En politikers avbön

Förra veckan publicerade pedagogikprofessorn Jonas Linderoth en ursäkt för sin roll i de nya pedagogiska metoder som växte fram under 90-talet och som vad jag förstått gick ut på att läraren mer skulle vara handledare och eleverna i betydligt större utsträckning än innan skulle ansvara för sin egen inlärning. Sedan dess har debatten varit het i sociala medier och på tidningarnas debattsidor. Antingen tycks lärare och andra debattörer älska Jonas för sin avbön eller så tycker man att han är helt fel ute. Jag har själv ett ganska ljumt intresse för pedagogik. Jag är ju bara lärare. Däremot har jag ett väldigt stort intresse av politik och av skolans styrning. Jag funderar därför på hur en liknande avbön skulle kunna formuleras, där istället för att universitetsläraren ber om ursäkt för pedagogiken politikern ber om ursäkt för vad de politiska partierna, hela färgskalan och samtliga politiska nivåer inräknade, har gjort med skolan. Kanske skulle det kunna se ut något såhär…

_ _ _ _ _ _ _ _

Hej. Jag är politiker och har så varit sedan ungefär 1990. Jag valdes för att väljarna, medborgarna, skulle få en så bra skola som möjligt, men jag har misslyckats. Jag bär det yttersta ansvaret för elevernas dåliga resultat, för lärares dåliga arbetsvillkor samt för det akuta läge vi nu står inför med skenande lärarbrist. Inget av det jag gjort har jag gjort med onda avsikter, men nu i efterhand kan jag se att den politik jag varit delaktig i har varit ödesdiger för eleverna, för skolan och för lärare. Därför gör jag avbön. Det jag nu ska berätta om ångrar jag. Jag hade fel. 

Jag ångrar att jag valde en ekonomisk styrmodell kopierad från näringslivet. Jag och mina politikerkollegor inbillade oss, kanske påverkade av det kärva ekonomiska läget på 90-talet, att mer att göra på mindre tid var det bästa sättet att tvinga lärare att öka sin produktivitet, som om de tillverkade bilar. Jag ångrar att jag genom målstyrning och stenhårda budgetprinciper tvingade centrala skolförvaltningar ute i kommunerna att driva sina rektorer och lärare så hårt att sjuktalen skenade. Jag ångrar att vi bytte namn på personalavdelningen till HR och rekryterade stenhårda förhandlare från näringslivet med uppdrag att krama ur varje droppe ur de anställda, samt att göra sig av med de som inte klarade det hårda tempot.

Jag ångrar att jag tillät lönerna för lärare att släpa efter och att jag när trycket på löneökningar blev för stort lät lärarna själva betala för löneökningarna med egen ökad arbetsbörda. Jag ångrar att jag tog bort lärares undervisningsskyldighet. Jag ångrar att jag fyllde lärares arbetstid med dokumentation och administration. Att antalet konferenser växte. Att kommunikationskraven ökades mellan skola och föräldrar. Jag ångrar att rektorer fått allt fler underställda och att rektorers arbetstid till så liten del handlar om pedagogiska frågor och om arbetsmiljö. 

Jag ångrar min smutskastning av skolan och att jag försökte vinna val på att berätta om hur dåliga lärare var på sitt arbete. Att jag skyllde allt på dem. Att allt var lärarnas fel. Jag ångrar att jag lovade att satsa på skolan varje val men sedan inte gjorde det trots att jag vann. Jag ångrar det kontrollfokus som blev konsekvens av att jag fick folk att tro att skolan inte gjorde sitt arbete. Jag ångrar Skolinspektionen. Åh vad jag ångrar Skolinspektionen. Jag ångrar att jag beslutade om nya läroplaner med högre krav på skolan utan att bry mig om ifall rektorerna och lärarna fick resurser att klara de högre kraven. Jag ångrar att jag satte lärare i gisslan när skollagens och läroplanens skrivningar blev omöjliga för lärare att leva upp till. Jag ångrar anmälningskulturen jag bidragit till att skapat. Och igen. Jag ångrar Skolinspektionen. Åh vad jag ångrar Skolinspektionen. 

Jag ångrar friskolereformen. Jag ångrar skolpengen. Jag ångrar tron på att fler utövare genom fri konkurrens skulle skapa en billigare och bättre skola. Jag ångrar kundfokus och betygsinflation. Jag ångrar att jag sett till så att Sverige är det enda land i världen som styr sin skola så här. Jag tror inte att friskoleägare är blodtörstiga utsugare men jag ångrar att jag inte insåg friskolereformens konsekvenser. 

Jag ångrar att jag inte gav lärarna rättvisa möjligheter till inkludering. Att jag med syfte att spara pengar skapade omöjliga undervisningssituationer för lärare. Att jag skuldbelade lärare för att inte klara de omöjliga situationerna. Att elever med särskilda behov inte fick kosta. Jag ångrar att föräldrar drevs in i väggen när de tvingades att kämpa för sina barns rätt. Jag ångrar att lärare drevs in i väggen av att ändå försöka lyckas med det omöjliga. 

Det är så mycket jag ångrar. Många fler saker än vad som kan nämnas här. Mest av allt ångrar jag att jag inte lyssnade på alla de som försökte förklara för mig att min politik inte fungerade. Men nu förstår jag. Jag hade fel. Jag gör avbön.