NPM-styrningen av skolan, en vårflod lärare och rektorer inte kan stoppa

Det är dags för ännu ett inlägg om skolans/välfärdens styrning. Ni som följt den här bloggen ett tag kanske tror att det snart inte går att problematisera styrningen mer? Fel fel fel. Jag har bara börjat. Styrningen är så oerhört mycket viktigare för hur verksamheten fungerar än vad många tror. Jag syftar då inte främst på politiska beslut i den nämnd som utgör huvudman för skolan eller beslut i de fristående skolornas styrelserum, utan om den övergripande styrningen av skolan. De mekanismer som gör att politiker, verksamhetschefer, rektorer och lärare väljer att agera som de gör. Vilka val som uppmuntras av styrningen och vilka val som motarbetas av styrningen. Jag tänkte gestalta detta genom en liten jämförelse med vattnets kraft. Därför vill jag att ni sluter ögonen och tänker på en vårflod. Läsare har svårt för den här typen av mindfulnessövningar kan finna inspiration här. 

Sådär. Föreställ er att skolans styrning är vattnet som forsar fram i älven. Styrningens syfte är att skapa en verksamhet där beslut hela tiden fattas så att det gemensamma målet nås (målstyrning är problematiskt - läs gärna inlägg om detta). För vattnet i älven handlar det om att ta sig till havet, för skolan handlar det om att elever ska lära sig bra saker och bli förberedda för vuxenlivet. Alla som jobbar i skolans värld skall styras i sina beslut så att verksamheten lever upp till skollagens och läroplanens krav. Sedan någonstans omkring 1990 styrs skolan genom New Public Managementstyrning - NPM (läs gärna mer utförligt inlägg om NPM här). Mycket kortfattat handlar NPM om att välfärd skall målstyras, konkurrensutsättas och ständigt effektiviseras genom hård budgetdisciplin/minskad tilldelning av resurser. Vi som jobbar i skolans värld kanske inte reflekterar över det men NPM-styrningen uppmuntrar hela tiden lärare och rektorer att ta beslut, små och stora, i viss riktning. Mot de politiskt satta målen. Till förmån för kunden. Så billigt som möjligt. Jag tänkte ge två exempel på hur detta kan gestalta sig i skolans värld.  

1. Relationen Lärare - Kund

Även om vi inte vill använda beskrivningen kund är det ju i praktiken vad marknadsstyrningen av skolan gjort föräldrar/elever till. Ju längre ned i åldrarna ju mer är föräldern kund, ju längre upp i åldrarna ju mer övergår eleven till att vara kund. Marknadsstyrningen påverkar självklart lärares relation till föräldrar/elever. Är de inte nöjda skall de söka en annan skola. Det är själva grunden för påståendet att konkurrens skapar ökad kvalité. Missnöjda kunder ska genom sina aktiva val välja bort varor/tjänster de inte är nöjda med till förmån för varor/tjänster de är nöjda med. 

Igår läste jag en insändare om att lärare måste utbilda föräldrar och att lärare måste sluta vara offer och att lärare måste stå upp för sin profession.  

Läraren som skrivit artikeln har såklart gott uppsåt och jag tror säkert att han själv klarar av att inte vara offer och att stå upp för professionen. Det är även en väldigt vanlig uppfattning bland lärare som uttalar sig om skolan, att läraren skall kunna stå emot föräldrars påtryckningar. Således är detta på intet sätt ett angrepp på författaren av insändaren. Men. Blunda igen och tänk på den där älven. Marknadskrafter är ingen porlande bäck, de är en mäktig vårflod. Marknadsstyrningen av skolan syftar till att föräldern/eleven/kunden ska välja det alternativ som bäst lever upp till kundens krav på tjänsten utbildning. Föreställ er att min tes om styrning är korrekt. Att styrningen påverkar samtliga beslut som tas i skolan. Stora som små. Är det verkligen rimligt att förvänta sig av den genomsnittlige läraren att hen ska agera i rak motsats till vad styrningen vill? Att lärare ska stå där mitt i vårfloden och vara professionella? Vad skapar det för kravbild på landets lärare? Den här synen på lärare som superhjältar som ska stå upp för vissa ideal och stoppa/vända flodens riktning, jag tror den synen tar väldigt liten hänsyn till vilken oerhörd makt styrningen av skolan har för lärares förutsättningar. Jag tror att den skapar saker som betygsinflation och snäll-E och jag tror att den även bidrar till att skapa obalans mellan krav och resurser. En obalans som vi vet leder till ohälsa och utmattning. 

2. Relationen Rektor - Lärare

Rektor är ansvarig för att verksamheten lever upp till ett stort antal nationella krav/mål. En del av dessa krav uttrycks i form av lagar (tex skollag, arbetsmiljölag, kommunallag) medan andra har en juridiskt något underordnad status (läroplan, föreskrifter, allmänna råd). Rektor har fått i uppdrag av sin huvudman att se till att lärare arbetar mot de krav/mål som politiker/bolagsstyrelse satt upp. Den övergripande NPM-styrningen av skolan har gjort skolan målstyrd samt uppmuntrar skolan att hela tiden bli billigare/mer effektiv. Rektors ledarskap i skolan skall vara sådant att målen nås men att de nås genom att ta så lite resurser som möjligt i anspråk. Detta kan vid första tanken låta väldigt sunt. Varför slösa bort skatt i onödan och är det inte så att de nationella målen för skolan är formulerade för att elevers utbildning ska bli så bra som möjligt? Jo. Men hur fungerar styrningen i praktiken?

Vi tänker oss att rektorn på en skola står inför en situation där elevers resultat är jämförelsevis dåliga och att lärares ohälsa är jämförelsevis hög. Skollagen slår fast att alla elever ska nå så långt som det är möjligt och arbetsmiljölagen att alla anställda har rätt till en arbetsmiljö som inte gör dem sjuka. Rektor behöver således agera för att förbättra elevers resultat och samtidigt förbättra arbetsmiljön för lärare så att ohälsan minskas. Det lagarna förväntar sig av rektor är att resurser tillsätts så att tex fler elever får stöd och att arbetsbelastningen minskas. Men så var det den här vårfloden igen. Styrningen. Budgetdisciplin och att verksamheten hela tiden ska försöka minska sina kostnader. Är det tex rimligt att kräva av rektor att hen ska kräva mer resurser för att minska lärares arbetsbelastning alternativt att välja bort några av målen i målstyrningen? Att hen ska returnera sitt arbetsmiljöansvar om resurser inte tillskjuts eller hens chef inte accepterar minskad ambitionsnivå vad gäller några av de politiska målen? När det så uppenbart går emot målstyrning och budgetdisciplin i NPM-styrning? Ja, säger ni. Men då måste rektor vara supermänniska och stoppa/vända flodens riktning. Enligt min erfarenhet är dock inte heller rektorer supermänniskor utan av kött och blod som oss andra. 

Sammanfattning

Vi har ett gäng problem i svensk skola. Jag har här försökt att gestalta det problem jag anser vara det viktigaste att lösa. Styrningen. Vi styr skolan enligt vissa övergripande styrningsprinciper (NPM) men sedan förväntar vi oss att lärare och rektorer i en mängd situationer ska agera tvärt emot dessa principer. En del lärare och rektorer har inga problem med det. De går ut i forsen och stannar den. Bra för dem. Men min upplevelse är att en stor majoritet av lärare och rektorer inte har den superkraften och att det skapar ohälsa i organisationen. Vi behöver bestämma oss för vad som är viktigt i skolan och sedan anpassa styrningen så att den uppmuntrar handlande som leder till de saker vi tycker är viktigt. Just nu gäller motsatsen. Det fungerar inte. 

Håll med eller inte, men tack för att ni läst ända hit. 

Kravstyrningen fortsätter - Kommentarer till utredning om frånvaro

För några månader sedan skrev jag ett inlägg om Läsa-skriva-räknagarantin (numer åtgärdsgarantin) där jag använde utredningen om denna som exempel på kravstyrning, dvs att politiken försöker förbättra kvalitén i skolan genom att höja krav utan att öka skolans resurser. I ett antal andra inlägg har jag visat på den koppling jag anser finns mellan ständigt ökade krav och psykisk ohälsa. Se länkar i slutet av det här inlägget för lästips.

Den här gången ska jag titta närmare på den utredning om frånvaro i skolan som publicerades på Utbildningsdepartementets hemsida i början av veckan; "Saknad - Uppmärksamma elevers frånvaro och agera". Utredningen är en omfattande historia på 444 sidor exklusive bilagor och syftet är såklart gott, att undersöka hur skolan ska minska elevers ogiltiga frånvaro och komma till bukt med det som numer brukar kallas hemmasittare, elever som av olika skäl inte vill gå till skolan. Mitt syfte är precis som i exemplet med åtgärdsgarantin inte att gå in på någon närmare analys av om vad skolan borde göra, varför skolan borde göra något eller hur skolan borde det. Enbart att ge några exempel på vad utredaren anser måste ändras och hur dessa ändringar ska finansieras. Jag kommer inte att gå igenom hela utredningen utan nöja mig med ett antal urklipp som ger exempel på utredningens förslag till ökade krav och den diskussion om resurser som förs i slutet av utredningen.

Problemområden
Utredningen konstaterar inledningsvis att det finns ett antal problem som skolan behöver hantera. Bristerna är omfattande och redovisas i klippet nedan. Skolans närvarofrämjande arbete och arbete med att förebygga frånvaro måste förbättras. Det finns brister i närvaroregistrering, uppföljning, analys och i kunskap om vad som främjar närvaron. Skolan är inte duktig nog på att kartlägga orsakerna till frånvaro så rätt åtgärder sätts inte in och samverkan mellan olika aktörer måste förbättras.   

Förslag
De här bristerna måste såklart rättas till, konstaterar utredningen korrekt. Frågan är hur detta skall gå till. Jag kommer inte att gå in exakt på hur de olika förslag som presenteras nedan ska genomföras (Se de 444 sidorna för fördjupning) utan nöjer mig med ett antal exempel (ja det finns fler i de 444 sidorna) på de bedömningar och förslag till förändringar som utredningen kommit fram till.  Titta igenom punkterna nedan och fundera samtidigt på huruvida detta är förändringar som är enkla att göra eller om de kommer att innebära merarbete för rektor, lärare, elevhälsa och administrativ personal på skolorna. Nyckelfrågan: Kommer genomförandet av punkterna nedan att höja de yttre, inre och egna kraven på anställda inom skolan?

Finansiering

Så till det viktiga. Vi kan konstatera att det är nödvändigt att skolan förbättrar sitt arbete med att minska frånvaro och att få färre elever att vara hemmasittare. Vi kan också konstatera att utredningen kommer med ett stort antal omfattande förslag på hur detta ska gå till. Vad har då utredningen att säga om vilka resurser som behövs för att genomföra de här omfattande förändringarna för att nå det önskvärda tillståndet av minskad frånvaro och färre hemmasittare?

Låt oss titta närmare under rubriken Konsekvenser i utredningen. Nedan finns ett urklipp av de stycken som hanterar finansiering och ekonomiska konsekvenser för huvudmännen.

Det blir enligt utredningen... *trumvirvel*... egentligen inga ekonomiska konsekvenser alls. De 440 sidorna utredning handlar tydligen nästan bara om sådant som huvudmännen egentligen redan borde fixa och således anses inte behovet av ytterligare finansiering finnas. Ta er tid att titta igenom punkterna. Det är ett så tydligt bevis på vad jag i tidigare blogginlägg kallat "kravstyrning". Höjda krav, inga nya resurser. Allt ska rymmas inom ramen för redan existerande verksamhet.

Skolinspektionen

Ingen utredning om ökad kvalité i skolan är komplett utan att Skolinspektionen får en framträdande roll. Såklart ska Inkvisit... jag menar inspektionen få uppdraget att granska skolornas närvaroarbete. 

Summering

New Public Managementstyrningen av skolan har till synes ingen ända. Krav ska höjas. Resurser ska inte tillskjutas för att nå kraven. Skolinspektionen ska genom granskning och tillsyn se till att skolan trots ökat glapp mellan krav och resurser klarar sitt nya uppdrag. Ni som orkat ända hit. Tror någon av er att detta verkligen fungerar i praktiken? Tror någon av er att det ständigt ökade glappet mellan krav och resurser INTE skapar ohälsa i organisationen? Har någon av er egentligen något förtroende för den här typen av styrning? 

Och viktigast av allt. Är det inte dags att vi som jobbar i skolan försöker att sätta stopp för dumheterna?

Avslutningsvis. Om de här förslagen är så självklara och i princip ryms inom skolans nuvarande uppdrag - hur kommer det sig att de inte redan görs på varje skola? Det finns två tänkbara förklaringar. Antingen är skolans personal inkompetent, eller så har de inte tid eller förutsättningar att utföra de här uppgifterna. Eftersom utredningen inte tycker att det behövs mer resurser får vi dra slutsatsen att utredarna anser att skolans personal är inkompetent. 

Lästips
Målstyrning
Kravstyrning 
New Public Management - Skolans Matrix
Läsa-skriva-räknagarantin
Statistiskt sett är det farligt att vara lärare 
Produktionsökningen som uteblev

Sambandet mellan målstyrd skola och psykiska ohälsa

Ett nytt budgetår har precis inletts i kommuner och landsting. Med redan skyhöga sjuktal ska lärare, sjuksköterskor, socialsekreterare, rektorer och andra yrkesgrupper i välfärden göra underverk för elever/brukare/kunder, i många fall till ett billigare pris än föregående år. Kvalitén ska upp, kostnaden ner. Målen höjs, men skattebetalarnas nota minskar. Det låter bra, men fungerar det verkligen? Idag ska vi ta oss en titt på målstyrning. Jag kommer att utgå från skolan som exempel men är ganska övertygad om att samma styrning och brister i styrningen finns i de flesta verksamheter inom vård, skola och omsorg. 

Målstyrning innebär att politiker på olika nivåer sätter övergripande mål för en verksamhet i budget/verksamhetsplan och att förvaltningen sedan omvandlar övergripande mål till konkreta mål för just sin verksamhet. Mål inom skolans värld kan formuleras som tex "andelen grundskoleelever med minst E i alla ämnen ska öka", "meritvärdet i skolår 9 ska öka", "andelen elever som tar examen från gymnasieskolan ska öka". Den kommunala skolan lever inte sitt eget liv utan styrs av riksdag genom skollag och läroplan. De mål kommunpolitiker sätter upp för skolan måste således vara anpassade till mål/krav som beslutats av staten. I figuren nedan finns en ungefärlig bild över skolans styrkedja. Från riksdag i topp, via huvudmännen (vi lämnar för enkelhetens skull friskolor därhän) och lärarna, ner till eleven i botten. 

Rikspolitiker stiftar lagar och förordningar. Kommunpolitiker omsätter i egenskap av huvudmän lagar och förordningar till mål för sin verksamhet samt bestämmer vilka resurser skolan skall ha till sitt förfogande (i praktiken skolpeng). Rektor gör tjänstefördelning dels för att nå kommunpolitikers mål dels för att leva upp till rikspolitikers lagar och förordningar, men med kravet att hålla den budget som är tillgänglig (sammanlagda skolpengen). Lärare genomför sedan sin undervisning så att eleverna ska nå de ovan nämnda målen. Detta är målstyrning i teorin. Men låt oss spana lite på hur det fungerar i praktiken.

Ansvaret för utbildningens kvalité vilar efter kommunaliseringen på huvudmannen. Staten har delegerat ansvaret dit eftersom det var dåtidens politikers uppfattning att ansvaret bör ligga så nära verksamheten som möjligt och att lokalpolitiker bättre kan avgöra vilka resurser som krävs för de unika förhållanden som råder i deras kommun. Tycka vad man vill om det rimliga i detta men så tänkte man. Kanske. Ansvaret enligt skollagen ligger på huvudmannen.

I en målstyrd verksamhet ska dock ansvaret ner så nära verksamheten som möjligt. Kommunpolitiker sätter mål och överlåter därmed ansvaret på rektorer och i förlängningen lärare. Resurserna är bestämda (skolans totala skolpeng). Nu är det bara för lärare att se till att eleverna når målen. Ansvaret i en målstyrd skola ligger på läraren.

Så långt allt väl. Men. Vad händer om lärare inte har tillräckliga resurser (resurser kan vara mycket, inte bara pengar) för att få eleverna att nå målen? Många kommuner och landsting går nu in i tuffa tider med höga effektiviseringskrav på verksamheten samtidigt som målen för verksamheten ökar. Vad ska lärare göra ifall de inte med mindre resurser lyckas bedriva bättre undervisning än förra året? I dagens målstyrda skola har huvudmännen lämnat över ansvaret helt till lärare/rektor. Det finns inte mer resurser men målen ska ändå nås. Det saknas möjlighet för lärare och rektorer att kräva mer resurser för att nå målen. Ansvaret är delegerat. Kommunpolitiker vill inte höra om resursbrist. De vill höra att målen nås.

Om lärare och rektorer inte varit människor, utan maskiner, hade inte detta varit något egentligt problem bortsett från att eleverna inte lär sig så mycket som politiker tycker att de borde. "Vi gjorde så gott vi kan men det sket sig och så kan det vara. Bättre lycka nästa år". Problemet är att lärare och rektorer är människor och att människor mår dåligt av den stress som uppstår när krav överstiger resurser. Målstyrningen tar inte hänsyn till detta. Den utgår från att människan är en maskin. Den bryr sig inte om att obalans mellan krav och resurser skapar ohälsa. 

Vad ska vi göra åt detta då? Jo. Vi måste ta ett omtag i hela välfärdssektorn. Istället för att förlita oss på att målstyrning ska krama ur så mycket som möjligt av de som jobbar i vård, skola och omsorg för så liten peng som möjligt måste vi bestämma oss för något av följande tillvägagångssätt.

1. Bestäm vilken kvalité vi vill ha i de olika välfärdssektorerna. Avgör sedan hur mycket resurser som behövs för att klara av att upprätthålla kvalitén utan att ohälsa uppstår hos anställda. Var öppna med att det kommer att kosta. Lös finansieringen.

2. Bestäm vilka resurser vi har att använda i de olika välfärdssektorerna. Avgör sedan hur vi bäst använder de resurserna för att skapa så hög kvalité som möjligt utan att ohälsa uppstår hos anställda. Var öppna med att knappa resurser kommer innebära att välfärden inte kan klara av allt. Definiera vad det är välfärden inte kan klara.

Ja. Båda alternativen ovan innebär stora politiska utmaningar. Men. Menar vi allvar med att vi vill lösa problemen med arbetsrelaterad psykisk ohälsa för välfärdsmedarbetare måste vi bort från målstyrning och in i en styrning som utgår från krav och resurser i balans.  

Lästips i samma ämne
Det finns inga gratisluncher i välfärden 
New Public Management - Skolans Matrix
Ökade krav i skolan - Något om varför det inte fungerar
Samvetsstress - Svenskans fulaste ord

Det finns inga gratis luncher i välfärden

Under slutet av 1800-talet serverades gratis saltrik mat på vissa amerikanska barer till alla som köpte något att dricka. Konsekvensen blev ökad alkoholförsäljning och att kostnaden för kundernas gratis lunch hämtades hem med råge på ökad försäljning av alkohol. Den nyliberale ekonomen Milton Friedman utvecklade och populariserade uttrycket There ain`t no such thing as a free lunch (TANSTAAFL) under 70-talet i en bok där han beskrev den s.k. alternativkostnaden. I det här inlägget tänkte jag diskutera den ökade arbetsrelaterade psykiska ohälsan i välfärden, och i synnerhet skolan, med utgångspunkt i TANSTAAFL. Det kommer att handla om styrning och det kommer att handla om ekonomi. Snacka om julstämningsskapande. Häng med!

I ett stort antal blogginlägg, bland annat det om produktionsökningen som uteblev, har jag beskrivit hur medarbetare i vård, skola och omsorg sedan krisen på 90-talet fått allt mer att göra. Precis som i industrin har ägarna till offentlig verksamhet (politiker) ställt krav på ökad effektivitet. Till skillnad från på det löpande bandet har dock inte produktionsökning kunnat hämtas hem i form av teknisk utveckling, utan istället har lärare, förskollärare, socialsekreterare, undersköterskor osv fått springa allt fortare i korridoren. Allt mindre tid till återhämtning. Utföra fler arbetsuppgifter på kortare tid. Resultatet har varit förödande för arbetsmiljön och för den psykiska hälsan hos välfärdsmedarbetare. Tex är (i synnerhet manliga) lärare den yrkeskategori som i högst utsträckning sjukskrivs pga depression.   

Stockholm
Vårt första stopp för gratis lunch är förskolan i Stockholm. Under uppmärksammade former tog majoriteten i Stockholms stad, trots fackliga protester, för någon vecka sedan beslutet att ge möjlighet till föräldralediga att ha syskonen till det barn de är hemma och tar hand om heltid på förskolan. Reformen är helt ofinansierad. Förskolorna kommer inte att kompenseras för längre vistelsetid. Politikerna förväntar sig bara att det ska fungera, att fler barn ska lära sig mer på förskolan och att det ska vara gratis. Högre krav. Inte mer resurser. Helt enkelt en gratislunch. Problemet är bara att förskollärare redan går på knäna. Förskollärare och fritidspedagoger är den lärargrupp som sjukskrivs oftast pga psykisk ohälsa. 

Växjö
Nästa stopp för till synes kostnadsfri förtäring är två kommuners budgetar för 2017. I målstyrningens förlovade land är kommunbudgetar ett frosseri i gratis lunch. Vi ska titta närmare på Växjö och Uppsala. Inte för att de är extrema på något sätt. De flesta kommuner har liknande sätt att se på resursfördelning. 
Först ut är Växjö kommun. Enligt budget för 2017 ska lärartätheten öka. Barngrupperna ska minska. Det ska kompetensutvecklas som aldrig förr. Förskolan ska byggas ut. Stöd ska sättas in tidigare. Alla ska kunna läsa, skriva och räkna. Allt ska bli bättre och riktigt bra ska utbildningsförvaltningen lyckas med sina verksamhetsmål:

Vilka resurser tänker sig då Växjös politiker tillföra för att lärare, förskollärare, rektorer och andra medarbetare ska lyckas nå de här högre höjderna under 2017? Det avslöjas i urklippen nedan från budget 2017. Ingen kompensation för inflation. Omvandlingstryck (Växjös eget ord för effektiviseringskrav - dvs så mycket mindre pengar nämnden har att röra sig med i nästa års budget, jämfört detta års) på totalt 25 miljoner, varav drygt 10 miljoner belastar utbildningsnämnden. Allt ska bli bättre. Det ska dock kosta mindre. Växjös politiker försöker roffa åt sig en gratislunch. 

Uppsala
Turen går så till en av rikets klassiska universitetsstäder där bildning såklart står högt i kurs. Uppsalas budget kan ni studera i sin helhet här. I budgeten kan man tex läsa att alla barn och elever ska klara sin utbildning. De ska utmanas i sitt lärande. Utbildningen ska främja och utveckla värderingar, kunskaper och färdigheter som bidrar till hållbar utveckling. Skolan ska kompensera för förutsättningar och bakgrund. Och de här målen ska prioriteras extra mycket:

Det är ingen liten portion Uppsalas politiker tänker ta sig till lunch. Men det låter hemskt dyrt att förbättra skolan så här mycket. Vad blir notan? 

Oj. En procent minskad budget i år. Ytterligare 1,1 procent mindre 2018. Och hela 2,65 procent mindre per elev 2019. Räknar man på det närmar det sig 5 % billigare skola 2019. Men mer mat. Således ytterligare en gratislunch. 

Läsa, skriva, räkna-garantin
Under hösten presenterades utredningen om en läsa, skriva, räknagaranti och regeringen gjorde snabbt klart att detta ska bli verklighet i den svenska skolan fast under namnet åtgärdsgaranti. Jag skrev i anslutning till detta ett längre inlägg om de ekonomiska konsekvenserna av garantin och kunde konstatera att utredaren, och regeringen, inte ser någon anledning att lärares arbete med garantin skulle innebära någon ökad kostnad. De extra uppgifterna anses ligga inom ramen för vad lärare ska hinna göra under sin ordinarie arbetstid. Trots ökade arbetsuppgifter. Trots ökade krav på skolan. Igen. Försök till gratislunch. Politiker vill äta, men inte betala. 

Sammanfattning
Nej, det finns inga gratisluncher i välfärden. Att lägga ytterligare arbetsuppgifter, ytterligare krav, på tex lärare kostar inte kommunen eller staten pengar i förstaskedet, men det kostar i andra änden i form av ökad psykisk ohälsa hos välfärdsmedarbetare. Kostnaden för lunchen uppstår hos medarbetaren. Hos Försäkringskassan (även om de också gör allt för att inte betala version 1 och version 2). Hos kommunens socialnämnd. Hos Arbetsförmedlingen. Osv. 

De exempel jag gett ovan är stora saker. Budget. Rikstäckande beslut. Kommunövergripande beslut. Men de här stora besluten skapar behov av en mängd små beslut på enhetsnivå. Rektorer som måste beordra lärare att ta ytterligare en rastvakt. Förskollärartäthet som minskar ytterligare. Lågstadielärare som måste lägga ännu mer tid på tester. Om riks-, landstings- och kommunpolitiker menar allvar med att minska den arbetsrelaterade psykiska ohälsan hos medarbetare i vård, skola och omsorg måste de sluta försöka att äta gratisluncher. Det gäller förskolan i Stockholm, skolan i Växjö och Uppsala eller lågstadieskolor som ska leva upp till åtgärdsgaranti. Det gäller all välfärd, i hela landet. Och det gäller från och med igår!

Tycker du det jag skriver verkar vettigt? Sprid gärna.

God Jul 

Lästips från bloggen
Kravstyrning 
New Public Management - Skolans Matrix
Läsa-skriva-räknagarantin
Statistiskt sett är det farligt att vara lärare 
Produktionsökningen som uteblev

Fördjupad beskrivning av ökade avslag på ansökan om sjukpenning

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om regeringens nya styrning av Försäkringskassan och om hur Försäkringskassan ändrat arbetssätt vad gäller beslut om sjukpenning. Konsekvensen av det förändrade arbetssättet har blivit att allt fler får avslag på ansökan om sjukpenning. Idag har flera olika medieföretag kortfattat rapporterat om en ökning av avslag på nästan 100 %. Eftersom medierapporteringen lämnar en hel del att önska känner jag att det finns behov av ett utvecklat resonemang. Här kommer ett sådant. Håll till godo. 

Sjuktalen har ökat något enormt de senaste åren. Störst är ökningen inom välfärdsyrken där sjukskrivning pga psykiska diagnoser dominerar. Lite beroende på vem man frågar finns det olika förklaringar till att den psykiska ohälsan bland välfärdsmedarbetare ökat. Arbetsgivare brukar ofta försöka hitta orsaken i det sk "livspusslet" medan de som borde vara största experterna på området, Arbetsmiljöverket, härleder de allt fler sjuka medarbetarna inom vård, skola och omsorg till ökat glapp mellan krav och resurser. Arbetsbelastningen är helt enkelt för hög och välfärdsuppdraget omöjligt att klara med de resurser vård, skola och omsorg har till sitt förfogande. Inte förvånande med tanke på att samhällets krav på välfärden hela tiden ökar samtidigt som politiken ofta lägger årliga effektiviseringskrav på verksamheten. Konsekvensen blir ett ständigt högre tempo och i slutändan "väggen" för allt fler. Den som följt min blogg vet att jag återkommande förklarat detta med utgångspunkt i New Public Managementstyrning. Nya läsare kan med fördel klicka sig till ett mer utvecklat resonemang om arbetsmiljölagen, SAM och generellt om NPM i välfärden. 

Varför ökar då antalet avslag på sjukpenning just nu? För att förklara det krävs en liten genomgång av den s.k. rehabiliteringskedjan.

https://www.forsakringskassan.se/sjukvard/sjukskrivning_och_sjukpenning/rehabiliteringskedjan

Läkares uppgift i rehabiliteringskedjan är att skriva sjukintyg, Försäkringskassan ska sedan enligt stegen ovan bedöma arbetsförmågan hos den som fått sjukintyg från vårdcentral. Nuvarande regering har tagit bort det sista steget i kedjan, "stupstocken", vilket innebär att Försäkringskassan inte längre kan utförsäkra sjuka. Bra. Men. Något annat har skett vilket gör att sjuka kastas ut ur rehabkedjan tidigare än under alliansregeringen. Regeringen har nämligen gett ett tydligt uppdrag till Försäkringskassan att myndigheten ska göra det de kan för att nå regeringens mål om minskad kostnad för sjukpenning. 

  http://www.regeringen.se/regeringens-politik/socialforsakringar/atgardsprogram-for-okad-halsa-och-minskad-sjukfranvaro/

Försäkringskassans del i rehabkedjan är att bevilja eller avslå sjukpenning. På vilket sätt kan Försäkringskassan bidra till minskad kostnad för sjukpenning? Jo. De kan avslå fler sjukas ansökan om sjukpenning. Jag träffar i olika sammanhang fackligt aktiva från välfärdsfacken och samtliga ger samma bild av vad som nu sker. Ökningen av avslagen görs främst med två motiveringar. Dels följer Försäkringskassan till skillnad från tidigare undantagslöst de administrativa tidsgränserna i rehabkedjan, dels ogiltigförklarar man allt fler läkarintyg. Avslagen enligt tidsgränserna motiveras med att Försäkringskassan blivit noggrannare med att testa den sjukes arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden (läs exempel från verkligheten här). Avslagen enligt otillräckliga sjukintyg motiveras med att läkare är allt för dåliga på att beskriva den sjukes tillstånd och att Försäkringskassan i tveksamma fall väljer att fälla hellre än fria. Den som får avslag har möjlighet till omprövning, men väntetiden för detta är ca 25 veckor. 

Det är alltså ingen slump att allt fler sjuka blir utan sjukpenning. Det är en medveten strategi och det är strategi som har sitt ursprung i den högsta politiska ledningen. Regeringen. KOSTNADEN FÖR SJUKPENNING MÅSTE NER. Ansvaret för de nya utförsäkringarna ligger på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är de som ska ställas till svars nu när media äntligen uppmärksammar de allt fler sjuka som nekas sjukpenning. Låt oss hoppas att landets journalister orkar ta sig an den lite mer tidskrävande uppgiften.

Avslutningsvis. Hur påverkas man som sjuk av att få besked om avslag eller att hela tiden testas mot de allt hårdare tidsgränserna i rehabiliteringskedjan? Det kan jag berätta för er. Jag har nämligen gått igenom processen efter att själv ha hamnat i stenhård vägg och till slut nekats sjukpenning på 25 % i mitt arbete som lärare, med motivering att jag kunnat ta ett annat arbete på arbetsmarknaden (något som visserligen läkare inte ansåg). Jag, och många med mig, upplevde kontakten med Försäkringskassan och det ständiga hotet om indragen sjukpenning som det enskilt största hindret för att bli frisk. Vid psykisk ohälsa, som tex depression, nedstämdhet, trötthet och ångest,  är ekonomisk trygghet oerhört viktigt. Regeringen kastar nu ut sjuka som drabbats av utmattningsdepression pga orimliga arbetsförhållanden i välfärden i extrem ekonomisk otrygghet. Detta kommer minska möjligheterna att bli frisk något oerhört och inte bara innebära personliga tragedier utan även att samhällsekonomin i det långa perspektivet äventyras.

Vi måste minska glappet mellan krav och resurser i välfärden och vi måste se till att alla de som redan drabbats av ohälsa i välfärden får så goda förutsättningar som möjligt att tillfriskna. Faktum är att politiken just nu inte gör något av detta. Kraven i välfärden ökar. Resurserna minskar. Möjligheten att tillfriskna blir sämre. Det här är en farlig utveckling. För individen och för samhället.

Uttalanden från regeringspartierna lyser med sin frånvaro. Lätt att förstå varför. Det var nog inte för att skicka sjuka ut ur sjukförsäkringen som väljarna lade sin röst på Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Det som förvånar mig är att välfärdsfacken, med LO:s Kjell Rautio som lysande undantag, ägnar frågan så lite uppmärksamhet. Det är våra medlemmar som slås ut. Medlemmar som är sjuka nu och medlemmar som kommer att bli sjuka i framtiden. Anonym bloggare borde inte vara den som går i bräschen för att skapa förståelse hos allmänheten för sjuka välfärdsmedarbetares rätt till sjukpenning.

Kravstyrning - Anledningen till de höga sjuktalen i förskolan

I ett antal inlägg har jag resonerat om arbetsmiljö och kvalité utifrån begreppet ”kravstyrning”, väl medveten om att begreppet egentligen inte existerar. Jag har helt enkelt hittat på det. Men, jag tycker att det på ett väldigt talande sätt beskriver vad staten pysslat med, och fortfarande pysslar med, i sin styrning av skolan. Staten försöker styra huvudmännen genom ständigt ökade krav på kvalité, sedan lämnar de upp till huvudmännen att se till att de lever upp till målen/kraven. Problem uppstår dock när staten inte skjuter till extra resurser och kommunerna samtidigt tvingas spara på skolan. Läs tex det här inlägget om regeringens läsa-skriva-räknagaranti. 

Idag tänkte jag ta en titt på förskolan och fokusera på den förra regeringens utredning om ny läroplan för förskola som senare kom att gå under namnet ”den förtydligade läroplanen för förskolan”. Jag kommer först att ge en bild av vad vad regeringen ville med förändringarna genom att plocka ut ett antal skillnader mellan tidigare och nuvarande målformuleringar och sedan försöka beskriva hur huvudmännen anpassat sin verksamhet för att ge förskollärare och förskolechefer verktyg att nå upp till de nya målen. Avslutningsvis blir det en sedvanlig koppling till psykisk ohälsa. Spännande va? Häng med!

Förändringar i förskolans läroplan

I skriften ”Förskola i utveckling” presenterade dåvarande förskoleminister Nyamko Sabuni regeringens förändringar av förskolans läroplan. I stora drag fanns en strävan efter att förstärka förskolans pedagogiska uppdrag samt ställa högre krav på uppföljning och utvärdering av förskolans verksamhet.   

Detta naturligtvis, som vanligt när det handlar om statens styrning av utbildningssektorn, utan att något togs bort från förskollärares och förskolechefs uppgifter.

Nedan ser i ett urval av de förändringar regeringen gjorde i läroplanens målbeskrivningar. För att inte trötta ut er kan de översiktligt sammanfattas med att man försökt efterlikna skolans kunskapskrav med större fokus på reflektion, argumentation, resonemang, ”samtal om” osv. Förskolan skulle bli mer lik skolan. Oavsett vad man tycker om det är det uppenbart att ambitionen för förskolan höjdes. 

Förskolans förutsättningar 

Vilka möjligheter har då förskolechefer, förskollärare och barnskötare fått att nå upp till de här högre kraven? Jag har valt ut Stockholms kommun som exempelkommun eftersom Lärarförbundet i Stockholm och Stockholm stad hamnat i spännande ordväxling kring förskollärares möjligheter att utföra sitt arbete samt kommunens ambition att erbjuda mer tid till föräldraledigas barn. Hur har barngruppernas storlek och personaltätheten förändrats i Stockholm och i landet som helhet? Samt hur stor är andelen förskollärare nu när förskollärarna fått ett tydligt ansvar för den pedagogiska verksamheten (tyvärr fanns inte statistik längre tillbaka än 2014)?

 Källa: http://www.jmftal.artisan.se/default.aspx

Antalet barn per avdelning har inte minskat. Personaltätheten har inte ökat. Andelen förskollärare är mycket låg i Stockholm och det saknas en bit till det mål många kommuner har att 50 % av personalen i förskola ska ha förskollärarexamen. Lägg till det att förskolechefer ofta är den chefsgrupp som har flest medarbetare att ansvara för. 

Sjuktal / Psykisk ohälsa

Då ska vi se. Kraven på förskollärare och förskolechefer har ökat men möjligheterna att nå upp till de högre kraven har inte förändrats. Vi vet att det är skillnad mellan krav och möjligheter som skapar arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Hur har då förskollärares sjuktal förändrats sedan den förtydligade läroplanen klubbades år 2010? Jo. Såhär. 

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2015/06/02/forskollarare-fritidspedagoger-sjukast

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2015/06/02/forskollarare-fritidspedagoger-sjukast

http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2015/10/12/allt-fler-blir-sjuka-stress

Enligt det första diagrammet har antalet sjukskrivningar för gruppen förskollärare/fritidspedagoger ökat från ca 130/1000 anställda till ca 160/1000 anställda. Den andra tabellen visar att förskollärare det yrke som har fjärde högst sjuktal av alla. Den tredje tabellen avslöjar en enorm ökning av sjukskrivning pga psykiska orsaker sedan 2011. Politiker på alla nivåer måste sluta styra skolan och förskolan genom ofinansierade krav. Människor är inte maskiner. När förskollärare och förskolechefer ser att de inte hinner med att göra alla de där bra sakerna de vet att de borde göra uppstår något väldigt farligt, nämligen samvetsstress. Jag gissar inte. Vi vet att det här sambandet finns mellan obalans i krav och möjligheter och psykisk ohälsa. 

Styrdokumenten visar att kraven höjts. Nyckeltalen visar att möjligheterna inte förbättrats. Sjuktalen visar att ohälsan ökat. Bilden kan faktiskt inte bli tydligare av en kravstyrning som havererat. Nu är det dags för en ny styrning av skolan och förskolan. Den lär dock inte infinna sig av sig själv. Vi kommer att bli tvungna att kämpa för den. Tillsammans. 

Styrning och kontroll - Ett annat perspektiv på vinster i välfärden

Vinster i välfärden diskuteras nu överallt. Motståndare till vinster målar upp bilden av giriga riskkapitalister som via räntesnurror på kanalöar dränerar det offentliga på medel som skulle kunna användas för vård, skola och omsorg. Förespråkarna svarar med att beskylla en majoritet av befolkningen för att vara dödskommunister och menar på att minsta lilla inskränkning av möjligheten till vinst i välfärden kommer göra Sverige till Nordkorea. Det debatten fokuserar på är själva vinstuttaget. Regeringens utredare har kommit fram till att 7 % är ett rimligt tak för vinst. Över det blir det farligt. Vinstmotståndares reaktion är att siffran är för låg, inget kommer ändras. Vinstförespråkares reaktion är att siffran är för hög, detta kommer leda till att mängder av företag kommer att gå i konkurs. 

Men. Om vi börjar i andra änden. När resurser är knappa, vad vill vi att lärare och rektorer ska lägga sin arbetstid på? Därefter. När vi bestämt oss för vad vi vill att lärare bör lägga sin arbetstid på, hur kan vi styra skolan så att lärare och rektorer lägger sin arbetstid på det vi vill att de ska lägga sin arbetstid på? Det här diskuteras inte lika flitigt, men det är enligt mig en betydligt viktigare diskussion än den om det ekonomiska resultatet av välfärdsföretagens verksamhet. Därför ska jag ta den här med er. Häng med!

I princip samtliga aktörer aktiva i diskussionen om skolan tycks överens om att lärare och rektorer i nuläget lägger för mycket tid på administration, dokumentation och på att ha ryggen fri och att det hade varit bättre ifall fokus riktades mot att ha väl förberedda lektioner och hög kvalité i efterarbetet (tex bedömning). Ändå görs egentligen ingenting konkret för att administration och dokumentation ska minska. Det förs visserligen en diskussion om att andra yrkesgrupper skulle kunna göra de här uppgifterna men det är ju bara ett sätt att fördela det egentliga problemet till någon annan. Den ekonomiska kostnaden för administration, dokumentation och ryggen fri finns ju kvar i organisationen. 

Så. Varför bestämmer inte bara politiker att administration och dokumentation för att ha ryggen fri ska bort? Varför återställer vi inte krav på sådant till den tid så lärare och rektorer lade sin tid på viktigare saker? Jo. Det är här styrningen kommer in i bilden. Anledningen till att lärare och rektorer (och för den skull läkare, hemtjänstpersonal och sjuksköterskor) lägger orimligt mycket tid på annat än kärnverksamheten är att det behövs administration och dokumentation för att bevisa för lagstiftaren/brukaren/eleven/kommunen att den tjänst som garanteras enligt lag faktiskt har levererats. När det offentliga låter ett företag leverera tjänsten ”skola” måste det offentliga också säkerställa att tjänsten utförs enligt gällande lagar och förordningar. Det går inte om inte allt i verksamheten dokumenteras. Om det inte i efterhand går att gå in och kontrollera vad som hänt i skolan och varför det hänt. 

Med den här ingången är det lättare att diskutera välfärdsföretags vara eller icke vara, utan att hamna i en tramsig debatt om girighet kontra dödskommunism. Ta tex den här tweeten från centerpartiet, riksdagens främsta valfrihetsförespråkare  

Istället för att ställa Centerpartiet till svars för eventuella segregerande konsekvenser av valfrihet eller hur pengar försvinnner från välfärden borde den centrala frågan vara. Ok Centerpartiet. Vilka konkreta förslag har ni för att de tydliga kvalitetskrav ni föreslår inte kommer att cementera den högst olyckliga situation vi har nu där lärare och rektorer lägger stor del av sin arbetstid på administration och dokumentation? 

Eller när Alliansen för fram det här budskapet. 

Då borde den naturliga reaktionen från svenska journalister bli något i stil med ”hur ska vi ha råd till högre kvalité i välfärden samtidigt som vi vet att den strängare kontroll ni föreslår kostar väldigt mycket pengar och skapar en ”ryggen fri-kultur” där det blir viktigare att kunna visa att man gjort rätt än att göra mer av de rätta sakerna man gjort?”  

Detsamma gäller förstås de partier som vill ha ett vinsttak på 7 %. För att inte detta ska ses enbart som en åtgärd för att blidka vänsterkrafter som inte tycker om att företag gör vinst på skattepengar måste konkreta frågor ställas om hur regeringen vill förändra dagens styrning av skolan. 

Hur tänker sig tex regeringen att ett vinsttak på 7 % kommer att minska behovet av att kontrollera lärare och rektorer? Innebär vinsttaket att staten kan minska Skolinspektionens makt över skolan eller är det egentligen bara själva ”övervinsten” ni är ute efter? Reepalus debattartikel innehåller de vanliga fraserna om  minskad kontroll men exakt hur skulle kontrollen minskas pga att vinsttaket sätts till just 7 %? Är inte behovet egentligen fortsatt lika stort?

Avslutningsvis. Jag återkommer hela tiden till styrningen av skolan. Oavsett hur fina ord politiker levererar på twitter, i TV eller i tidningar, är det i skolans styrning som problemen uppstår. Står du i Ekshärad och kastar i en barkbåt i Klarälven kommer den att följa strömmen nedåt mot Karlstad, oavsett hur fint du pratar om att nu ska barkbåten plötsligt flyta uppåt till Härjedalen. Styrningen är skolans (och välfärdens) Matrix. Utan att ändra styrningen blir politikers löften bara floskler. Detta gäller i synnerhet diskussionen om vinster i välfärden och i skolan. Det är inte själva vinsten som är problemet. Problemet är den ekonomiska kostnaden för samhället att administrera ett kontrollsystem för att säkerställa att privata utövare lever upp till lagens krav på tjänsten skola samt den ohälsa som uppstår när lärare och rektorer som konsekvens av nya krav får allt mer att göra. 

Läs gärna även 

New Public Management - Skolans Matrix

New Public Management i välfärden - Varför går det åt skogen?

Ökade sjuktal i vård, skola och omsorg - SAM, NPM och den långa förklaringen