tisdag 20 december 2016

Det finns inga gratis luncher i välfärden

Under slutet av 1800-talet serverades gratis saltrik mat på vissa amerikanska barer till alla som köpte något att dricka. Konsekvensen blev ökad alkoholförsäljning och att kostnaden för kundernas gratis lunch hämtades hem med råge på ökad försäljning av alkohol. Den nyliberale ekonomen Milton Friedman utvecklade och populariserade uttrycket There ain`t no such thing as a free lunch (TANSTAAFL) under 70-talet i en bok där han beskrev den s.k. alternativkostnaden. I det här inlägget tänkte jag diskutera den ökade arbetsrelaterade psykiska ohälsan i välfärden, och i synnerhet skolan, med utgångspunkt i TANSTAAFL. Det kommer att handla om styrning och det kommer att handla om ekonomi. Snacka om julstämningsskapande. Häng med!

I ett stort antal blogginlägg, bland annat det om produktionsökningen som uteblev, har jag beskrivit hur medarbetare i vård, skola och omsorg sedan krisen på 90-talet fått allt mer att göra. Precis som i industrin har ägarna till offentlig verksamhet (politiker) ställt krav på ökad effektivitet. Till skillnad från på det löpande bandet har dock inte produktionsökning kunnat hämtas hem i form av teknisk utveckling, utan istället har lärare, förskollärare, socialsekreterare, undersköterskor osv fått springa allt fortare i korridoren. Allt mindre tid till återhämtning. Utföra fler arbetsuppgifter på kortare tid. Resultatet har varit förödande för arbetsmiljön och för den psykiska hälsan hos välfärdsmedarbetare. Tex är (i synnerhet manliga) lärare den yrkeskategori som i högst utsträckning sjukskrivs pga depression.   

Stockholm
Vårt första stopp för gratis lunch är förskolan i Stockholm. Under uppmärksammade former tog majoriteten i Stockholms stad, trots fackliga protester, för någon vecka sedan beslutet att ge möjlighet till föräldralediga att ha syskonen till det barn de är hemma och tar hand om heltid på förskolan. Reformen är helt ofinansierad. Förskolorna kommer inte att kompenseras för längre vistelsetid. Politikerna förväntar sig bara att det ska fungera, att fler barn ska lära sig mer på förskolan och att det ska vara gratis. Högre krav. Inte mer resurser. Helt enkelt en gratislunch. Problemet är bara att förskollärare redan går på knäna. Förskollärare och fritidspedagoger är den lärargrupp som sjukskrivs oftast pga psykisk ohälsa

Växjö
Nästa stopp för till synes kostnadsfri förtäring är två kommuners budgetar för 2017. I målstyrningens förlovade land är kommunbudgetar ett frosseri i gratis lunch. Vi ska titta närmare på Växjö och Uppsala. Inte för att de är extrema på något sätt. De flesta kommuner har liknande sätt att se på resursfördelning. 
Först ut är Växjö kommun. Enligt budget för 2017 ska lärartätheten öka. Barngrupperna ska minska. Det ska kompetensutvecklas som aldrig förr. Förskolan ska byggas ut. Stöd ska sättas in tidigare. Alla ska kunna läsa, skriva och räkna. Allt ska bli bättre och riktigt bra ska utbildningsförvaltningen lyckas med sina verksamhetsmål:




Vilka resurser tänker sig då Växjös politiker tillföra för att lärare, förskollärare, rektorer och andra medarbetare ska lyckas nå de här högre höjderna under 2017? Det avslöjas i urklippen nedan från budget 2017. Ingen kompensation för inflation. Omvandlingstryck (Växjös eget ord för effektiviseringskrav - dvs så mycket mindre pengar nämnden har att röra sig med i nästa års budget, jämfört detta års) på totalt 25 miljoner, varav drygt 10 miljoner belastar utbildningsnämnden. Allt ska bli bättre. Det ska dock kosta mindre. Växjös politiker försöker roffa åt sig en gratislunch. 





Uppsala
Turen går så till en av rikets klassiska universitetsstäder där bildning såklart står högt i kurs. Uppsalas budget kan ni studera i sin helhet här. I budgeten kan man tex läsa att alla barn och elever ska klara sin utbildning. De ska utmanas i sitt lärande. Utbildningen ska främja och utveckla värderingar, kunskaper och färdigheter som bidrar till hållbar utveckling. Skolan ska kompensera för förutsättningar och bakgrund. Och de här målen ska prioriteras extra mycket:

Det är ingen liten portion Uppsalas politiker tänker ta sig till lunch. Men det låter hemskt dyrt att förbättra skolan så här mycket. Vad blir notan? 



Oj. En procent minskad budget i år. Ytterligare 1,1 procent mindre 2018. Och hela 2,65 procent mindre per elev 2019. Räknar man på det närmar det sig 5 % billigare skola 2019. Men mer mat. Således ytterligare en gratislunch. 

Läsa, skriva, räkna-garantin
Under hösten presenterades utredningen om en läsa, skriva, räknagaranti och regeringen gjorde snabbt klart att detta ska bli verklighet i den svenska skolan fast under namnet åtgärdsgaranti. Jag skrev i anslutning till detta ett längre inlägg om de ekonomiska konsekvenserna av garantin och kunde konstatera att utredaren, och regeringen, inte ser någon anledning att lärares arbete med garantin skulle innebära någon ökad kostnad. De extra uppgifterna anses ligga inom ramen för vad lärare ska hinna göra under sin ordinarie arbetstid. Trots ökade arbetsuppgifter. Trots ökade krav på skolan. Igen. Försök till gratislunch. Politiker vill äta, men inte betala. 

Sammanfattning
Nej, det finns inga gratisluncher i välfärden. Att lägga ytterligare arbetsuppgifter, ytterligare krav, på tex lärare kostar inte kommunen eller staten pengar i förstaskedet, men det kostar i andra änden i form av ökad psykisk ohälsa hos välfärdsmedarbetare. Kostnaden för lunchen uppstår hos medarbetaren. Hos Försäkringskassan (även om de också gör allt för att inte betala version 1 och version 2). Hos kommunens socialnämnd. Hos Arbetsförmedlingen. Osv. 

De exempel jag gett ovan är stora saker. Budget. Rikstäckande beslut. Kommunövergripande beslut. Men de här stora besluten skapar behov av en mängd små beslut på enhetsnivå. Rektorer som måste beordra lärare att ta ytterligare en rastvakt. Förskollärartäthet som minskar ytterligare. Lågstadielärare som måste lägga ännu mer tid på tester. Om riks-, landstings- och kommunpolitiker menar allvar med att minska den arbetsrelaterade psykiska ohälsan hos medarbetare i vård, skola och omsorg måste de sluta försöka att äta gratisluncher. Det gäller förskolan i Stockholm, skolan i Växjö och Uppsala eller lågstadieskolor som ska leva upp till åtgärdsgaranti. Det gäller all välfärd, i hela landet. Och det gäller från och med igår!

Tycker du det jag skriver verkar vettigt? Sprid gärna.

God Jul 


Lästips från bloggen
Kravstyrning 
New Public Management - Skolans Matrix
Läsa-skriva-räknagarantin
Statistiskt sett är det farligt att vara lärare 
Produktionsökningen som uteblev

onsdag 7 december 2016

Fördjupad beskrivning av ökade avslag på ansökan om sjukpenning

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om regeringens nya styrning av Försäkringskassan och om hur Försäkringskassan ändrat arbetssätt vad gäller beslut om sjukpenning. Konsekvensen av det förändrade arbetssättet har blivit att allt fler får avslag på ansökan om sjukpenning. Idag har flera olika medieföretag kortfattat rapporterat om en ökning av avslag på nästan 100 %. Eftersom medierapporteringen lämnar en hel del att önska känner jag att det finns behov av ett utvecklat resonemang. Här kommer ett sådant. Håll till godo. 

Sjuktalen har ökat något enormt de senaste åren. Störst är ökningen inom välfärdsyrken där sjukskrivning pga psykiska diagnoser dominerar. Lite beroende på vem man frågar finns det olika förklaringar till att den psykiska ohälsan bland välfärdsmedarbetare ökat. Arbetsgivare brukar ofta försöka hitta orsaken i det sk "livspusslet" medan de som borde vara största experterna på området, Arbetsmiljöverket, härleder de allt fler sjuka medarbetarna inom vård, skola och omsorg till ökat glapp mellan krav och resurser. Arbetsbelastningen är helt enkelt för hög och välfärdsuppdraget omöjligt att klara med de resurser vård, skola och omsorg har till sitt förfogande. Inte förvånande med tanke på att samhällets krav på välfärden hela tiden ökar samtidigt som politiken ofta lägger årliga effektiviseringskrav på verksamheten. Konsekvensen blir ett ständigt högre tempo och i slutändan "väggen" för allt fler. Den som följt min blogg vet att jag återkommande förklarat detta med utgångspunkt i New Public Managementstyrning. Nya läsare kan med fördel klicka sig till ett mer utvecklat resonemang om arbetsmiljölagen, SAM och generellt om NPM i välfärden

Varför ökar då antalet avslag på sjukpenning just nu? För att förklara det krävs en liten genomgång av den s.k. rehabiliteringskedjan.

https://www.forsakringskassan.se/sjukvard/sjukskrivning_och_sjukpenning/rehabiliteringskedjan

Läkares uppgift i rehabiliteringskedjan är att skriva sjukintyg, Försäkringskassan ska sedan enligt stegen ovan bedöma arbetsförmågan hos den som fått sjukintyg från vårdcentral. Nuvarande regering har tagit bort det sista steget i kedjan, "stupstocken", vilket innebär att Försäkringskassan inte längre kan utförsäkra sjuka. Bra. Men. Något annat har skett vilket gör att sjuka kastas ut ur rehabkedjan tidigare än under alliansregeringen. Regeringen har nämligen gett ett tydligt uppdrag till Försäkringskassan att myndigheten ska göra det de kan för att nå regeringens mål om minskad kostnad för sjukpenning. 

  http://www.regeringen.se/regeringens-politik/socialforsakringar/atgardsprogram-for-okad-halsa-och-minskad-sjukfranvaro/

Försäkringskassans del i rehabkedjan är att bevilja eller avslå sjukpenning. På vilket sätt kan Försäkringskassan bidra till minskad kostnad för sjukpenning? Jo. De kan avslå fler sjukas ansökan om sjukpenning. Jag träffar i olika sammanhang fackligt aktiva från välfärdsfacken och samtliga ger samma bild av vad som nu sker. Ökningen av avslagen görs främst med två motiveringar. Dels följer Försäkringskassan till skillnad från tidigare undantagslöst de administrativa tidsgränserna i rehabkedjan, dels ogiltigförklarar man allt fler läkarintyg. Avslagen enligt tidsgränserna motiveras med att Försäkringskassan blivit noggrannare med att testa den sjukes arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden (läs exempel från verkligheten här). Avslagen enligt otillräckliga sjukintyg motiveras med att läkare är allt för dåliga på att beskriva den sjukes tillstånd och att Försäkringskassan i tveksamma fall väljer att fälla hellre än fria. Den som får avslag har möjlighet till omprövning, men väntetiden för detta är ca 25 veckor

Det är alltså ingen slump att allt fler sjuka blir utan sjukpenning. Det är en medveten strategi och det är strategi som har sitt ursprung i den högsta politiska ledningen. Regeringen. KOSTNADEN FÖR SJUKPENNING MÅSTE NER. Ansvaret för de nya utförsäkringarna ligger på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är de som ska ställas till svars nu när media äntligen uppmärksammar de allt fler sjuka som nekas sjukpenning. Låt oss hoppas att landets journalister orkar ta sig an den lite mer tidskrävande uppgiften.

Avslutningsvis. Hur påverkas man som sjuk av att få besked om avslag eller att hela tiden testas mot de allt hårdare tidsgränserna i rehabiliteringskedjan? Det kan jag berätta för er. Jag har nämligen gått igenom processen efter att själv ha hamnat i stenhård vägg och till slut nekats sjukpenning på 25 % i mitt arbete som lärare, med motivering att jag kunnat ta ett annat arbete på arbetsmarknaden (något som visserligen läkare inte ansåg). Jag, och många med mig, upplevde kontakten med Försäkringskassan och det ständiga hotet om indragen sjukpenning som det enskilt största hindret för att bli frisk. Vid psykisk ohälsa, som tex depression, nedstämdhet, trötthet och ångest,  är ekonomisk trygghet oerhört viktigt. Regeringen kastar nu ut sjuka som drabbats av utmattningsdepression pga orimliga arbetsförhållanden i välfärden i extrem ekonomisk otrygghet. Detta kommer minska möjligheterna att bli frisk något oerhört och inte bara innebära personliga tragedier utan även att samhällsekonomin i det långa perspektivet äventyras.

Vi måste minska glappet mellan krav och resurser i välfärden och vi måste se till att alla de som redan drabbats av ohälsa i välfärden får så goda förutsättningar som möjligt att tillfriskna. Faktum är att politiken just nu inte gör något av detta. Kraven i välfärden ökar. Resurserna minskar. Möjligheten att tillfriskna blir sämre. Det här är en farlig utveckling. För individen och för samhället.

Uttalanden från regeringspartierna lyser med sin frånvaro. Lätt att förstå varför. Det var nog inte för att skicka sjuka ut ur sjukförsäkringen som väljarna lade sin röst på Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Det som förvånar mig är att välfärdsfacken, med LO:s Kjell Rautio som lysande undantag, ägnar frågan så lite uppmärksamhet. Det är våra medlemmar som slås ut. Medlemmar som är sjuka nu och medlemmar som kommer att bli sjuka i framtiden. Anonym bloggare borde inte vara den som går i bräschen för att skapa förståelse hos allmänheten för sjuka välfärdsmedarbetares rätt till sjukpenning.









torsdag 24 november 2016

Kravstyrning - Anledningen till de höga sjuktalen i förskolan

I ett antal inlägg har jag resonerat om arbetsmiljö och kvalité utifrån begreppet ”kravstyrning”, väl medveten om att begreppet egentligen inte existerar. Jag har helt enkelt hittat på det. Men, jag tycker att det på ett väldigt talande sätt beskriver vad staten pysslat med, och fortfarande pysslar med, i sin styrning av skolan. Staten försöker styra huvudmännen genom ständigt ökade krav på kvalité, sedan lämnar de upp till huvudmännen att se till att de lever upp till målen/kraven. Problem uppstår dock när staten inte skjuter till extra resurser och kommunerna samtidigt tvingas spara på skolan. Läs tex det här inlägget om regeringens läsa-skriva-räknagaranti. 

Idag tänkte jag ta en titt på förskolan och fokusera på den förra regeringens utredning om ny läroplan för förskola som senare kom att gå under namnet ”den förtydligade läroplanen för förskolan”. Jag kommer först att ge en bild av vad vad regeringen ville med förändringarna genom att plocka ut ett antal skillnader mellan tidigare och nuvarande målformuleringar och sedan försöka beskriva hur huvudmännen anpassat sin verksamhet för att ge förskollärare och förskolechefer verktyg att nå upp till de nya målen. Avslutningsvis blir det en sedvanlig koppling till psykisk ohälsa. Spännande va? Häng med!

Förändringar i förskolans läroplan
I skriften ”Förskola i utveckling” presenterade dåvarande förskoleminister Nyamko Sabuni regeringens förändringar av förskolans läroplan. I stora drag fanns en strävan efter att förstärka förskolans pedagogiska uppdrag samt ställa högre krav på uppföljning och utvärdering av förskolans verksamhet.   



Detta naturligtvis, som vanligt när det handlar om statens styrning av utbildningssektorn, utan att något togs bort från förskollärares och förskolechefs uppgifter.



Nedan ser i ett urval av de förändringar regeringen gjorde i läroplanens målbeskrivningar. För att inte trötta ut er kan de översiktligt sammanfattas med att man försökt efterlikna skolans kunskapskrav med större fokus på reflektion, argumentation, resonemang, ”samtal om” osv. Förskolan skulle bli mer lik skolan. Oavsett vad man tycker om det är det uppenbart att ambitionen för förskolan höjdes. 


Förskolans förutsättningar 
Vilka möjligheter har då förskolechefer, förskollärare och barnskötare fått att nå upp till de här högre kraven? Jag har valt ut Stockholms kommun som exempelkommun eftersom Lärarförbundet i Stockholm och Stockholm stad hamnat i spännande ordväxling kring förskollärares möjligheter att utföra sitt arbete samt kommunens ambition att erbjuda mer tid till föräldraledigas barn. Hur har barngruppernas storlek och personaltätheten förändrats i Stockholm och i landet som helhet? Samt hur stor är andelen förskollärare nu när förskollärarna fått ett tydligt ansvar för den pedagogiska verksamheten (tyvärr fanns inte statistik längre tillbaka än 2014)?





 Källa: http://www.jmftal.artisan.se/default.aspx

Antalet barn per avdelning har inte minskat. Personaltätheten har inte ökat. Andelen förskollärare är mycket låg i Stockholm och det saknas en bit till det mål många kommuner har att 50 % av personalen i förskola ska ha förskollärarexamen. Lägg till det att förskolechefer ofta är den chefsgrupp som har flest medarbetare att ansvara för. 



Sjuktal / Psykisk ohälsa
Då ska vi se. Kraven på förskollärare och förskolechefer har ökat men möjligheterna att nå upp till de högre kraven har inte förändrats. Vi vet att det är skillnad mellan krav och möjligheter som skapar arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Hur har då förskollärares sjuktal förändrats sedan den förtydligade läroplanen klubbades år 2010? Jo. Såhär. 

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2015/06/02/forskollarare-fritidspedagoger-sjukast

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2015/06/02/forskollarare-fritidspedagoger-sjukast

http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2015/10/12/allt-fler-blir-sjuka-stress



Enligt det första diagrammet har antalet sjukskrivningar för gruppen förskollärare/fritidspedagoger ökat från ca 130/1000 anställda till ca 160/1000 anställda. Den andra tabellen visar att förskollärare det yrke som har fjärde högst sjuktal av alla. Den tredje tabellen avslöjar en enorm ökning av sjukskrivning pga psykiska orsaker sedan 2011. Politiker på alla nivåer måste sluta styra skolan och förskolan genom ofinansierade krav. Människor är inte maskiner. När förskollärare och förskolechefer ser att de inte hinner med att göra alla de där bra sakerna de vet att de borde göra uppstår något väldigt farligt, nämligen samvetsstress. Jag gissar inte. Vi vet att det här sambandet finns mellan obalans i krav och möjligheter och psykisk ohälsa. 

Styrdokumenten visar att kraven höjts. Nyckeltalen visar att möjligheterna inte förbättrats. Sjuktalen visar att ohälsan ökat. Bilden kan faktiskt inte bli tydligare av en kravstyrning som havererat. Nu är det dags för en ny styrning av skolan och förskolan. Den lär dock inte infinna sig av sig själv. Vi kommer att bli tvungna att kämpa för den. Tillsammans. 





tisdag 8 november 2016

Styrning och kontroll - Ett annat perspektiv på vinster i välfärden

Vinster i välfärden diskuteras nu överallt. Motståndare till vinster målar upp bilden av giriga riskkapitalister som via räntesnurror på kanalöar dränerar det offentliga på medel som skulle kunna användas för vård, skola och omsorg. Förespråkarna svarar med att beskylla en majoritet av befolkningen för att vara dödskommunister och menar på att minsta lilla inskränkning av möjligheten till vinst i välfärden kommer göra Sverige till Nordkorea. Det debatten fokuserar på är själva vinstuttaget. Regeringens utredare har kommit fram till att 7 % är ett rimligt tak för vinst. Över det blir det farligt. Vinstmotståndares reaktion är att siffran är för låg, inget kommer ändras. Vinstförespråkares reaktion är att siffran är för hög, detta kommer leda till att mängder av företag kommer att gå i konkurs. 

Men. Om vi börjar i andra änden. När resurser är knappa, vad vill vi att lärare och rektorer ska lägga sin arbetstid på? Därefter. När vi bestämt oss för vad vi vill att lärare bör lägga sin arbetstid på, hur kan vi styra skolan så att lärare och rektorer lägger sin arbetstid på det vi vill att de ska lägga sin arbetstid på? Det här diskuteras inte lika flitigt, men det är enligt mig en betydligt viktigare diskussion än den om det ekonomiska resultatet av välfärdsföretagens verksamhet. Därför ska jag ta den här med er. Häng med!


I princip samtliga aktörer aktiva i diskussionen om skolan tycks överens om att lärare och rektorer i nuläget lägger för mycket tid på administration, dokumentation och på att ha ryggen fri och att det hade varit bättre ifall fokus riktades mot att ha väl förberedda lektioner och hög kvalité i efterarbetet (tex bedömning). Ändå görs egentligen ingenting konkret för att administration och dokumentation ska minska. Det förs visserligen en diskussion om att andra yrkesgrupper skulle kunna göra de här uppgifterna men det är ju bara ett sätt att fördela det egentliga problemet till någon annan. Den ekonomiska kostnaden för administration, dokumentation och ryggen fri finns ju kvar i organisationen. 

Så. Varför bestämmer inte bara politiker att administration och dokumentation för att ha ryggen fri ska bort? Varför återställer vi inte krav på sådant till den tid så lärare och rektorer lade sin tid på viktigare saker? Jo. Det är här styrningen kommer in i bilden. Anledningen till att lärare och rektorer (och för den skull läkare, hemtjänstpersonal och sjuksköterskor) lägger orimligt mycket tid på annat än kärnverksamheten är att det behövs administration och dokumentation för att bevisa för lagstiftaren/brukaren/eleven/kommunen att den tjänst som garanteras enligt lag faktiskt har levererats. När det offentliga låter ett företag leverera tjänsten ”skola” måste det offentliga också säkerställa att tjänsten utförs enligt gällande lagar och förordningar. Det går inte om inte allt i verksamheten dokumenteras. Om det inte i efterhand går att gå in och kontrollera vad som hänt i skolan och varför det hänt. 

Med den här ingången är det lättare att diskutera välfärdsföretags vara eller icke vara, utan att hamna i en tramsig debatt om girighet kontra dödskommunism. Ta tex den här tweeten från centerpartiet, riksdagens främsta valfrihetsförespråkare  


Istället för att ställa Centerpartiet till svars för eventuella segregerande konsekvenser av valfrihet eller hur pengar försvinnner från välfärden borde den centrala frågan vara. Ok Centerpartiet. Vilka konkreta förslag har ni för att de tydliga kvalitetskrav ni föreslår inte kommer att cementera den högst olyckliga situation vi har nu där lärare och rektorer lägger stor del av sin arbetstid på administration och dokumentation? 

Eller när Alliansen för fram det här budskapet. 



Då borde den naturliga reaktionen från svenska journalister bli något i stil med ”hur ska vi ha råd till högre kvalité i välfärden samtidigt som vi vet att den strängare kontroll ni föreslår kostar väldigt mycket pengar och skapar en ”ryggen fri-kultur” där det blir viktigare att kunna visa att man gjort rätt än att göra mer av de rätta sakerna man gjort?”  

Detsamma gäller förstås de partier som vill ha ett vinsttak på 7 %. För att inte detta ska ses enbart som en åtgärd för att blidka vänsterkrafter som inte tycker om att företag gör vinst på skattepengar måste konkreta frågor ställas om hur regeringen vill förändra dagens styrning av skolan. 


Hur tänker sig tex regeringen att ett vinsttak på 7 % kommer att minska behovet av att kontrollera lärare och rektorer? Innebär vinsttaket att staten kan minska Skolinspektionens makt över skolan eller är det egentligen bara själva ”övervinsten” ni är ute efter? Reepalus debattartikel innehåller de vanliga fraserna om  minskad kontroll men exakt hur skulle kontrollen minskas pga att vinsttaket sätts till just 7 %? Är inte behovet egentligen fortsatt lika stort?

Avslutningsvis. Jag återkommer hela tiden till styrningen av skolan. Oavsett hur fina ord politiker levererar på twitter, i TV eller i tidningar, är det i skolans styrning som problemen uppstår. Står du i Ekshärad och kastar i en barkbåt i Klarälven kommer den att följa strömmen nedåt mot Karlstad, oavsett hur fint du pratar om att nu ska barkbåten plötsligt flyta uppåt till Härjedalen. Styrningen är skolans (och välfärdens) Matrix. Utan att ändra styrningen blir politikers löften bara floskler. Detta gäller i synnerhet diskussionen om vinster i välfärden och i skolan. Det är inte själva vinsten som är problemet. Problemet är den ekonomiska kostnaden för samhället att administrera ett kontrollsystem för att säkerställa att privata utövare lever upp till lagens krav på tjänsten skola samt den ohälsa som uppstår när lärare och rektorer som konsekvens av nya krav får allt mer att göra. 

Läs gärna även 



tisdag 1 november 2016

Regeringen försöker minska sjuktalen genom hårdare tag mot sjuka!

Jag tänkte att jag skulle skriva något om Försäkringskassans nya hårdare tag mot sjuka. Började på ett inlägg. Raderade. Började om. Raderade. Jag brukar inte drabbas av skrivkramp men det är något med regeringens nya giv i frågan om sjukskrivningar och sjuktal som gör mig fysiskt illamående. Ni som följer mig på Twitter vet att jag själv är drabbad. Visserligen i ganska liten utsträckning och med relativt hanterbara ekonomiska förluster, men ändå. Läkaren på VC gör bedömningen att min utmattningsdepression inte är läkt och att ytterligare återfall skulle kunna innebära att jag kanske aldrig lyckas ta mig tillbaka igen. Handläggaren på Försäkringskassan väljer att inte tro på läkaren utan beställer arbetsförmågeutredning. Den visar dock exakt det läkaren på VC kommit fram till med tillägget att nedsatt psykisk förmåga (trötthet) under uppskattningsvis ytterligare 1-2 år. Handläggaren gör ändå bedömningen att jag skulle kunna jobba full tid inom något annat yrke (oklart vilket) och beslutar att inte godkänna sjukpenning på 25 % längre än de 365 dagar jag redan varit sjukskriven på 25 %. 

Syftet med det här inlägget är dock inte att berätta om min egen situation. Jag läser nämligen fler och fler vittnesskildringar om att jag långt ifrån är ensam. Som en konsekvens av order från regeringen att kostnaden för sjukförsäkringen måste ner avslår Försäkringskassan allt fler ansökningar om sjukpenning. Effekten blir att sjuka antingen tvingas tillbaka till att jobba mer än vad läkare anser att de orkar eller tvingas att försöka hitta något annat jobb där de kanske klarar att jobba 100 %, trots att det kanske räckt med ytterligare en sjukskrivningsperiod för att komma tillbaka till det yrke de tvingas lämna. Eller så gör de som jag. Betalar sin egen sjukskrivning. 

Under fem år har jag kämpat med sviterna efter väggen. Jag har samlat på mig en hel del kunskap om hur hjärnan fungerar, eller inte fungerar, och jag har den hårda vägen fått erfara hur oerhört lite hjälp samhället har att erbjuda oss som drabbas av utmattningsdepression. Vägen tillbaka är kantat av så många fallgropar och risk för återfall. Trötthet. Rädsla. Ångest. Nedstämdhet. Depression. Som drabbad av utmattningsdepression måste du lära dig att hantera kraftigt minskade energidepåer. Det är ingen enkel resa, för innerst inne går det inte att glömma bort det kraftpaket man ofta tidigare varit. Man vill så mycket men så plötsligt har du råkat trycka lite för hårt på gasen och åter hamnat i det svarta hål som total utmattning innebär. 

Det regeringen gör nu är att de använder Försäkringskassan för att sätta press på människor som drabbats av psykisk ohälsa att hinna bli frisk inom de tidsgränser som finns för utbetalning av sjukpenning. I nyliberalt språkbruk brukar man kalla det för att man ökar incitamentet att bli frisk. Istället för känsla av trygghet hos sjuka skapar det här en känsla av osäkerhet hos människor som redan kämpar med enorm stress över att orken plötsligt svikit dem. Regeringen lägger ytterligare en börda på redan nedtyngda. För många kommer det vara den avgörande tyngden. Den som gör att de faller igenom helt istället för att långsamt finna kraft att komma tillbaka till arbetslivet. 

Vad som får regeringen att ta till den här panikartade strategin för att kortsiktigt minska kostnaderna för sjukförsäkringen låter jag vara osagt, men på sikt kommer det här naturligtvis att innebära stora kostnader. Inte bara för individen som ställs utan försörjning, alternativt tvingas fast i konstant sjuknärvaro, utan även för samhället som får betala för allt fler som helt hamnar utanför arbetslivet. Ja. Vi måste minska kostnaderna för sjukförsäkringen, men det måste självklart ske genom att färre blir sjuka av sitt arbete. Inte pga att sjuka får avslag på ansökan om sjukpenning. 

Jag vädjar till er friska därute att iaf sätta er in i hur situationen är för alla de som drabbas. Majoriteten av de som får avslag har sjukskrivits pga psykisk ohälsa. De flesta av dem har drabbats av ohälsa pga att de arbetar med att hjälpa barn, ungdomar, människor i behov av omsorg, sjuka och gamla. Är det verkligen ett rimligt sätt att tacka välfärdsarbetare för att de slitit ut sig på sina arbeten? Genom att utförsäkra dem pga att de inte hunnit bli friska innan Försäkringskassans administrativa tidsgränser för sjukpenning löper ut? 

Lästips
Dags för en human sjukförsäkring - Skriven innan valet av Carin Jämtin (S) och Tomas Eneroth (S)

söndag 23 oktober 2016

New Public Management - Skolans Matrix

Morpheus ställer Neo inför ett val. Antingen sväljer Neo det blå pillret och glömmer att han över huvud taget träffat Morpheus. Hans liv fortsätter som vanligt. Eller så sväljer han det röda pillret och lär sig att förstå sanningen. Enkelt val kan tänkas, men Neo tvekar ändå. Att känna till sanningen innebär nämligen att tvingas försöka ändra på eventuella brister i sanningen. Att fortsätta som förut är däremot tryggt, skönt och kravlöst. Ni känner säkert igen scenen ur Matrix. Neo väljer till slut det röda pillret och att kämpa mot maskinerna och det datasystem som programmerat människorna och tagit över världen. Men det här är ingen filmblogg. Jag skriver om skolan och om skolans styrning samt om hur det påverkar lärares arbetsmiljö. Så vad har det röda och blå pillret med skolan och skolans styrning att göra?      

Jag menar att liknelsen mycket väl kan appliceras på hur vi ser på skolan idag. Skolans värld består av en hel mängd olika yrken och institutioner som jobbar för att förbättra resultaten. Lärare jobbar sig sjuka för att eleverna ska lyckas bättre. Rektorer jobbar sig sjuka för att eleverna ska lyckas bättre. Universiteten är fulla av professorer som försöker komma fram till lösningen på skolans problem. Politiker engagerar sig, oftast på sin fritid, för att påverka skolan i rätt riktning. Ändå blir elevers resultat och lärares psykiska hälsa allt sämre. Tänk efter. Är inte det konstigt? Vi försöker ju alla så gott vi kan. Finns det kanske något här som omöjliggör förbättringar, hur mycket mer vi än sliter? Finns det någon slags styrning, som vi inte ser med blotta ökat men som styr allt vi gör så att allt det vi gör som är bra i teorin inte leder till förbättringar i praktiken? Ett skolans Matrix?

Det här låter lite konspiratoriskt, måhända. Men låt oss fortsätta tanken. Vad skulle skolans motsvarighet till Matrix vara? Vad är det för styrning som genomsyrar allt som sker i skolans värld? Från riksdag och regering ända ner till klassrumsnivå? I ett numer ganska stort antal blogginlägg har jag försökt visa hur New Public Management-styrning skapar problem i skolan. Inläggen har fått relativt bra spridning för att vara skrivna av en anonym person. Responsen har genomgående varit att det ligger något i det jag skriver. Några har kommenterat att detta inte på något sätt är något nytt. De har såklart rätt. Jag kommer inte med några nya forskningsrön. Jag bara beskriver verkligheten. Men varför görs det då så lite för att förändra verkligheten? Varför fokuserar nära nog alla skolans institutioner på att göra förbättringar inom systemet, inte på att förändra detsamma? 

Det blå pillret innebär att fortsätta i gamla fotspår. Att antingen acceptera att det är som det är eller inte känna till hur det är. Konsekvensen av det blå pillret blir att försöka förändra inom systemet. Inom styrningen. I skolans värld skulle det blå pillret tex kunna innebära reformer som tex följande. 

* Lärares dokumentationsbörda är för hög. Lärare hade inte tidigare så mycket dokumentation men nu har den ökat. Vi måste hitta ett sätt att minska den tid lärare lägger på dokumentation. Det bästa sättet att minska dokumentationsbördan är såklart att någon annan gör dokumentationen. Vi anställer således lärarassistenter som gör så mycket av lärares dokumentation som det bara går. Då löser vi problemet med dokumentation. 

* Lärares löner är för låga. Det är för få som vill bli lärare. Visst är det väl rimligt att bra lärare har bra betalt? Det löser vi genom att bra lärare får bättre betalt. Andra lärare ska väl inte ha bättre betalt. De är ju inte bra? Lönerna för bra lärare går upp. Lönerna för dåliga lärare går ner. Så har vi löst problemet med att lärares löner är för låga. 

* Friskolereformen tycks leda till att skolorna mer och mer delas upp i bra och dåliga skolor. Med bra och dåliga elever. Det är inte bra. Vore det inte bättre om eleverna blandas? Men om alla elever tvingas välja? Då kommer ju elever från områden där skolorna är dåliga välja skolor i områden där skolorna är bra? Så löser vi problemet med att det finns bra och dåliga skolor. Och borde inte staten kunna garantera att det inte finns dåliga skolor? Rent av införa nolltolerans mot dem? Ja. Så löser vi problemen med bra och dåliga skolor. Med obligatoriskt skolval och nolltolerans mot dåliga skolor.

* Elever på lågstadiet läser, skriver och räknar för dåligt. Det är inte bra. Vi måste se till att de blir bättre på de här sakerna. Om vi genom lagstiftning garanterar att elever ska vara bra på att läsa, skriva och räkna? Då kommer ju skolorna tvingas se till att eleverna blir bättre på de här viktiga förmågorna? Så löser vi problemet med att lågstadieelever blivit sämre på att läsa, skriva och räkna. Med en garanti. 

* Lärares psykiska hälsa blir allt sämre. Hemskt. Sjuktalen ökar. Det här behöver åtgärdas. Vi måste ha tydligare regler för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Låt oss skriva nya föreskrifter för det här. Föreskrifter som tvingar arbetsgivarna att erbjuda en bra social och organisatorisk arbetsmiljö. Då blir allt bra. Så löser vi problemen med den ökande psykiska ohälsan bland lärare. 

Jag skulle kunna hålla på så här i evigheter, men då skulle ni som ännu inte slutat att läsa garanterat sluta att läsa. Så jag stannar här. Att svälja det blå pillret innebär att inte ifrågasätta styrningen, utan att försöka agera inom den. Antingen medveten om styrningen men låtsas om att den inte finns eller omedveten om styrningen och inte bry sig om att undersöka om där finns något som styr åt fel håll.

Det röda då? Det där som innebär att man plötsligt blir sittande med förståelse för styrningens negativa effekter men även att ansvar att förändra styrningen? Hur skulle synen på punkterna ovan förändras efter att en lärare, rektor, verksamhetschef, kommunpolitiker eller riksdagspolitiker svalt det röda pillret? 

* Lärares dokumentationsbörda är för hög. Hur blev den egentligen det? Vad är det i styrningen som skapar ständigt behov av mer och mer dokumentation? Aha. Den har tillkommit som en konsekvens av konkurrensutsättning och statens/kommunen behov av att kontrollera att ”kunderna” får det staten/kommunen garanterat att kunderna ska få. Konkurrens och kundtänk gör att det uppstår stora kostnader ute på skolorna, tex i form av dokumentation. Är kostnaden värd de eventuellt positiva effekterna av konkurrens och kundtänk? Nja. Vi kanske behöver förändra vår syn på konkurrens och kundtänk så att dokumentationskravet inte blir så viktigt? Styra med tillit, inte med misstro? Men är det verkligen möjligt samtidigt som styrningen uppmuntrar konkurrens och "kundtänk"? Det här kan bli obekvämt. Men vi måste tänka så ändå!

* Lärares löner är för låga. Aj då. Det är inte bra om lärares löner så låga att inte studenter vill välja läraryrket eller lärare väljer att sluta pga för låg lön. Men vänta. Är det verkligen klokt att dela in lärare i ett A och B-lag? Hur påverkar det arbetsmiljön för lärare och rektorer? Och det här med ökade lärarlöner. Hur finansieras de? Tillkommer nya fräscha pengar till skolans huvudmän eller blir det bara mer att göra till högre lön? Och hur påverkar det i sig arbetsmiljön för lärare och rektorer? Är det rent av så att det största tappet är lärare som inte orkar jobba som lärare? Inte lärare som inte anser sig få rätt lön? Vi kanske behöver förändra vår syn på stora löneskillnader och på löneökningar högre än vad kommunerna kan betala. Det kanske krävs ny form av finansiering här. En finansiering som inte skapar mer att göra när löner ökas? 

* Friskolereformen tycks leda till att skolorna mer och mer delas upp i bra och dåliga skolor. Det var inte bra. Vad är det med valfriheten som gör att det blir allt viktigare att gå på en bra skola och allt mer kostsamt att gå på en dålig skola? Är det pga att elever gör för få val eller att de gör får många val? Är det kanske själva valet som skapar problemen? Om styrning genom fria val leder till negativa samhällseffekter, borde vi istället styra skolvalet genom att skapa skolområden där eleverna automatiskt blandas? 

* Elever på lågstadiet läser, skriver och räknar för dåligt. Så kan vi såklart inte ha det. Vad kommer det sig att det blivit så? Har det kanske med det faktum att kommunerna lagt ständiga effektiviseringskrav på skolan att göra? Är elevers negativa kunskapsutveckling jämfört tidigare kullar en konsekvens av att kraven på läraren hela tiden ökat men möjligheterna att nå upp till kraven hela tiden blivit sämre? Går det inte att över tid effektivisera skolan på det sätt styrningen förutsätter? Det här måste ju isf ändras. Vi behöver styra så att krav och möjligheter är lika stora. Så att lärare kan hjälpa eleverna att läsa, skriva och räkna. 

* Lärares psykiska hälsa blir allt sämre. Ja. Det är inte så konstigt. Vi styr ju som berättat i föregående punkt genom allt mer att göra. Vilken människa som helst skulle till slut få stressreaktioner om kraven stiger allt mer men förutsättningarna att nå kraven blir allt sämre. Och där tid för återhämtning inte finns. Skolan är inte ett löpande band. Vi kan inte styra skolan enligt samma principer som Volvo styr sin biltillverkning. Det skapar ohälsa. Vi måste sluta öka kraven och sluta minska möjligheterna att leva upp till kraven. Styrningen som skapar detta är sjuk. Människor som jobbar i systemet blir således sjuka. 

Jag påstår inte att jag sett något som andra inte sett. Jag tror att de flesta egentligen inser att styrningen inte fungerar. Jag försöker bara att åskådliggöra detta och den här bloggen är mitt verktyg. Det är min erfarenhet att de flesta väljer det blå pillret. Det är det minst jobbiga valet och det skapar många möjligheter till både ökad lön och karriär utanför klassrummet. Det röda pillret är komplicerat eftersom man ju ändå tvingas jobba vidare i styrningen samtidigt som man försöker att förändra det. Och ju bättre jobb man gör inom styrningen ju sämre möjligheter att få folk att förstå att styrningen måste ändras. Det gäller samtliga led från riksdag till klassrum. Och det gäller även väljare.  

Det gäller dock inte fackförbund. Om någon skulle ha möjligheten att anta ett ovanifrånperspektiv och syna styrningens negativa effekter för medlemmarna är det de två lärarfacken. Men det förutsätter en sak. Vi behöver hålla fingrarna borta från syltburken. Ju mer vi går in i rollen som skolutvecklare och ansvarstagande ju mer investerar vi i ett system som gör våra medlemmar sjuka och som skapar sämre och sämre elevresultat. Det här är såklart inte enkelt. För att få gehör hos politik och väljare krävs ansvarstagande. Men för att kunna bidra till en förändring av systemet krävs ifrågasättande. Jag tror att starka, ifrågasättande, fack har en viktig roll att spela om New Public Management-styrningen någonsin ska kunna motas ut från skolans värld (och från välfärden i övrigt). Men vi behöver lyfta oss. Våga vara systemkritiska, trots att det innebär obehag. För systemet och styrningen måste förändras. För medlemmarnas skull. För elevernas skull. Och i slutändan för hela samhällets skull.

Det är dags för det röda pillret!



På samma tema

Läsa-skriva-räknagarantin

onsdag 19 oktober 2016

Skollagen vs Arbetsmiljölagen - Hur det kortsiktigt goda skapat långsiktiga kvalitetsproblem

Lite oavsett vilken typ av statistik man tittar på är svensk skola i kris. Kunskapsresultaten faller. Lärare och rektorer blir allt sjukare. Elever mår allt sämre. Jag har i ett antal inlägg här på bloggen försökt att beskriva vad jag anser ligger bakom de här problemen och återkommande landat i ökad arbetsbelastning och försämrad arbetsmiljö som främsta förklaringsfaktorer. I några av inläggen har jag försökt förklara varför lärares arbetsbelastning ökat och varför lärares sociala och psykiska arbetsmiljö försämrats och då ställt styrmekanismer i sk New Public Managementstyrning mot Arbetsmiljölagens skrivningar om allas rätt till en god arbetsmiljö. Jag har även beskrivit hur fokus på eleven lett till försämringar för lärare och till akut lärarbrist.

I det här inlägget tänkte jag fokusera på relationen mellan arbetsgivarens lagstadgade skyldighet att följa två lagar som ofta står emot varandra. Skollagen som ska garantera eleven undervisning av en viss kvalité och Arbetsmiljölagen som ska garantera arbetstagaren en god arbetsmiljö. Jag kommer sedan att avsluta med några ord om vilket ansvar lärarfacken har att agera. Vi får se vart detta bär hän. Kanske till slutsatser som inte välkomnas med öppna armar av er läsare. Tänk då på att det är berikande med olika perspektiv. 

Som rektor har du främst tre lagar att förhålla dig till (jag vet, såklart många fler men min upplevelse är att dessa tre dominerar rektors arbete). Kommunallagen, Skollagen och Arbetsmiljölagen. Kommunallagen slår fast att kommunen inte får gå minus över tid och således blir konsekvensen för dig som rektor att du måste hålla budget. Den skolpeng du får vid budgetårets inledning är den ekonomiska ram för verksamheten du har att förhålla dig till. Skollagen styr det pedagogiska arbetet på skolan. Som rektor är det ditt uppdrag att använda de ekonomiska medel du har för att leva upp till skollagen. Skollagen tar inte hänsyn till ekonomiska begränsningar. Den är skriven som att du som rektor alltid har tillräckliga ekonomiska medel för att klara uppdraget. Utöver det har du Arbetsmiljölagen att förhålla dig till. Enligt arbetsmiljölagen får inte den verksamhet du ansvarar för göra dina medarbetare sjuka. Även arbetsmiljölagen är skriven som att du som arbetsgivare har tillräckliga ekonomiska medel för att klara uppdraget. Anser du inte att du har det ska du delegera tillbaka arbetsmiljöansvaret till din chef. Det gör dock första ingens chefer, då det är det yttersta beviset på att du som rektor inte klarar ditt uppdrag. 

Nåväl. Den här gången ska vi se hur Skollagen och Arbetsmiljölagen påverkar varandra. Kommunallagen är den här gången inte en variabel. Rektor skulle ju hålla budget. Punkt. Skollagen riktar sig till huvudmannen för skolan. Ansvarig för själva verksamheten är rektor. Rektor nämns 116 gånger i skollagen. Det är således ett ganska omfattande uppdrags som vilar på rektors axlar. Detta görs tydligt i vad man skulle kunna kalla för Skollagens portalparagraf  


Rektor ansvarar för att skolan ger eleverna möjlighet att utvecklas så långt som möjligt samt skall vara kompensatorisk, dvs uppväga skillnader i förutsättningar. Det är inget litet uppdrag och det är ett uppdrag som inte kommer att vara helt gratis att leva upp till. Uppdraget förtydligas bland annat i rätten till ”Elevers rätt till stöd” där bland annat rätt till särskilt stöd i form av omedelbara anpassningar förtydligas. 

Så till Arbetsmiljölagen. Även Arbetsmiljölagen är när man läser den väldigt konkret. Precis som elever har långt gångna rättigheter till en viss kvalité på undervisning och stöd har medarbetaren långt gångna rättigheter till en viss kvalité på arbetsmiljö och arbetsbelastning. Nedan ett klipp från Arbetsmiljölagens portalparagraf där det slås fast att arbetsmiljön skall anpassas till människors olika fysiska och psykiska förutsättningar samt att fysiska och psykiska belastningar inte ska leda till ohälsa eller olycksfall. 


På pappret har vi alltså en skola där alla elever utvecklas så långt de kan och där olika förutsättningar kompenseras. De som jobbar i skolan, oavsett om de är medarbetare eller chefer, har en tillfredsställande arbetsmiljö och deras arbete medför ingen fara för olycksfall eller ohälsa. Men sedan var det det där med kommunallagen och att hålla budget, nästan oavsett vad som inträffar. Hur agerar rektorer när de båda lagarna ställs mot varandra? När det krävs större arbetsinsats än vad ekonomin tillåter för att leva upp till skollagen men när mer arbete för lärare högst troligt kommer att leda till ökad risk för ohälsa? 

Vi tänker oss en vanlig skola i Sverige. Sjuktalen för lärare är höga. Några medarbetare har försvunnit de senaste åren pga att de inte orkade ta sig tillbaka efter väggen (utmattningsdepression). Några lärare jobbar deltid för att orka. Några lärare ligger ständigt på gränsen med återkommande kortare sjukskrivningar. Många lärare sover dåligt på nätterna. Många känner obehag inför att gå till arbetet. Men de flesta upplever att deras jobb har ett stort värde. Det låter kanske inget vidare. Men. Det är såhär det ser ut. 

Vid början av året sätter rektor en organisation för skolan. Det är en förvisso organisation som gör medarbetare sjuka men det är den bästa organisationen efter givna ekonomiska förutsättningar och rektor gör så gott det går med att organisera skolan så att man når Skollag och Arbetsmiljölag. Ganska snart visar sig dock det där som nästan alltid visar sig. Nya elever på skolan behöver mer hjälp än beräknat. Några andra elever får en diagnos som visar på ökat behov av stöd och anpassningar. Några elever mår psykiskt dåligt och behöver anpassningar pga detta. En och annan tjänst gick inte att tillsätta med okvalificerade vikarier som följd. En eller två lärare drabbas av sjukskrivning. Någon lärare slutar redan andra månaden eftersom lönen var bättre i grannkommunen. Det här är ingen extrem utveckling. Det är så det ser ut just nu på svenska skolor. Det är ett fullt rimligt tankeexempel. 

Vad ska rektor göra? Skollagen tillåter inte att man inte anpassar undervisningen. Skollagen tillåter inte att man ställer in lektioner som lärare som inte kan vara på skolan skulle ha. Inga vikarier finns. Elever mår dåligt. Elever behöver anpassningar. Skollagen är tydlig. 

Men de lärare som är på plats jobbar redan 100 %. 

Men budgeten är fast. Det finns inga pengar. Och det är i vilket fall svårt att hitta nya lärare. 

Någonstans måste rektor välja. Skollagen eller Arbetsmiljölagen. Vem tänker rektorn på ? Eleven eller medarbetarna? Min erfarenhet är att rektor i 99 fall av 100 tänker på eleverna, på att uppfylla skollagens förpliktelser. Skolinspektionen skrämmer mer än Arbetsmiljöverket. Barn är barn och vuxna är vuxna. Elevernas föräldrar kan rösta med fötterna och färre elever innebär ännu mindre elevpeng. 

Kortsiktigt är detta kanske en klok prioritering men långsiktigt menar jag att det dilemma jag målat upp här är en starkt bidragande orsak till kunskapsfallet i svensk skola. Rektorer har allt för länge löst motsättningar mellan Kommunallag och Skollag/Arbetsmiljölag med att rucka på medarbetarnas rätt till en arbetsmiljö som inte gör dem sjuka. Den långsiktiga konsekvensen av det har varit ökad arbetsbelastning, ökad ohälsa, minskad kvalité i undervisningen, lärarbrist samt att det långsamt byggts upp ett enormt strukturellt underskott i rektors budget. För varje enskild gång som en rektor sätter Skollagen framför Arbetsmiljölagen ökar det strukturella underskottet. För varje enskild gångs om en rektor sätter Skollagen framför Arbetsmiljölagen minskar undervisningens kvalité. 

Försöker jag att måla upp rektorerna som ansvariga för skolans allt sämre resultat och för lärares allt högre psykiska ohälsa? Nej. Det här är såklart styrningsfel som inte har att göra med illvilja eller medvetet handlande med syfte att sänka skolan och lärarna. Det är inte heller konstigt att man som ansvarig för både elever och vuxna väljer att ta barnets perspektiv. Men ska vi ha chans att vända på skolans resultat och visa på det strukturella underskott som finns i rektorers budget MÅSTE det här beteendet ändras. Här tror jag att lärarfacken har en oerhört viktig uppgift. Vi representerar våra betalande medlemmar. Våra skyddsombud och huvudskyddsombud representerar medarbetarna på skolorna. För oss måste Arbetsmiljölagen alltid stå över Skollagen. När rektor ställs inför valet att prioritera mellan att försöka leva upp till Skollagen och att försöka leva upp till Arbetsmiljölagen måste fackets driva medarbetarnas rätt till en arbetsmiljö och arbetsbelastning som inte medför risk för ohälsa. Vi, om några, har en position som tillåter oss att tänka långsiktigt framför att tänka kortsiktigt. Vi får inte lockas in i att kortsiktigt tänka på barnen. Får då är vi en del av problemen i svensks skola. Inte lösningen. 

torsdag 6 oktober 2016

"The economic man" och varför lärarlönelyftet kommer leda till ökad psykisk ohälsa för lärare

Jag har i ett antal inlägg försökt att beskriva skolan och läraryrket ur ett arbetsmiljöperspektiv. Mycket har handlat om skolans styrning och om hur styrningen påverkar arbetsmiljön för lärare och skillnaden mellan de krav som ställs på lärare i sitt yrkesutövande och möjligheter för lärare att leva upp till kraven. Jag har tex diskuterat hur en ”Läsa, skriva, räknagaranti” skulle påverka lärares arbetsmiljö samt hur lärare arbetsbelastning ökat som en konsekvens av politisk kravstyrning och den nya läroplanen. Nedan kommer jag att resonera om Lärarlönelyftet ur samma perspektiv, dvs hur jag tror att reformen kommer att påverka lärares psykiska hälsa. Ett perspektiv som enligt mig ofta får stå tillbaka till förmån för lön, både av arbetsgivare och fackliga organisationer. 

Nyliberala marknadsekonomiska principer har efter 90-talskrisen mer och mer tagit över styrningen av skolan. Kundtänk och konkurrensutsättning ses numer som naturliga verktyg för politiker att skapa högre kvalité till ett lägre pris. Runt millennieskiftet lämnades det gamla tarifflönesystemet till förmån för individuella och differentierade löner där lönesättning enligt avtal skulle kopplas till lärarens förmåga/måluppfyllelse istället för ålder/år i yrket. Arbetsgivaren såg individuella löner som ett sätt att öka produktiviteten medan fackliga organisationer argumenterade för individuella löner eftersom de ansåg att sådana ökade den totala lönesumman för sina medlemmar. Löneavtal har gått från att vara starkt reglerade från centralt håll till att ge stort utrymme för lokala skillnader. 

Den nyliberala ekonomin utgår från vad nationalekonomer brukar kalla för ”the economic man”. Den ekonomiska människan är en rationell, strängt kalkylerande, nyttomaximerande individ som genom aktiva val hjälper till att skapa ett bättre samhälle. Friskolereformen är ett exempel på hur den här synen på människan lägger grunden för styrningen av skolan. Men. Det är inte bara kunden, eleven, föräldern, som mer och mer ses som rationell, strängt kalkylerande och nyttomaximerande. Det gäller i högsta grad synen på medarbetaren. Löneskillnader ger ekonomiska incitament att förbättra sig. Genom karriärtjänster som tex förstelärarreformen anses lärare bättre sporras att utvecklas och stanna i yrket. Differentierade löner har samma effekt. Genom att belöna det man anser är olika prestationer hos medarbetare ska de som får mycket ges incitament att fortsätta med det som arbetsgivaren tycker fungerar bra och de som får mindre ändra arbetssätt till att mer likna det som de som får mycket har. 

Så till den reform som just nu skapar oro ute på landets skolor, Lärarlönelyftet. Ideologiskt ligger reformen helt i linje med den nyliberala syn på styrning av skolan som jag beskrivit ovan. Det blir väldigt uppenbart att vissa beteenden skall uppmuntras och andra beteenden inte uppmuntras. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft för blivande studenter, samt att få nuvarande lärare att stanna i yrket. Det är även ett sätt för staten att sätta press på kommunerna att öka lärares löner genom att de som inte får ta del av lärarlönelyftet kommer att begära högre ordinarie lön. Jag tänker inte ägna någon ytterligare kraft på att diskutera med vilken säkerhet det går att utse de ca 1/3 bästa lärarna (även om den diskussionen i allra högsta grad är relevant) eller hur reformen förändrar intresset för unga att utbilda sig till lärare. Jag ska i det här inlägget inte heller problematisera de ofinansierade ordinarie löneökningar som Lärarlönelyftet kan komma att ge upphov till. Jag ska endast se till vilka direkta effekter Lärarlönelyftet riskerar att få på lärares psykiska hälsa. 

Jag tror att man gör en mycket allvarlig tankevurpa när man likställer läraryrket med att tillverka kexchoklad, bygga en bil, eller laga en grop i marken. Även om allt färre lärare ser på sitt yrke enligt den gamla parollen att det skulle vara ett kall tror jag att det är väldigt få som valt att utbilda sig till lärare för att det ger god ekonomisk avkastning. Jag träffar många lärare på väg in i väggen, eller i densamma. Så gott som alla har hamnat i den situationen för att de bryr sig väldigt mycket om sina elever men att de inte ges förutsättningar att göra ett så bra jobb som de anser att de borde. Det är inte möjligheten att få 500 kronor mer än andra i den årliga lönerevisionen som får dem att jobba för mycket, det är det faktum att de genom att jobba för mycket tror sig kunna göra mer för sina elever. 

Regeringen vill uppmuntra några lärare genom att kalla dem särskilt skickliga och ge dem ca 3000 mer i månadslön. Det stora problemet ur ett arbetsmiljöperspektiv är inte att de andra lärarna relativt sett får 3000 mindre i månaden. Problemet är hur de upplever att vara relativt sämre än de som är särskilt skickliga på sitt arbete. En medarbetare på Cloetta som får reda på att hen inte är lika bra som vissa andra medarbetare och därför inte få 3000 kronor i lönepåslag kommer att bli arg. Vem vill tjäna mindre än andra? Men. Många lärare som inte utses till särskilt skickliga kommer i högre grad än den som tillverkar kexchoklad att uppleva att de i ännu större utsträckning än tidigare inte räcker till. Jag har tidigare skrivit om samvetsstress och hur det drabbar så gott som alla välfärdsyrken värre än anställda i tillverkningsindustrin. 

Välfärdsarbetare i allmänhet, och kanske lärare i synnerhet, är inte ekonomiska människor enligt den nyliberala teorin om  rationella, strängt kalkylerande och nyttomaximerande individer. Lärare har i högre grad valt att jobba med undervisning för att de vill att andra ska få det bättre. Inte att de själva ska få det bättre. Enligt den ideologi som vi nu låter styra skolan finns inget samvete. Inga ökande kortisolnivåer. Ingen utmattningsdepression. Ingen ångest. Där tas inte hänsyn till skillnaden mellan krav och möjligheter. Där behövs ingen KBT eller mindfulness för att klara arbetsdagen. Psykisk ohälsa är inte rationell. Det är själva definitionen på psykisk ohälsa och anledningen till att den uppstår. Människan är inte fullt ut rationell. I oss finns något annat som styr våra handlingar och våra känslor. Något vi har svårt att förstå oss på men som i det allt mer stressade samhället påverkar oss i allt vi gör.  

Det kommer allt fler uppgifter om hur lärare som fått besked om att de inte får ta del av lärarlönelyftet reagerat. På sociala medier och i debattartiklar berättar rektorer om hur reformen drabbar dem själva och de medarbetare de ska utse till särkilt skickliga, eller inte särkilt skickliga. Till och med lärare som fått beskedet att de anses särskilt skickliga mår dåligt. Men. I förarbetena till reformen finns inte ens en konsekvensanalys med fokus på hur Lärarlönelyftet riskerar att påverka arbetsmiljön för lärare. Politiska partier och fackliga organisationer är så låsta vid lön som incitament och vid de marknadsekonomiska principer färgade av ”the economic man” att en så uppenbar fråga som Lärarlönelyftets konsekvenser för redan samvetsstressade lärare glömts, eller valts, bort. 

Jag är själv fackligt engagerad. Jag tror på förändring av arbetsvillkor genom organisering och jag är beredd att lägga väldigt mycket mer energi än vad jag egentligen har på fackligt arbete. New Public Managementstyrning av skolan har skapat ett monster som ingen annan än facken kan rå på. Men. Vi som jobbar fackligt måste lyfta blicken och fråga oss med vilken egen ideologisk grund vi skapar vår skolpolitiska plattform och styr vårt fackliga arbete centralt och ute i kommunerna. Ser vi våra medlemmar som rationella, strängt kalkylerande och nyttomaximerande individer eller tror vi att det finns andra bevekelsegrunder än rent ekonomiska bakom lärares yrkesval och yrkesutövande? Personligen tror jag att den nyliberala styrningen av välfärden i allmänhet och skolan i synnerhet i allra högsta grad bidragit till de höga sjuktalen pga psykisk ohälsa. Som representanter för en av de yrkesgrupper som drabbats värst av psykisk ohälsa kan vi inte stirra oss blinda på hur olika reformer påverkar våra medlemmars löner för då gör vi oss enligt min uppfattning till en del av problemet med arbetsrelaterad psykisk ohälsa, inte en del av lösningen.