Vad är egentligen grundproblemet - Skolans styrning eller "modern pedagogik"

Jag brukar försöka hålla mig borta från pedagogiska diskussioner eller utläggningar. Det är helt enkelt inte mitt område. Svallvågorna efter pedagogikprofessor Jonas Linderoths ursäkt om 90-talets pedagogiska ideér tvingar mig ändå att kort beröra den pedagogiska utvecklingen de senaste 25 åren. Det är nämligen viktigt att fundera över vad som är roten till det onda här. Är det pedagogiken eller har pedagogiken uppstått som en konsekvens av hur skolans styrs? Jag har i tidigare inlägg berört de konsekvenser jag anser att New Public Managementstyrningen av skolan haft för rektorer, lärare och elever med fokus på arbetsmiljö och lärarbrist. Är nu ute på lite djupt vatten men jag ska ändå i några korta ordalag försöka att förklara hur NPM-styrningen även påverkat hur pedagogiken utvecklats sedan ca 1990. 

Först en kort beskrivning av bakgrunden till NPM. Under senare delen av 80-talet insåg politikerna att den offentliga sektorn stod inför stora ekonomiska svårigheter. Något behövde göras för att minska utgifterna för välfärd. När ekonomiska krisen slog till 1990 försvann alla valmöjligheter. Kostnaden för vård, skola och omsorg måste anpassas till nya vikande skatteunderlag. Lösningen blev New Public Management som mycket kortfattat handlar om att minska kostnader genom konkurrensutsättning (tex friskolereformen) och hårda effektiviseringskrav/stram budgetstyrning samt att gå över från regelstyrning av välfärden till målstyrning.

Som jag har förstått Jonas kritik mot sig själv handlar den om att pedagogiken i för stor utsträckningen flyttade ansvaret för kunskapsinhämtning från läraren till eleven. Att läraren skulle vara handledare istället för förmedlare av kunskap och att detta gjort att främst studiesvaga elever fått det svårt i skolan medan elever som har god förmåga att ta eget ansvar och lära sig själv klarat sig hyfsat. Skulden för den här utveckligen läggs främst på pedagogikprofessorer. Eller. Skulden anses iaf delvis vara pedagogikprofessorers. 

Det är möjligt att dessa har ett stort ansvar. Men, samtidigt är det min uppfattning att de skuldbelagda professorerna verkat i ett sammanhang som uppmuntrat den här typen av syn på lärare och elever. Under 90-talet blev kostnadseffektivitet plötsligt oerhört viktigt i offentlig verksamhet. Tidigare bestämdes en skolas budget av hur väl dess rektorer kunde motivera behovet av mycket pengar (en fördelningsprincip man mycket väl kan ha invändningar mot). Med skolpengens inträde, och så även idag, bestäms istället skolans budget av antalet elever på skolan. En rektor har vid räkenskapsårets början de elever hen har och får de pengar hen får. Håll budget samt var beredd på att få något lite mindre skolpeng nästa år! Ett bra sätt för kommuner att spara pengar, vilket också var absolut nödvändigt.

Hur gör man för att minska sina kostnader i skolan när en stor del av kostnaden är personalkostnader? Jo. Det naturliga är att se över hur personalkostnaden kan minska. Att öka klassernas storlek är inget man vinner val på. Men. Tänk om man kan utveckla pedagogiken så att läraren kan användas mer kostnadseffektivt? Förstå att det var en mycket lockande tanke för kommunpolitiker som fått ta över skolan från staten i ett läge där kommunens intäkter plötsligt minskade kraftigt. 

En lärare som pratar inför en klass om andra världskriget behöver kunna en hel del om andra världskriget. Hen måste ha tänkt igenom hur området ska läggas upp. Vad som ska tas upp. Hur det ska tas upp. Hur alla elever ska kunna vara med på genomgångar utan att hamna efter. Hur duktiga elever ska få en utmaning. Det kräver en hel del förberedelse och det tar en hel del energi att genomföra en timmes föreläsning med en klass på 30 elever. Men tänk ifall eleverna själva står för inlärningen? Tänk om lärarens roll mer blir att handleda eleverna i sin egen inlärning? Visst borde det väl vara så att en sådan lärare kan undervisa mer? Ja, tänkte dåtidens politiker och tjänstemän och uppmuntrade pedagogikprofessorerna att hitta billiga undervisningsmetoder. Som förstås även är bra. Men mest billiga. 

Min poäng är att den politiska och ekonomiska styrningen av skolan gav ramarna för den pedagogiska utvecklingen. Tjänsten skola behöver bli billigare. Lärandet behöver bli mer kostnadseffektivt. För vinstdrivna friskolor innebär den nya pedagogiken en guldgruva. Plötsligt uppenbarade sig möjligheten att minska kostnaderna och öka vinsten samtidigt som man ligger i pedagogisk framkant. "Visst. Vi har kanske lägre lärartäthet men det beror på att lärarna mer är elevernas coacher." Det låter som något bra. Kommunala skolor använder främst den nya pedagogiken för att trycka in fler uppgifter i lärares schema. Det behövs ju inte lika mycket tid för förarbete nu när lektionerna går av sig själv. När man handleder, inte ägnar sig åt omodern förmedlingspedagogik. 

Sollentuna kommun ökade 2008 undervisningstiden för lärare. Ett beslut som lärarfacken drev till arbetsdomstolen men förlorade. Arbetsdomstolens dom är verkligen en guldgruva när det gäller att skaffa sig förståelse för hur styrningen sv skolan förändrats. Här några urklipp från Arbetsdomstolens beskrivning av bakgrunden till ärendet som tydligt visar 1. Förskjutning från lärarlett till elevens egen inlärning och 2. att sådan förändring av pedagogik ökar produktion och kostnadseffektivitet. 

 ”En satsning till 2000” som Arbetsdomstolen hänvisar till är för övrigt ett intressant dokument för den som gillar USK. Det är nämligen här den avtalade undervisningsskyldigheten försvinner.

Nåväl. Det finns alltså skäl att anta att styrningen har skapat behovet av pedagogiken mer än att pedagogiken uppstått av sig själv. Ett sådant konstaterande ger upphov till en mycket intressant följdfråga. Om pedagogiken förändrades för att skapa kostnadseffektivitet med resultatet att lärares arbetstid fyllts med mycket annat som ”straff” för att de inte längre måste lägga så mycket tid på planering. Vad händer då om styrningen inte förändras men den pedagogiska utvecklingen för oss tillbaka till läraren som kunskapsförmedlare? Om inte tid ges enligt vad som gällde när förmedlingspedagogiken var vanlig, hur ska lärare klara av att hålla hög kvalité på undervisningen och samtidigt hinna göra allt nytt lärare numer förväntas att göra? 

Om det är så att jag hittills varit rätt ute är svaret på den frågan givet. Det räcker inte med att ändra pedagogik. Vi måste även ändra styrning av skolan. Lämna New Public Management och istället styra skolan enligt… jag vet egentligen inte vad, men något annat. Så länge kostnadseffektivitet är prio ett i skolan eller så länge skolpengen och friskolereformen ger incitament för huvudmän att spara på personalkostnad kommer problemen att finnas kvar. Oavsett pedagogik. 

Med det lämnar jag den värld av pedagogik som jag inte riktigt behärskar och lovar att återkomma med något som är mer mitt bord. På återseende.