"The economic man" och varför lärarlönelyftet kommer leda till ökad psykisk ohälsa för lärare

Jag har i ett antal inlägg försökt att beskriva skolan och läraryrket ur ett arbetsmiljöperspektiv. Mycket har handlat om skolans styrning och om hur styrningen påverkar arbetsmiljön för lärare och skillnaden mellan de krav som ställs på lärare i sitt yrkesutövande och möjligheter för lärare att leva upp till kraven. Jag har tex diskuterat hur en ”Läsa, skriva, räknagaranti” skulle påverka lärares arbetsmiljö samt hur lärare arbetsbelastning ökat som en konsekvens av politisk kravstyrning och den nya läroplanen. Nedan kommer jag att resonera om Lärarlönelyftet ur samma perspektiv, dvs hur jag tror att reformen kommer att påverka lärares psykiska hälsa. Ett perspektiv som enligt mig ofta får stå tillbaka till förmån för lön, både av arbetsgivare och fackliga organisationer. 

Nyliberala marknadsekonomiska principer har efter 90-talskrisen mer och mer tagit över styrningen av skolan. Kundtänk och konkurrensutsättning ses numer som naturliga verktyg för politiker att skapa högre kvalité till ett lägre pris. Runt millennieskiftet lämnades det gamla tarifflönesystemet till förmån för individuella och differentierade löner där lönesättning enligt avtal skulle kopplas till lärarens förmåga/måluppfyllelse istället för ålder/år i yrket. Arbetsgivaren såg individuella löner som ett sätt att öka produktiviteten medan fackliga organisationer argumenterade för individuella löner eftersom de ansåg att sådana ökade den totala lönesumman för sina medlemmar. Löneavtal har gått från att vara starkt reglerade från centralt håll till att ge stort utrymme för lokala skillnader. 

Den nyliberala ekonomin utgår från vad nationalekonomer brukar kalla för ”the economic man”. Den ekonomiska människan är en rationell, strängt kalkylerande, nyttomaximerande individ som genom aktiva val hjälper till att skapa ett bättre samhälle. Friskolereformen är ett exempel på hur den här synen på människan lägger grunden för styrningen av skolan. Men. Det är inte bara kunden, eleven, föräldern, som mer och mer ses som rationell, strängt kalkylerande och nyttomaximerande. Det gäller i högsta grad synen på medarbetaren. Löneskillnader ger ekonomiska incitament att förbättra sig. Genom karriärtjänster som tex förstelärarreformen anses lärare bättre sporras att utvecklas och stanna i yrket. Differentierade löner har samma effekt. Genom att belöna det man anser är olika prestationer hos medarbetare ska de som får mycket ges incitament att fortsätta med det som arbetsgivaren tycker fungerar bra och de som får mindre ändra arbetssätt till att mer likna det som de som får mycket har. 

Så till den reform som just nu skapar oro ute på landets skolor, Lärarlönelyftet. Ideologiskt ligger reformen helt i linje med den nyliberala syn på styrning av skolan som jag beskrivit ovan. Det blir väldigt uppenbart att vissa beteenden skall uppmuntras och andra beteenden inte uppmuntras. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft för blivande studenter, samt att få nuvarande lärare att stanna i yrket. Det är även ett sätt för staten att sätta press på kommunerna att öka lärares löner genom att de som inte får ta del av lärarlönelyftet kommer att begära högre ordinarie lön. Jag tänker inte ägna någon ytterligare kraft på att diskutera med vilken säkerhet det går att utse de ca 1/3 bästa lärarna (även om den diskussionen i allra högsta grad är relevant) eller hur reformen förändrar intresset för unga att utbilda sig till lärare. Jag ska i det här inlägget inte heller problematisera de ofinansierade ordinarie löneökningar som Lärarlönelyftet kan komma att ge upphov till. Jag ska endast se till vilka direkta effekter Lärarlönelyftet riskerar att få på lärares psykiska hälsa. 

Jag tror att man gör en mycket allvarlig tankevurpa när man likställer läraryrket med att tillverka kexchoklad, bygga en bil, eller laga en grop i marken. Även om allt färre lärare ser på sitt yrke enligt den gamla parollen att det skulle vara ett kall tror jag att det är väldigt få som valt att utbilda sig till lärare för att det ger god ekonomisk avkastning. Jag träffar många lärare på väg in i väggen, eller i densamma. Så gott som alla har hamnat i den situationen för att de bryr sig väldigt mycket om sina elever men att de inte ges förutsättningar att göra ett så bra jobb som de anser att de borde. Det är inte möjligheten att få 500 kronor mer än andra i den årliga lönerevisionen som får dem att jobba för mycket, det är det faktum att de genom att jobba för mycket tror sig kunna göra mer för sina elever. 

Regeringen vill uppmuntra några lärare genom att kalla dem särskilt skickliga och ge dem ca 3000 mer i månadslön. Det stora problemet ur ett arbetsmiljöperspektiv är inte att de andra lärarna relativt sett får 3000 mindre i månaden. Problemet är hur de upplever att vara relativt sämre än de som är särskilt skickliga på sitt arbete. En medarbetare på Cloetta som får reda på att hen inte är lika bra som vissa andra medarbetare och därför inte få 3000 kronor i lönepåslag kommer att bli arg. Vem vill tjäna mindre än andra? Men. Många lärare som inte utses till särskilt skickliga kommer i högre grad än den som tillverkar kexchoklad att uppleva att de i ännu större utsträckning än tidigare inte räcker till. Jag har tidigare skrivit om samvetsstress och hur det drabbar så gott som alla välfärdsyrken värre än anställda i tillverkningsindustrin. 

Välfärdsarbetare i allmänhet, och kanske lärare i synnerhet, är inte ekonomiska människor enligt den nyliberala teorin om  rationella, strängt kalkylerande och nyttomaximerande individer. Lärare har i högre grad valt att jobba med undervisning för att de vill att andra ska få det bättre. Inte att de själva ska få det bättre. Enligt den ideologi som vi nu låter styra skolan finns inget samvete. Inga ökande kortisolnivåer. Ingen utmattningsdepression. Ingen ångest. Där tas inte hänsyn till skillnaden mellan krav och möjligheter. Där behövs ingen KBT eller mindfulness för att klara arbetsdagen. Psykisk ohälsa är inte rationell. Det är själva definitionen på psykisk ohälsa och anledningen till att den uppstår. Människan är inte fullt ut rationell. I oss finns något annat som styr våra handlingar och våra känslor. Något vi har svårt att förstå oss på men som i det allt mer stressade samhället påverkar oss i allt vi gör.  

Det kommer allt fler uppgifter om hur lärare som fått besked om att de inte får ta del av lärarlönelyftet reagerat. På sociala medier och i debattartiklar berättar rektorer om hur reformen drabbar dem själva och de medarbetare de ska utse till särkilt skickliga, eller inte särkilt skickliga. Till och med lärare som fått beskedet att de anses särskilt skickliga mår dåligt. Men. I förarbetena till reformen finns inte ens en konsekvensanalys med fokus på hur Lärarlönelyftet riskerar att påverka arbetsmiljön för lärare. Politiska partier och fackliga organisationer är så låsta vid lön som incitament och vid de marknadsekonomiska principer färgade av ”the economic man” att en så uppenbar fråga som Lärarlönelyftets konsekvenser för redan samvetsstressade lärare glömts, eller valts, bort. 

Jag är själv fackligt engagerad. Jag tror på förändring av arbetsvillkor genom organisering och jag är beredd att lägga väldigt mycket mer energi än vad jag egentligen har på fackligt arbete. New Public Managementstyrning av skolan har skapat ett monster som ingen annan än facken kan rå på. Men. Vi som jobbar fackligt måste lyfta blicken och fråga oss med vilken egen ideologisk grund vi skapar vår skolpolitiska plattform och styr vårt fackliga arbete centralt och ute i kommunerna. Ser vi våra medlemmar som rationella, strängt kalkylerande och nyttomaximerande individer eller tror vi att det finns andra bevekelsegrunder än rent ekonomiska bakom lärares yrkesval och yrkesutövande? Personligen tror jag att den nyliberala styrningen av välfärden i allmänhet och skolan i synnerhet i allra högsta grad bidragit till de höga sjuktalen pga psykisk ohälsa. Som representanter för en av de yrkesgrupper som drabbats värst av psykisk ohälsa kan vi inte stirra oss blinda på hur olika reformer påverkar våra medlemmars löner för då gör vi oss enligt min uppfattning till en del av problemet med arbetsrelaterad psykisk ohälsa, inte en del av lösningen.