Samvetsstress - Svenskans fulaste ord

Jag är ingen forskare på området psykisk ohälsa. Jag är nog egentligen inte ens vad man skulle kalla för en expert. Jag har inte suttit ett försvarbart antal år i en källare på universitetet och skaffat mig belägg för att tycka saker om vad som skapar ohälsa. När jag uttalar mig om de här frågorna bör ni således ta allt jag skriver med en ordentlig nypa salt. Min analys bygger på egna upplevelser av psykisk ohälsa, att ha träffat många andra som drabbats, att ha hängt med i den allmänna debatten om psykisk ohälsa samt på hyfsad förmåga att dra slutsatser. Om ni som läser inte alls känner igen det jag skriver uppmanar jag er att säga ifrån. Det kan mycket väl vara så att jag har helt fel. Detta behövs skrivas eftersom ni enligt inläggsstatistiken är ett gäng som läst mina två första blogginlägg om skolan och om lärares arbetsmiljö och för att det ser ut som att jag kommer fortsätta att skriva. 

Så här efter att allt rättats, betyg satts och tempot minskat en aning finns det plötsligt ork kvar efter jobbet. Jag utnyttjar en stunds vila från solen till att formulera mina tankar om något jag själv tror är nödvändigt att känna till för att kunna förstå vad det kommer sig att anställda i vård, skola och omsorg i så mycket högre grad än andra drabbas av psykisk ohälsa och utmattningsproblematik. Samvetsstress. Jag tycker att ni ska ta er tid att läsa. Om inte annat för att själva kunna fundera lite över er arbetssituation och eventuellt försöka förändra ert sätt att se på ert jobb till något som kanske är lite mindre glorifierande men istället långsamt hållbart.  

I de två tidigare inläggen försöker jag att ge en bild av vad det är som skapat ökad stress hos lärare. Hur arbetsbelastningen blivit allt tyngre i takt med att uppgifter lagts på, men sällan tagits bort. Jag har även visat på ett antal saker som behöver förändras i den svenska skolan för att arbetsbelastningen ska minska. I min lilla trestegsraket om arbetsmiljö och arbetsbelastning ska jag nu försöka att förklara varför den stress som uppkommer i yrken med hög grad av mänsklig kontakt är så mycket farligare än den stress som finns i andra yrken. 

Samvetsstress är svenskans fulaste ord. Kortfattat handlar samvetsstress om stress som uppstår vid upplevelsen att inte räcka till och där konsekvensen av att inte räcka till är att någon annan drabbas. Ju större samvete och ju större skillnad mellan det du känner att du borde göra, och det du klarar att göra, ju större blir samvetsstressen. Hur människor påverkas av samvetsstress är såklart individuellt. Vissa kan arbeta med ständigt hög samvetsstress i ett helt liv utan att påverkas något nämnvärd. Andra behöver bara inte mer än något år av för hög samvetsstress innan väggen. Problemet är att det inte riktigt går att veta vilken typ man är. Över en natt kan en människa gå från att känna sig odödlig till att inte komma upp ur sängen. 

Så gott som samtliga yrkesgrupper aktiva inom vård, skola och omsorg upplever att arbetsbelastningen ökat. Att varje ny budget innebär att ytterligare någon eller några arbetsuppgifter skall utföras. Samtidigt ställer de som tar del av tjänster i vård, skola och omsorg allt högre krav. Samhället måste utvecklas. Allt måste hela tiden bli bättre. Kvalité på sjukvård, omsorg och skola förväntas öka i samma takt som kvalitén på annat i samhället ökat. Jag vill påstå att detta är en omöjlighet. Att det inte alls leder till högre kvalité i vård, skola och omsorg att färre ska göra mer. Att det leder till att avståndet mellan det man förväntas göra och det man har möjlighet att göra bara ökar. Och att det leder till en allt större samvetsstress. 

Socialsekreterare som inte känner att det finns möjlighet att ge de utsatta människor i behov av stöttning som de träffar den hjälp de behöver och har rätt till. De ställs själva inför konsekvenserna av detta. De ser på nära håll hur det mänskliga lidande bland de som redan har det värst i samhället ökar, pga att tiden inte längre räcker till. 

Lärare som upplever hur allt fler elever i klassen får svårt att klara skolan, samtidigt som tiden för varje elev hela tiden minskas. De vet hur svårt de här eleverna kommer att få det i framtiden. Hur stora konsekvenser deras misslyckande som lärare får för barn och unga. 

Läkare på vårdcentralen som förväntas träffa patienter på allt kortare tid för att hinna med all dokumentation ser hur kvalitén på vårdcentralens verksamhet blir allt sämre, och att det drabbar de som söker hjälp. De får säga nej till allt fler människor med psykisk ohälsa som vill få hjälp av psykolog, men där budgeten inte tillåter att läkaren remitterar vidare. 

Exemplen på yrken är många. Grundproblemet detsamma. Anställda i vård och omsorg ställs hela tiden öga mot öga med de som drabbas av att förutsättningarna att leva upp till kraven på verksamheten blir allt sämre. Det blir allt svårare att koppla bort jobbtankarna på fritiden. Sömnen drabbas. Familjelivet drabbas. Den egna mentala orken minskar. Samvetsstressen gröper långsamt ur människors själ. Ända till de inte orkar längre. Till den plötsliga kraschen. Väggen. Och då kan det för alltid vara för sent. 

Kanske håller ni nu med mig om att samvetsstress är svenskans fulaste ord. Men jag är inte riktigt färdig än. Det värsta återstår. Det som gör samvetsstressen till en sådan lömsk källa till psykisk ohälsa är att det är så oerhört svårt för den drabbade att själv säga stopp när gapet mellan krav och möjligheter vuxit sig övermäktigt. Då tar nämligen samvetet hjälp av sina kollegor skuld och skam. Är du drabbad av samvetsstress och erkänner du för dig själv att du inte klarar ditt uppdrag att hjälpa andra människor kommer du med all säkerhet att känna skuld och skam om du säger ifrån. Skuld och skam är kraftfulla känslor som hjälper till att öka samvetsstressen ytterligare. Det blir en negativ spiral som du måste ha hjälp med att bryta.

Det är här arbetsgivaren kommer in. Ni som följt mig på twitter vet att jag ofta är ganska hård mot kommuner och landsting och mot SKL (Sveriges kommuner och landsting) när det gäller deras syn på arbetsgivaransvaret. Låt oss strunta i det och se framåt. Vad måste ske för att samvetsstressen skall minska? Sista ledets chefer (rektorer, förskolechefer, vårdchefer, överläkare osv) MÅSTE uppmuntras till att och ges ekonomiska möjligheter för att kunna ta sitt arbetsmiljöansvar, fullt ut. Här finns inget alternativ. Ska vi komma åt orsakerna bakom de höga sjuktalen pga psykisk ohälsa måste chefers huvuduppgift bli att få medarbetare att orka göra ett bra jobb, inte att få ut så mycket jobb som möjligt ur medarbetarna.

Mer om hur vi kan komma dit någon annan gång. För nu väntar gräsklipparen.