söndag 23 oktober 2016

New Public Management - Skolans Matrix

Morpheus ställer Neo inför ett val. Antingen sväljer Neo det blå pillret och glömmer att han över huvud taget träffat Morpheus. Hans liv fortsätter som vanligt. Eller så sväljer han det röda pillret och lär sig att förstå sanningen. Enkelt val kan tänkas, men Neo tvekar ändå. Att känna till sanningen innebär nämligen att tvingas försöka ändra på eventuella brister i sanningen. Att fortsätta som förut är däremot tryggt, skönt och kravlöst. Ni känner säkert igen scenen ur Matrix. Neo väljer till slut det röda pillret och att kämpa mot maskinerna och det datasystem som programmerat människorna och tagit över världen. Men det här är ingen filmblogg. Jag skriver om skolan och om skolans styrning samt om hur det påverkar lärares arbetsmiljö. Så vad har det röda och blå pillret med skolan och skolans styrning att göra?      

Jag menar att liknelsen mycket väl kan appliceras på hur vi ser på skolan idag. Skolans värld består av en hel mängd olika yrken och institutioner som jobbar för att förbättra resultaten. Lärare jobbar sig sjuka för att eleverna ska lyckas bättre. Rektorer jobbar sig sjuka för att eleverna ska lyckas bättre. Universiteten är fulla av professorer som försöker komma fram till lösningen på skolans problem. Politiker engagerar sig, oftast på sin fritid, för att påverka skolan i rätt riktning. Ändå blir elevers resultat och lärares psykiska hälsa allt sämre. Tänk efter. Är inte det konstigt? Vi försöker ju alla så gott vi kan. Finns det kanske något här som omöjliggör förbättringar, hur mycket mer vi än sliter? Finns det någon slags styrning, som vi inte ser med blotta ökat men som styr allt vi gör så att allt det vi gör som är bra i teorin inte leder till förbättringar i praktiken? Ett skolans Matrix?

Det här låter lite konspiratoriskt, måhända. Men låt oss fortsätta tanken. Vad skulle skolans motsvarighet till Matrix vara? Vad är det för styrning som genomsyrar allt som sker i skolans värld? Från riksdag och regering ända ner till klassrumsnivå? I ett numer ganska stort antal blogginlägg har jag försökt visa hur New Public Management-styrning skapar problem i skolan. Inläggen har fått relativt bra spridning för att vara skrivna av en anonym person. Responsen har genomgående varit att det ligger något i det jag skriver. Några har kommenterat att detta inte på något sätt är något nytt. De har såklart rätt. Jag kommer inte med några nya forskningsrön. Jag bara beskriver verkligheten. Men varför görs det då så lite för att förändra verkligheten? Varför fokuserar nära nog alla skolans institutioner på att göra förbättringar inom systemet, inte på att förändra detsamma? 

Det blå pillret innebär att fortsätta i gamla fotspår. Att antingen acceptera att det är som det är eller inte känna till hur det är. Konsekvensen av det blå pillret blir att försöka förändra inom systemet. Inom styrningen. I skolans värld skulle det blå pillret tex kunna innebära reformer som tex följande. 

* Lärares dokumentationsbörda är för hög. Lärare hade inte tidigare så mycket dokumentation men nu har den ökat. Vi måste hitta ett sätt att minska den tid lärare lägger på dokumentation. Det bästa sättet att minska dokumentationsbördan är såklart att någon annan gör dokumentationen. Vi anställer således lärarassistenter som gör så mycket av lärares dokumentation som det bara går. Då löser vi problemet med dokumentation. 

* Lärares löner är för låga. Det är för få som vill bli lärare. Visst är det väl rimligt att bra lärare har bra betalt? Det löser vi genom att bra lärare får bättre betalt. Andra lärare ska väl inte ha bättre betalt. De är ju inte bra? Lönerna för bra lärare går upp. Lönerna för dåliga lärare går ner. Så har vi löst problemet med att lärares löner är för låga. 

* Friskolereformen tycks leda till att skolorna mer och mer delas upp i bra och dåliga skolor. Med bra och dåliga elever. Det är inte bra. Vore det inte bättre om eleverna blandas? Men om alla elever tvingas välja? Då kommer ju elever från områden där skolorna är dåliga välja skolor i områden där skolorna är bra? Så löser vi problemet med att det finns bra och dåliga skolor. Och borde inte staten kunna garantera att det inte finns dåliga skolor? Rent av införa nolltolerans mot dem? Ja. Så löser vi problemen med bra och dåliga skolor. Med obligatoriskt skolval och nolltolerans mot dåliga skolor.

* Elever på lågstadiet läser, skriver och räknar för dåligt. Det är inte bra. Vi måste se till att de blir bättre på de här sakerna. Om vi genom lagstiftning garanterar att elever ska vara bra på att läsa, skriva och räkna? Då kommer ju skolorna tvingas se till att eleverna blir bättre på de här viktiga förmågorna? Så löser vi problemet med att lågstadieelever blivit sämre på att läsa, skriva och räkna. Med en garanti. 

* Lärares psykiska hälsa blir allt sämre. Hemskt. Sjuktalen ökar. Det här behöver åtgärdas. Vi måste ha tydligare regler för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Låt oss skriva nya föreskrifter för det här. Föreskrifter som tvingar arbetsgivarna att erbjuda en bra social och organisatorisk arbetsmiljö. Då blir allt bra. Så löser vi problemen med den ökande psykiska ohälsan bland lärare. 

Jag skulle kunna hålla på så här i evigheter, men då skulle ni som ännu inte slutat att läsa garanterat sluta att läsa. Så jag stannar här. Att svälja det blå pillret innebär att inte ifrågasätta styrningen, utan att försöka agera inom den. Antingen medveten om styrningen men låtsas om att den inte finns eller omedveten om styrningen och inte bry sig om att undersöka om där finns något som styr åt fel håll.

Det röda då? Det där som innebär att man plötsligt blir sittande med förståelse för styrningens negativa effekter men även att ansvar att förändra styrningen? Hur skulle synen på punkterna ovan förändras efter att en lärare, rektor, verksamhetschef, kommunpolitiker eller riksdagspolitiker svalt det röda pillret? 

* Lärares dokumentationsbörda är för hög. Hur blev den egentligen det? Vad är det i styrningen som skapar ständigt behov av mer och mer dokumentation? Aha. Den har tillkommit som en konsekvens av konkurrensutsättning och statens/kommunen behov av att kontrollera att ”kunderna” får det staten/kommunen garanterat att kunderna ska få. Konkurrens och kundtänk gör att det uppstår stora kostnader ute på skolorna, tex i form av dokumentation. Är kostnaden värd de eventuellt positiva effekterna av konkurrens och kundtänk? Nja. Vi kanske behöver förändra vår syn på konkurrens och kundtänk så att dokumentationskravet inte blir så viktigt? Styra med tillit, inte med misstro? Men är det verkligen möjligt samtidigt som styrningen uppmuntrar konkurrens och "kundtänk"? Det här kan bli obekvämt. Men vi måste tänka så ändå!

* Lärares löner är för låga. Aj då. Det är inte bra om lärares löner så låga att inte studenter vill välja läraryrket eller lärare väljer att sluta pga för låg lön. Men vänta. Är det verkligen klokt att dela in lärare i ett A och B-lag? Hur påverkar det arbetsmiljön för lärare och rektorer? Och det här med ökade lärarlöner. Hur finansieras de? Tillkommer nya fräscha pengar till skolans huvudmän eller blir det bara mer att göra till högre lön? Och hur påverkar det i sig arbetsmiljön för lärare och rektorer? Är det rent av så att det största tappet är lärare som inte orkar jobba som lärare? Inte lärare som inte anser sig få rätt lön? Vi kanske behöver förändra vår syn på stora löneskillnader och på löneökningar högre än vad kommunerna kan betala. Det kanske krävs ny form av finansiering här. En finansiering som inte skapar mer att göra när löner ökas? 

* Friskolereformen tycks leda till att skolorna mer och mer delas upp i bra och dåliga skolor. Det var inte bra. Vad är det med valfriheten som gör att det blir allt viktigare att gå på en bra skola och allt mer kostsamt att gå på en dålig skola? Är det pga att elever gör för få val eller att de gör får många val? Är det kanske själva valet som skapar problemen? Om styrning genom fria val leder till negativa samhällseffekter, borde vi istället styra skolvalet genom att skapa skolområden där eleverna automatiskt blandas? 

* Elever på lågstadiet läser, skriver och räknar för dåligt. Så kan vi såklart inte ha det. Vad kommer det sig att det blivit så? Har det kanske med det faktum att kommunerna lagt ständiga effektiviseringskrav på skolan att göra? Är elevers negativa kunskapsutveckling jämfört tidigare kullar en konsekvens av att kraven på läraren hela tiden ökat men möjligheterna att nå upp till kraven hela tiden blivit sämre? Går det inte att över tid effektivisera skolan på det sätt styrningen förutsätter? Det här måste ju isf ändras. Vi behöver styra så att krav och möjligheter är lika stora. Så att lärare kan hjälpa eleverna att läsa, skriva och räkna. 

* Lärares psykiska hälsa blir allt sämre. Ja. Det är inte så konstigt. Vi styr ju som berättat i föregående punkt genom allt mer att göra. Vilken människa som helst skulle till slut få stressreaktioner om kraven stiger allt mer men förutsättningarna att nå kraven blir allt sämre. Och där tid för återhämtning inte finns. Skolan är inte ett löpande band. Vi kan inte styra skolan enligt samma principer som Volvo styr sin biltillverkning. Det skapar ohälsa. Vi måste sluta öka kraven och sluta minska möjligheterna att leva upp till kraven. Styrningen som skapar detta är sjuk. Människor som jobbar i systemet blir således sjuka. 

Jag påstår inte att jag sett något som andra inte sett. Jag tror att de flesta egentligen inser att styrningen inte fungerar. Jag försöker bara att åskådliggöra detta och den här bloggen är mitt verktyg. Det är min erfarenhet att de flesta väljer det blå pillret. Det är det minst jobbiga valet och det skapar många möjligheter till både ökad lön och karriär utanför klassrummet. Det röda pillret är komplicerat eftersom man ju ändå tvingas jobba vidare i styrningen samtidigt som man försöker att förändra det. Och ju bättre jobb man gör inom styrningen ju sämre möjligheter att få folk att förstå att styrningen måste ändras. Det gäller samtliga led från riksdag till klassrum. Och det gäller även väljare.  

Det gäller dock inte fackförbund. Om någon skulle ha möjligheten att anta ett ovanifrånperspektiv och syna styrningens negativa effekter för medlemmarna är det de två lärarfacken. Men det förutsätter en sak. Vi behöver hålla fingrarna borta från syltburken. Ju mer vi går in i rollen som skolutvecklare och ansvarstagande ju mer investerar vi i ett system som gör våra medlemmar sjuka och som skapar sämre och sämre elevresultat. Det här är såklart inte enkelt. För att få gehör hos politik och väljare krävs ansvarstagande. Men för att kunna bidra till en förändring av systemet krävs ifrågasättande. Jag tror att starka, ifrågasättande, fack har en viktig roll att spela om New Public Management-styrningen någonsin ska kunna motas ut från skolans värld (och från välfärden i övrigt). Men vi behöver lyfta oss. Våga vara systemkritiska, trots att det innebär obehag. För systemet och styrningen måste förändras. För medlemmarnas skull. För elevernas skull. Och i slutändan för hela samhällets skull.

Det är dags för det röda pillret!



På samma tema

Läsa-skriva-räknagarantin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar