivå och där ytterligare tilldelning främst går till enheter med stor sjukfrånvaro. Hur stor denna buffert bör vara är svårt att avgöra nu och här. Det viktiga är dock att det handlar om nya resurser, inte resurser som skapas genom ytterligare effektiviseringskrav på ordinarie verksamhet (se punkt 2)

2. Förbjud generella effektiviseringskrav på skolan

Som ett resultat av den ekonomiska krisen på 90-talet började kommuner och landsting att lägga effektiviseringskrav på sina mjuka verksamheter. Skatteintäkterna minskade drastiskt och något var tvunget att göras för att budgetunderskotten skulle skena iväg. Med inspiration från det privata näringslivet, och löpandeband-tillverkningen inom bilindustrin, lade man stora effektiviseringskrav i verksamheternas budgetar och minskade den acceptens man tidigare haft för chefer som drog över budget. Resultatet blev dock inte som i bilindustrin, att kostnaderna minskade och produktionen ökade, utan att kostnaderna minskade men kvalitén på produkten (tex skolresultat) försämrades. Anställda i skolan fick fler och fler arbetsuppgifter. Serviceyrken i skolan minskades eller försvann helt. Läromedelsanslagen minskade. Kvalitén på kompetensutveckling minskade. Osv osv. Efter år av effektiviseringskrav började så arbetssituationen för anställda i vård, skola och omsorg att bli så ansträngd att människor började bli sjuka av sitt arbete. Kraven från riksdagen skärptes ytterligare iom ny skollag och ny läroplan, men effektiviseringarna på golvet (fler och fler arbetsuppgifter som ska göras på samma tid) bara fortsatte.

Den här utvecklingen måste stoppas, men det är svårt så länge kommunerna själva ansvarar för skolans resurser. Även om stat och kommun ofta styrs av samma majoritet sker inte det på kommunal nivå, som politiker pratar om på nationell nivå. Som ett första steg behöver regering och riksdag uttala ett effektiviseringsstopp. Kommunernas kostnad för utbildning får inte minska ytterligare från nuvarande låga nivå. Skolnämndernas budgetramar måste öka i minst samma takt som kostnadsökningar (främst lön och inflation). Kravet på att lärare varje år ska springa snabbare i korridorerna måste upphöra. Juridiskt är detta i det närmaste omöjligt. Men. Regering och riksdag har huvudmannaskapet att använda som hot. Om inte kommunen vill ta sitt arbetsmiljöansvar kanske inte heller kommunen skall vara huvudman.  

Kommuner och landstings ekonomiska verklighet är skrämmande. Offentlig verksamhet står inför mycket stora kostnadsökningar inom snar framtid. Konjunkturinstitutets prognos visar ett troligt behov av skatteökning på mellan 3-4 % till 2040 för att bibehålla samma kvalité som nu i kommuner och landstings mjuka verksamheter (http://www.konj.se/publikationer/special-studier/specialstudier/2016-03-01-dagens-skatter-kan-inte-finansiera-ett-bibehallet-offentligt-atagande.html). Ett alternativ till skatteökning är att öka effektiviteten i verksamheten. Svenskt Näringsliv ser möjlighet att öka effektiviteten i vård, skola och omsorg med ca 12 % innan 2040 och därmed eliminera behovet av skatteökningar (http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/battre-resursanvandning-i-valfardstjansterna_637411.html). Staten behöver ta ett stort ansvar för kommuner och landstings framtida kostnadsökningar. Om man väljer att inte ta över huvudmannaskapet för skolan krävs ökade statsbidrag. Det måste dock stå klart för kommunerna att det handlar om villkorade pengar. Läggs de inte på skolan tar staten tillbaka huvudmannaskapet. 

3. Undervisningsskyldighet (USK)

Rektor leder och fördelar arbetet i skolan. I avsaknad av regelverk för hur mycket en lärare kan undervisa finns mycket små möjligheter att hindra en rektor, eller huvudman, att lägga mer och mer undervisning på sina lärare. Arbetsmiljölagen kräver förvisso riskbedömningar och konsekvensbeskrivningar, men som vi märkte under punkt ett är det en ganska uddlös lagstiftning. För att kvalité och arbetsmiljö skall garanteras måste staten ställa krav på huvudmännen att avtala om ett tak för undervisningstiden, på samma nivå som den var när USK:en avskaffades. Egentligen borde den vara betydligt lägre, med tanke på alla uppgifter som lagts på lärare som en konsekvens av ökade krav och effektiviseringar från huvudmannen. 

En positiv konsekvens av fastställd undervisningstid är att rektor inte kan tvinga medarbetare att hoppa in som vikarier och ytterligare förvärra en redan ansträngd arbetssituation. Lärare som anser sig orka arbeta mer kan då frivilligt acceptera att vikariera för frånvarande kollegor, men till avtalsenlig övertidsersättning.  

4. Minska och tydliggör kraven på dokumentation och administration

Dokumentation och administration som inte bevisligen tillför kvalité i skolan ska bort. Den ska inte göras av andra yrkesgrupper. Dokumentation och administration som behövs ska göras så effektiv som möjligt. Alla tycks vara överens om att lärare lägger för mycket tid på dokumentation. Men. Det är väldigt svårt för lärare och rektorer att avgöra hur stora kraven på dokumentation och administration egentligen är enligt skollag och läroplan. Otydliga krav i kombination med rädslan för att göra fel gör att huvudmän ställer högre krav på dokumentation och att rektorer och lärare lägger mer tid på dokumentation och administration än nödvändigt. Tid som behövs för annat.

Riksdag och regering bör komplettera skollag och läroplan med tydliga instruktioner på hur lärare och rektorer med så liten tidsåtgång som möjligt kan dokumentera och administrera för att följa styrdokumentens krav. 

5. Lägg ner Skolinspektionen

Skolinspektionens fokus på kontroll och anmälningar har skapat rädda lärare, rektorer och politiker.  Skolinspektionens uppdrag är en naturlig konsekvens av New Public Management-filosofin och bygger på tanken att produktionen av ”kunskap” är att likställa med att producera en bil. Bygger man en bil är säkerheten prio 1. Genom ständiga kontroller garanteras kunden att bromsarna fungerar. Produktionen av kunskap sker dock inte på löpande band där fokus måste ligga på likriktning, riskminimering och att ha ryggen fri ifall olyckan ändå inträffar. Läraryrket handlar, vare sig man vill det eller inte, om att utmana, inspirera, lyfta, locka till kreativitet. Helt enkelt om saker man inte kan kontrollera till bättre kvalité. Man måste lita på lärare och rektorer, även om det kommer att innebära enstaka olyckor i arbetet. 

Istället för att kontrollera och ifrågasätta måste staten hjälpa till med att stötta lärare. Myndigheten för skolutveckling bör återinföras i någon form. Skolinspektionens dagar måste vara till ända. Den anmälningskultur som Skolinspektionen fört med sig skapar ohälsa och stress hos lärare och rektorer, inte kvalité.  

6. Rimlig inkludering

Avslutningsvis, och kanske känsligast av allt. Staten behöver ställa krav på huvudmännen att skapa inkluderande undervisningsmiljöer som inte leder till ohälsa för lärare eller elever. Inkludering ur en pedagogs synvinkel handlar om att skapa rättvisa möjligheter för alla elever att utvecklas. Tillsammans. Inkludering för kommunpolitiker handlar om att spara pengar. När kommunpolitikerns önskan att spara pengar genom att sluta köpa dyra externa platser eller minska ner på antalet speciallärare möter pedagogens vilja att skapa en miljö där alla utvecklas uppstår ett arbetsmiljöproblem. Det är i praktiken omöjligt för en ensam lärare att vara överallt samtidigt. Skolan behöver fler speciallärare i klassrummet och förståelse för att det ibland behövs mindre undervisningsgrupper. Inkludering får inte ske till varje pris och faktiskt inkludering måste få kosta. Ingenstans i skolans värld blir skillnaden mellan förväntningar/krav och resurser så påtaglig som hos den klasslärare som själv ska försöka både hålla ordning och lära ut i ett klassrum fyllt av elever med väldigt olika behov och möjligheter. 

Avslutningsvis. Det är kommunernas sista chans att förtjäna huvudmannaskapet över skolan. Om punkterna ovan skall ha någon som helst effekt måste staten uttala just det. ”Lev upp till dessa krav, eller lämna över till oss.” Inga kommuner undantagna.