New Public Management - Skolans Matrix

Morpheus ställer Neo inför ett val. Antingen sväljer Neo det blå pillret och glömmer att han över huvud taget träffat Morpheus. Hans liv fortsätter som vanligt. Eller så sväljer han det röda pillret och lär sig att förstå sanningen. Enkelt val kan tänkas, men Neo tvekar ändå. Att känna till sanningen innebär nämligen att tvingas försöka ändra på eventuella brister i sanningen. Att fortsätta som förut är däremot tryggt, skönt och kravlöst. Ni känner säkert igen scenen ur Matrix. Neo väljer till slut det röda pillret och att kämpa mot maskinerna och det datasystem som programmerat människorna och tagit över världen. Men det här är ingen filmblogg. Jag skriver om skolan och om skolans styrning samt om hur det påverkar lärares arbetsmiljö. Så vad har det röda och blå pillret med skolan och skolans styrning att göra?      

Jag menar att liknelsen mycket väl kan appliceras på hur vi ser på skolan idag. Skolans värld består av en hel mängd olika yrken och institutioner som jobbar för att förbättra resultaten. Lärare jobbar sig sjuka för att eleverna ska lyckas bättre. Rektorer jobbar sig sjuka för att eleverna ska lyckas bättre. Universiteten är fulla av professorer som försöker komma fram till lösningen på skolans problem. Politiker engagerar sig, oftast på sin fritid, för att påverka skolan i rätt riktning. Ändå blir elevers resultat och lärares psykiska hälsa allt sämre. Tänk efter. Är inte det konstigt? Vi försöker ju alla så gott vi kan. Finns det kanske något här som omöjliggör förbättringar, hur mycket mer vi än sliter? Finns det någon slags styrning, som vi inte ser med blotta ökat men som styr allt vi gör så att allt det vi gör som är bra i teorin inte leder till förbättringar i praktiken? Ett skolans Matrix?

Det här låter lite konspiratoriskt, måhända. Men låt oss fortsätta tanken. Vad skulle skolans motsvarighet till Matrix vara? Vad är det för styrning som genomsyrar allt som sker i skolans värld? Från riksdag och regering ända ner till klassrumsnivå? I ett numer ganska stort antal blogginlägg har jag försökt visa hur New Public Management-styrning skapar problem i skolan. Inläggen har fått relativt bra spridning för att vara skrivna av en anonym person. Responsen har genomgående varit att det ligger något i det jag skriver. Några har kommenterat att detta inte på något sätt är något nytt. De har såklart rätt. Jag kommer inte med några nya forskningsrön. Jag bara beskriver verkligheten. Men varför görs det då så lite för att förändra verkligheten? Varför fokuserar nära nog alla skolans institutioner på att göra förbättringar inom systemet, inte på att förändra detsamma? 

Det blå pillret innebär att fortsätta i gamla fotspår. Att antingen acceptera att det är som det är eller inte känna till hur det är. Konsekvensen av det blå pillret blir att försöka förändra inom systemet. Inom styrningen. I skolans värld skulle det blå pillret tex kunna innebära reformer som tex följande. 

* Lärares dokumentationsbörda är för hög. Lärare hade inte tidigare så mycket dokumentation men nu har den ökat. Vi måste hitta ett sätt att minska den tid lärare lägger på dokumentation. Det bästa sättet att minska dokumentationsbördan är såklart att någon annan gör dokumentationen. Vi anställer således lärarassistenter som gör så mycket av lärares dokumentation som det bara går. Då löser vi problemet med dokumentation. 

* Lärares löner är för låga. Det är för få som vill bli lärare. Visst är det väl rimligt att bra lärare har bra betalt? Det löser vi genom att bra lärare får bättre betalt. Andra lärare ska väl inte ha bättre betalt. De är ju inte bra? Lönerna för bra lärare går upp. Lönerna för dåliga lärare går ner. Så har vi löst problemet med att lärares löner är för låga. 

* Friskolereformen tycks leda till att skolorna mer och mer delas upp i bra och dåliga skolor. Med bra och dåliga elever. Det är inte bra. Vore det inte bättre om eleverna blandas? Men om alla elever tvingas välja? Då kommer ju elever från områden där skolorna är dåliga välja skolor i områden där skolorna är bra? Så löser vi problemet med att det finns bra och dåliga skolor. Och borde inte staten kunna garantera att det inte finns dåliga skolor? Rent av införa nolltolerans mot dem? Ja. Så löser vi problemen med bra och dåliga skolor. Med obligatoriskt skolval och nolltolerans mot dåliga skolor.

* Elever på lågstadiet läser, skriver och räknar för dåligt. Det är inte bra. Vi måste se till att de blir bättre på de här sakerna. Om vi genom lagstiftning garanterar att elever ska vara bra på att läsa, skriva och räkna? Då kommer ju skolorna tvingas se till att eleverna blir bättre på de här viktiga förmågorna? Så löser vi problemet med att lågstadieelever blivit sämre på att läsa, skriva och räkna. Med en garanti. 

* Lärares psykiska hälsa blir allt sämre. Hemskt. Sjuktalen ökar. Det här behöver åtgärdas. Vi måste ha tydligare regler för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Låt oss skriva nya föreskrifter för det här. Föreskrifter som tvingar arbetsgivarna att erbjuda en bra social och organisatorisk arbetsmiljö. Då blir allt bra. Så löser vi problemen med den ökande psykiska ohälsan bland lärare. 

Jag skulle kunna hålla på så här i evigheter, men då skulle ni som ännu inte slutat att läsa garanterat sluta att läsa. Så jag stannar här. Att svälja det blå pillret innebär att inte ifrågasätta styrningen, utan att försöka agera inom den. Antingen medveten om styrningen men låtsas om att den inte finns eller omedveten om styrningen och inte bry sig om att undersöka om där finns något som styr åt fel håll.

Det röda då? Det där som innebär att man plötsligt blir sittande med förståelse för styrningens negativa effekter men även att ansvar att förändra styrningen? Hur skulle synen på punkterna ovan förändras efter att en lärare, rektor, verksamhetschef, kommunpolitiker eller riksdagspolitiker svalt det röda pillret? 

* Lärares dokumentationsbörda är för hög. Hur blev den egentligen det? Vad är det i styrningen som skapar ständigt behov av mer och mer dokumentation? Aha. Den har tillkommit som en konsekvens av konkurrensutsättning och statens/kommunen behov av att kontrollera att ”kunderna” får det staten/kommunen garanterat att kunderna ska få. Konkurrens och kundtänk gör att det uppstår stora kostnader ute på skolorna, tex i form av dokumentation. Är kostnaden värd de eventuellt positiva effekterna av konkurrens och kundtänk? Nja. Vi kanske behöver förändra vår syn på konkurrens och kundtänk så att dokumentationskravet inte blir så viktigt? Styra med tillit, inte med misstro? Men är det verkligen möjligt samtidigt som styrningen uppmuntrar konkurrens och "kundtänk"? Det här kan bli obekvämt. Men vi måste tänka så ändå!

* Lärares löner är för låga. Aj då. Det är inte bra om lärares löner så låga att inte studenter vill välja läraryrket eller lärare väljer att sluta pga för låg lön. Men vänta. Är det verkligen klokt att dela in lärare i ett A och B-lag? Hur påverkar det arbetsmiljön för lärare och rektorer? Och det här med ökade lärarlöner. Hur finansieras de? Tillkommer nya fräscha pengar till skolans huvudmän eller blir det bara mer att göra till högre lön? Och hur påverkar det i sig arbetsmiljön för lärare och rektorer? Är det rent av så att det största tappet är lärare som inte orkar jobba som lärare? Inte lärare som inte anser sig få rätt lön? Vi kanske behöver förändra vår syn på stora löneskillnader och på löneökningar högre än vad kommunerna kan betala. Det kanske krävs ny form av finansiering här. En finansiering som inte skapar mer att göra när löner ökas? 

* Friskolereformen tycks leda till att skolorna mer och mer delas upp i bra och dåliga skolor. Det var inte bra. Vad är det med valfriheten som gör att det blir allt viktigare att gå på en bra skola och allt mer kostsamt att gå på en dålig skola? Är det pga att elever gör för få val eller att de gör får många val? Är det kanske själva valet som skapar problemen? Om styrning genom fria val leder till negativa samhällseffekter, borde vi istället styra skolvalet genom att skapa skolområden där eleverna automatiskt blandas? 

* Elever på lågstadiet läser, skriver och räknar för dåligt. Så kan vi såklart inte ha det. Vad kommer det sig att det blivit så? Har det kanske med det faktum att kommunerna lagt ständiga effektiviseringskrav på skolan att göra? Är elevers negativa kunskapsutveckling jämfört tidigare kullar en konsekvens av att kraven på läraren hela tiden ökat men möjligheterna att nå upp till kraven hela tiden blivit sämre? Går det inte att över tid effektivisera skolan på det sätt styrningen förutsätter? Det här måste ju isf ändras. Vi behöver styra så att krav och möjligheter är lika stora. Så att lärare kan hjälpa eleverna att läsa, skriva och räkna. 

* Lärares psykiska hälsa blir allt sämre. Ja. Det är inte så konstigt. Vi styr ju som berättat i föregående punkt genom allt mer att göra. Vilken människa som helst skulle till slut få stressreaktioner om kraven stiger allt mer men förutsättningarna att nå kraven blir allt sämre. Och där tid för återhämtning inte finns. Skolan är inte ett löpande band. Vi kan inte styra skolan enligt samma principer som Volvo styr sin biltillverkning. Det skapar ohälsa. Vi måste sluta öka kraven och sluta minska möjligheterna att leva upp till kraven. Styrningen som skapar detta är sjuk. Människor som jobbar i systemet blir således sjuka. 

Jag påstår inte att jag sett något som andra inte sett. Jag tror att de flesta egentligen inser att styrningen inte fungerar. Jag försöker bara att åskådliggöra detta och den här bloggen är mitt verktyg. Det är min erfarenhet att de flesta väljer det blå pillret. Det är det minst jobbiga valet och det skapar många möjligheter till både ökad lön och karriär utanför klassrummet. Det röda pillret är komplicerat eftersom man ju ändå tvingas jobba vidare i styrningen samtidigt som man försöker att förändra det. Och ju bättre jobb man gör inom styrningen ju sämre möjligheter att få folk att förstå att styrningen måste ändras. Det gäller samtliga led från riksdag till klassrum. Och det gäller även väljare.  

Det gäller dock inte fackförbund. Om någon skulle ha möjligheten att anta ett ovanifrånperspektiv och syna styrningens negativa effekter för medlemmarna är det de två lärarfacken. Men det förutsätter en sak. Vi behöver hålla fingrarna borta från syltburken. Ju mer vi går in i rollen som skolutvecklare och ansvarstagande ju mer investerar vi i ett system som gör våra medlemmar sjuka och som skapar sämre och sämre elevresultat. Det här är såklart inte enkelt. För att få gehör hos politik och väljare krävs ansvarstagande. Men för att kunna bidra till en förändring av systemet krävs ifrågasättande. Jag tror att starka, ifrågasättande, fack har en viktig roll att spela om New Public Management-styrningen någonsin ska kunna motas ut från skolans värld (och från välfärden i övrigt). Men vi behöver lyfta oss. Våga vara systemkritiska, trots att det innebär obehag. För systemet och styrningen måste förändras. För medlemmarnas skull. För elevernas skull. Och i slutändan för hela samhällets skull.

Det är dags för det röda pillret!


På samma tema

Läsa-skriva-räknagarantin

Ökade krav i skolan

New Public Management i välfärden

Ökade sjuktal i vård, skola och omsorg - SAM, NPM och den långa förklaringen

Skollagen vs Arbetsmiljölagen - Hur det kortsiktigt goda skapat långsiktiga kvalitetsproblem

Lite oavsett vilken typ av statistik man tittar på är svensk skola i kris. Kunskapsresultaten faller. Lärare och rektorer blir allt sjukare. Elever mår allt sämre. Jag har i ett antal inlägg här på bloggen försökt att beskriva vad jag anser ligger bakom de här problemen och återkommande landat i ökad arbetsbelastning och försämrad arbetsmiljö som främsta förklaringsfaktorer. I några av inläggen har jag försökt förklara varför lärares arbetsbelastning ökat och varför lärares sociala och psykiska arbetsmiljö försämrats och då ställt styrmekanismer i sk New Public Managementstyrning mot Arbetsmiljölagens skrivningar om allas rätt till en god arbetsmiljö. Jag har även beskrivit hur fokus på eleven lett till försämringar för lärare och till akut lärarbrist.

I det här inlägget tänkte jag fokusera på relationen mellan arbetsgivarens lagstadgade skyldighet att följa två lagar som ofta står emot varandra. Skollagen som ska garantera eleven undervisning av en viss kvalité och Arbetsmiljölagen som ska garantera arbetstagaren en god arbetsmiljö. Jag kommer sedan att avsluta med några ord om vilket ansvar lärarfacken har att agera. Vi får se vart detta bär hän. Kanske till slutsatser som inte välkomnas med öppna armar av er läsare. Tänk då på att det är berikande med olika perspektiv. 

Som rektor har du främst tre lagar att förhålla dig till (jag vet, såklart många fler men min upplevelse är att dessa tre dominerar rektors arbete). Kommunallagen, Skollagen och Arbetsmiljölagen. Kommunallagen slår fast att kommunen inte får gå minus över tid och således blir konsekvensen för dig som rektor att du måste hålla budget. Den skolpeng du får vid budgetårets inledning är den ekonomiska ram för verksamheten du har att förhålla dig till. Skollagen styr det pedagogiska arbetet på skolan. Som rektor är det ditt uppdrag att använda de ekonomiska medel du har för att leva upp till skollagen. Skollagen tar inte hänsyn till ekonomiska begränsningar. Den är skriven som att du som rektor alltid har tillräckliga ekonomiska medel för att klara uppdraget. Utöver det har du Arbetsmiljölagen att förhålla dig till. Enligt arbetsmiljölagen får inte den verksamhet du ansvarar för göra dina medarbetare sjuka. Även arbetsmiljölagen är skriven som att du som arbetsgivare har tillräckliga ekonomiska medel för att klara uppdraget. Anser du inte att du har det ska du delegera tillbaka arbetsmiljöansvaret till din chef. Det gör dock första ingens chefer, då det är det yttersta beviset på att du som rektor inte klarar ditt uppdrag. 

Nåväl. Den här gången ska vi se hur Skollagen och Arbetsmiljölagen påverkar varandra. Kommunallagen är den här gången inte en variabel. Rektor skulle ju hålla budget. Punkt. Skollagen riktar sig till huvudmannen för skolan. Ansvarig för själva verksamheten är rektor. Rektor nämns 116 gånger i skollagen. Det är således ett ganska omfattande uppdrags som vilar på rektors axlar. Detta görs tydligt i vad man skulle kunna kalla för Skollagens portalparagraf  

Rektor ansvarar för att skolan ger eleverna möjlighet att utvecklas så långt som möjligt samt skall vara kompensatorisk, dvs uppväga skillnader i förutsättningar. Det är inget litet uppdrag och det är ett uppdrag som inte kommer att vara helt gratis att leva upp till. Uppdraget förtydligas bland annat i rätten till ”Elevers rätt till stöd” där bland annat rätt till särskilt stöd i form av omedelbara anpassningar förtydligas. 

Så till Arbetsmiljölagen. Även Arbetsmiljölagen är när man läser den väldigt konkret. Precis som elever har långt gångna rättigheter till en viss kvalité på undervisning och stöd har medarbetaren långt gångna rättigheter till en viss kvalité på arbetsmiljö och arbetsbelastning. Nedan ett klipp från Arbetsmiljölagens portalparagraf där det slås fast att arbetsmiljön skall anpassas till människors olika fysiska och psykiska förutsättningar samt att fysiska och psykiska belastningar inte ska leda till ohälsa eller olycksfall. 

På pappret har vi alltså en skola där alla elever utvecklas så långt de kan och där olika förutsättningar kompenseras. De som jobbar i skolan, oavsett om de är medarbetare eller chefer, har en tillfredsställande arbetsmiljö och deras arbete medför ingen fara för olycksfall eller ohälsa. Men sedan var det det där med kommunallagen och att hålla budget, nästan oavsett vad som inträffar. Hur agerar rektorer när de båda lagarna ställs mot varandra? När det krävs större arbetsinsats än vad ekonomin tillåter för att leva upp till skollagen men när mer arbete för lärare högst troligt kommer att leda till ökad risk för ohälsa? 

Vi tänker oss en vanlig skola i Sverige. Sjuktalen för lärare är höga. Några medarbetare har försvunnit de senaste åren pga att de inte orkade ta sig tillbaka efter väggen (utmattningsdepression). Några lärare jobbar deltid för att orka. Några lärare ligger ständigt på gränsen med återkommande kortare sjukskrivningar. Många lärare sover dåligt på nätterna. Många känner obehag inför att gå till arbetet. Men de flesta upplever att deras jobb har ett stort värde. Det låter kanske inget vidare. Men. Det är såhär det ser ut. 

Vid början av året sätter rektor en organisation för skolan. Det är en förvisso organisation som gör medarbetare sjuka men det är den bästa organisationen efter givna ekonomiska förutsättningar och rektor gör så gott det går med att organisera skolan så att man når Skollag och Arbetsmiljölag. Ganska snart visar sig dock det där som nästan alltid visar sig. Nya elever på skolan behöver mer hjälp än beräknat. Några andra elever får en diagnos som visar på ökat behov av stöd och anpassningar. Några elever mår psykiskt dåligt och behöver anpassningar pga detta. En och annan tjänst gick inte att tillsätta med okvalificerade vikarier som följd. En eller två lärare drabbas av sjukskrivning. Någon lärare slutar redan andra månaden eftersom lönen var bättre i grannkommunen. Det här är ingen extrem utveckling. Det är så det ser ut just nu på svenska skolor. Det är ett fullt rimligt tankeexempel. 

Vad ska rektor göra? Skollagen tillåter inte att man inte anpassar undervisningen. Skollagen tillåter inte att man ställer in lektioner som lärare som inte kan vara på skolan skulle ha. Inga vikarier finns. Elever mår dåligt. Elever behöver anpassningar. Skollagen är tydlig. 

Men de lärare som är på plats jobbar redan 100 %. 

Men budgeten är fast. Det finns inga pengar. Och det är i vilket fall svårt att hitta nya lärare. 

Någonstans måste rektor välja. Skollagen eller Arbetsmiljölagen. Vem tänker rektorn på ? Eleven eller medarbetarna? Min erfarenhet är att rektor i 99 fall av 100 tänker på eleverna, på att uppfylla skollagens förpliktelser. Skolinspektionen skrämmer mer än Arbetsmiljöverket. Barn är barn och vuxna är vuxna. Elevernas föräldrar kan rösta med fötterna och färre elever innebär ännu mindre elevpeng. 

Kortsiktigt är detta kanske en klok prioritering men långsiktigt menar jag att det dilemma jag målat upp här är en starkt bidragande orsak till kunskapsfallet i svensk skola. Rektorer har allt för länge löst motsättningar mellan Kommunallag och Skollag/Arbetsmiljölag med att rucka på medarbetarnas rätt till en arbetsmiljö som inte gör dem sjuka. Den långsiktiga konsekvensen av det har varit ökad arbetsbelastning, ökad ohälsa, minskad kvalité i undervisningen, lärarbrist samt att det långsamt byggts upp ett enormt strukturellt underskott i rektors budget. För varje enskild gång som en rektor sätter Skollagen framför Arbetsmiljölagen ökar det strukturella underskottet. För varje enskild gångs om en rektor sätter Skollagen framför Arbetsmiljölagen minskar undervisningens kvalité. 

Försöker jag att måla upp rektorerna som ansvariga för skolans allt sämre resultat och för lärares allt högre psykiska ohälsa? Nej. Det här är såklart styrningsfel som inte har att göra med illvilja eller medvetet handlande med syfte att sänka skolan och lärarna. Det är inte heller konstigt att man som ansvarig för både elever och vuxna väljer att ta barnets perspektiv. Men ska vi ha chans att vända på skolans resultat och visa på det strukturella underskott som finns i rektorers budget MÅSTE det här beteendet ändras. Här tror jag att lärarfacken har en oerhört viktig uppgift. Vi representerar våra betalande medlemmar. Våra skyddsombud och huvudskyddsombud representerar medarbetarna på skolorna. För oss måste Arbetsmiljölagen alltid stå över Skollagen. När rektor ställs inför valet att prioritera mellan att försöka leva upp till Skollagen och att försöka leva upp till Arbetsmiljölagen måste fackets driva medarbetarnas rätt till en arbetsmiljö och arbetsbelastning som inte medför risk för ohälsa. Vi, om några, har en position som tillåter oss att tänka långsiktigt framför att tänka kortsiktigt. Vi får inte lockas in i att kortsiktigt tänka på barnen. Får då är vi en del av problemen i svensks skola. Inte lösningen. 

"The economic man" och varför lärarlönelyftet kommer leda till ökad psykisk ohälsa för lärare

Jag har i ett antal inlägg försökt att beskriva skolan och läraryrket ur ett arbetsmiljöperspektiv. Mycket har handlat om skolans styrning och om hur styrningen påverkar arbetsmiljön för lärare och skillnaden mellan de krav som ställs på lärare i sitt yrkesutövande och möjligheter för lärare att leva upp till kraven. Jag har tex diskuterat hur en ”Läsa, skriva, räknagaranti” skulle påverka lärares arbetsmiljö samt hur lärare arbetsbelastning ökat som en konsekvens av politisk kravstyrning och den nya läroplanen. Nedan kommer jag att resonera om Lärarlönelyftet ur samma perspektiv, dvs hur jag tror att reformen kommer att påverka lärares psykiska hälsa. Ett perspektiv som enligt mig ofta får stå tillbaka till förmån för lön, både av arbetsgivare och fackliga organisationer. 

Nyliberala marknadsekonomiska principer har efter 90-talskrisen mer och mer tagit över styrningen av skolan. Kundtänk och konkurrensutsättning ses numer som naturliga verktyg för politiker att skapa högre kvalité till ett lägre pris. Runt millennieskiftet lämnades det gamla tarifflönesystemet till förmån för individuella och differentierade löner där lönesättning enligt avtal skulle kopplas till lärarens förmåga/måluppfyllelse istället för ålder/år i yrket. Arbetsgivaren såg individuella löner som ett sätt att öka produktiviteten medan fackliga organisationer argumenterade för individuella löner eftersom de ansåg att sådana ökade den totala lönesumman för sina medlemmar. Löneavtal har gått från att vara starkt reglerade från centralt håll till att ge stort utrymme för lokala skillnader. 

Den nyliberala ekonomin utgår från vad nationalekonomer brukar kalla för ”the economic man”. Den ekonomiska människan är en rationell, strängt kalkylerande, nyttomaximerande individ som genom aktiva val hjälper till att skapa ett bättre samhälle. Friskolereformen är ett exempel på hur den här synen på människan lägger grunden för styrningen av skolan. Men. Det är inte bara kunden, eleven, föräldern, som mer och mer ses som rationell, strängt kalkylerande och nyttomaximerande. Det gäller i högsta grad synen på medarbetaren. Löneskillnader ger ekonomiska incitament att förbättra sig. Genom karriärtjänster som tex förstelärarreformen anses lärare bättre sporras att utvecklas och stanna i yrket. Differentierade löner har samma effekt. Genom att belöna det man anser är olika prestationer hos medarbetare ska de som får mycket ges incitament att fortsätta med det som arbetsgivaren tycker fungerar bra och de som får mindre ändra arbetssätt till att mer likna det som de som får mycket har. 

Så till den reform som just nu skapar oro ute på landets skolor, Lärarlönelyftet. Ideologiskt ligger reformen helt i linje med den nyliberala syn på styrning av skolan som jag beskrivit ovan. Det blir väldigt uppenbart att vissa beteenden skall uppmuntras och andra beteenden inte uppmuntras. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft för blivande studenter, samt att få nuvarande lärare att stanna i yrket. Det är även ett sätt för staten att sätta press på kommunerna att öka lärares löner genom att de som inte får ta del av lärarlönelyftet kommer att begära högre ordinarie lön. Jag tänker inte ägna någon ytterligare kraft på att diskutera med vilken säkerhet det går att utse de ca 1/3 bästa lärarna (även om den diskussionen i allra högsta grad är relevant) eller hur reformen förändrar intresset för unga att utbilda sig till lärare. Jag ska i det här inlägget inte heller problematisera de ofinansierade ordinarie löneökningar som Lärarlönelyftet kan komma att ge upphov till. Jag ska endast se till vilka direkta effekter Lärarlönelyftet riskerar att få på lärares psykiska hälsa. 

Jag tror att man gör en mycket allvarlig tankevurpa när man likställer läraryrket med att tillverka kexchoklad, bygga en bil, eller laga en grop i marken. Även om allt färre lärare ser på sitt yrke enligt den gamla parollen att det skulle vara ett kall tror jag att det är väldigt få som valt att utbilda sig till lärare för att det ger god ekonomisk avkastning. Jag träffar många lärare på väg in i väggen, eller i densamma. Så gott som alla har hamnat i den situationen för att de bryr sig väldigt mycket om sina elever men att de inte ges förutsättningar att göra ett så bra jobb som de anser att de borde. Det är inte möjligheten att få 500 kronor mer än andra i den årliga lönerevisionen som får dem att jobba för mycket, det är det faktum att de genom att jobba för mycket tror sig kunna göra mer för sina elever. 

Regeringen vill uppmuntra några lärare genom att kalla dem särskilt skickliga och ge dem ca 3000 mer i månadslön. Det stora problemet ur ett arbetsmiljöperspektiv är inte att de andra lärarna relativt sett får 3000 mindre i månaden. Problemet är hur de upplever att vara relativt sämre än de som är särskilt skickliga på sitt arbete. En medarbetare på Cloetta som får reda på att hen inte är lika bra som vissa andra medarbetare och därför inte få 3000 kronor i lönepåslag kommer att bli arg. Vem vill tjäna mindre än andra? Men. Många lärare som inte utses till särskilt skickliga kommer i högre grad än den som tillverkar kexchoklad att uppleva att de i ännu större utsträckning än tidigare inte räcker till. Jag har tidigare skrivit om samvetsstress och hur det drabbar så gott som alla välfärdsyrken värre än anställda i tillverkningsindustrin. 

Välfärdsarbetare i allmänhet, och kanske lärare i synnerhet, är inte ekonomiska människor enligt den nyliberala teorin om  rationella, strängt kalkylerande och nyttomaximerande individer. Lärare har i högre grad valt att jobba med undervisning för att de vill att andra ska få det bättre. Inte att de själva ska få det bättre. Enligt den ideologi som vi nu låter styra skolan finns inget samvete. Inga ökande kortisolnivåer. Ingen utmattningsdepression. Ingen ångest. Där tas inte hänsyn till skillnaden mellan krav och möjligheter. Där behövs ingen KBT eller mindfulness för att klara arbetsdagen. Psykisk ohälsa är inte rationell. Det är själva definitionen på psykisk ohälsa och anledningen till att den uppstår. Människan är inte fullt ut rationell. I oss finns något annat som styr våra handlingar och våra känslor. Något vi har svårt att förstå oss på men som i det allt mer stressade samhället påverkar oss i allt vi gör.  

Det kommer allt fler uppgifter om hur lärare som fått besked om att de inte får ta del av lärarlönelyftet reagerat. På sociala medier och i debattartiklar berättar rektorer om hur reformen drabbar dem själva och de medarbetare de ska utse till särkilt skickliga, eller inte särkilt skickliga. Till och med lärare som fått beskedet att de anses särskilt skickliga mår dåligt. Men. I förarbetena till reformen finns inte ens en konsekvensanalys med fokus på hur Lärarlönelyftet riskerar att påverka arbetsmiljön för lärare. Politiska partier och fackliga organisationer är så låsta vid lön som incitament och vid de marknadsekonomiska principer färgade av ”the economic man” att en så uppenbar fråga som Lärarlönelyftets konsekvenser för redan samvetsstressade lärare glömts, eller valts, bort. 

Jag är själv fackligt engagerad. Jag tror på förändring av arbetsvillkor genom organisering och jag är beredd att lägga väldigt mycket mer energi än vad jag egentligen har på fackligt arbete. New Public Managementstyrning av skolan har skapat ett monster som ingen annan än facken kan rå på. Men. Vi som jobbar fackligt måste lyfta blicken och fråga oss med vilken egen ideologisk grund vi skapar vår skolpolitiska plattform och styr vårt fackliga arbete centralt och ute i kommunerna. Ser vi våra medlemmar som rationella, strängt kalkylerande och nyttomaximerande individer eller tror vi att det finns andra bevekelsegrunder än rent ekonomiska bakom lärares yrkesval och yrkesutövande? Personligen tror jag att den nyliberala styrningen av välfärden i allmänhet och skolan i synnerhet i allra högsta grad bidragit till de höga sjuktalen pga psykisk ohälsa. Som representanter för en av de yrkesgrupper som drabbats värst av psykisk ohälsa kan vi inte stirra oss blinda på hur olika reformer påverkar våra medlemmars löner för då gör vi oss enligt min uppfattning till en del av problemet med arbetsrelaterad psykisk ohälsa, inte en del av lösningen. 

Läsa-skriva-räknagarantin - ett exempel på varför kravstyrning inte fungerar

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur jag upplever att krav(mål)styrning av skolan lett till att läraren i slutändan blir sittande med en omöjlig arbetssituation. Kraven ökar hela tiden men förutsättningarna att nå kraven försämras. I slutändan leder detta lägre kvalité på undervisningen och att elever, lärare och föräldrar drabbas av psykisk ohälsa. Igår tog skolminister Gustav Fridolin emot en utredning om "läsa-skriva-räknagaranti", ett utredningsmaterial som mycket troligt kommer att omsättas i faktisk lagtext. Jag kommer nedan att använda utredningen för att visa på vad jag anser är så fel med kravstyrning av skolan. Hoppas att ni orkar med mig. Jag tycker själv att det här är väldigt viktigt för att förklara hur det kunnat gå så illa med den en gång världsberömda svenska skolan. 

Låt oss börja med utredningens syfte. Varför ska det garanteras att barn kan läsa, räkna och skriva? 

Elever skall utredas och de som har behov av särskilt stöd ska få hjälp med att lära sig läsa, skriva och räkna. Det låter ju jättebra. Ingen kan vara emot att vi förändrar skolan i sådan riktning. Men hur ska det här gå till?

Aha. Specialpedagogisk kompetens ska användas för att undersöka vilka elever som behöver hjälp samt lista ut vad de eleverna behöver för hjälp. Lite beroende på elevernas behov ska sedan hjälpen ges antingen i inom ramen för ordinarie undervisning eller i andra former. Nu ska vi se. Här behövs en reflektion. Hur brukar det nu bli när huvudmannen själv ska avgöra om elever lär sig bäst i klassrummet eller bäst hos lite dyrare speciallärare eller specialpedagoger? Nåväl. Vi fortsätter med att ta en titt på vilken typ av hjälp som kan bli aktuell för att alla elever ska lära sig läsa, skriva och räkna

Läraren (det mest troliga) ska planera och strukturera skoldagen. Ge instruktioner. Stötta i att sätta igång arbetet. Ge ledning i att förstå texter. Förklara ämnesområden. Lästräna. Använda särskilda läromedel och utrustning. Det här låter ju som saker lärare redan gör men tanken är såklart att lärare efter att garantin är igång ska göra det här mer än idag. Annars blir det ju ingen skillnad mot nu. Men vad ger det mer upphov till för merarbete tro? Undervisning är ju idag inte bara själva klassrumssituationen. Det ska ju ske ett omfattande systematiskt kvalitetsarbete?

Jodå. Anpassningarna ska STÄNDIGT följas upp och vid behov förändras. Ansvarig lärare behöver ha sina papper i ordning inför överlämning till nästa stadie och mottagande lärare ska använda informationen som förs vidare vid överlämningen till att anpassa sin egen undervisning. Sedan. För att allt det här ska fungera krävs ju att lärare blir mycket bättre på att arbeta med att få alla att läsa, skriva och räkna. Här behövs väl någon form av utbildning som tar tid?

Jadå. Punkterna ovan anser utredaren att förskollärare, lärare, speciallärare och specialpedagoger måste bli bättre på. Som förslag på hur de ska bli det föreslås utökade läs och mattelyft. Fler moduler. Fast vänta nu. Har vi verkligen lärare till allt det här?

Nej det har vi inte, konstaterar utredning. Det här kommer att bli ett bekymmer. Men. När garantin väl är sjösatt kommer läraryrket att bli så mycket mer attraktivt. Folk kommer att vallfärda till läraryrket eftersom lärare numer ska göra de där sakerna som jag berättat om ovan. Fast. De där sakerna jag berättat om ovan. Innebär inte de att lärares arbetsbelastning kommer att öka?

Nej. Inte alls. Utredaren konstaterar nämligen att allt det som ska vara en konsekvens av garantin redan görs idag. Det kommer inte att innebära någon utökning av arbetsuppgifter för lärare och själva genomförandet inte leda till någon ökad kostnad för huvudmannen. Det är gratis. Och gratis är ju gott. Framförallt som det finns en överenskommelse mellan stat och kommun att om riksdagens lagstiftning innebär att det skapas nya kostnader ute i kommunerna ska även staten skicka med pengar, den sk Finansieringsprincipen. Fast vänta lite. En liten grej bara. Detta skriver utredaren lite senare.

Aha. Det är LÄRAREN i klassrummet som är gratis. Helt gratis. Kostnader tillkommer för speciallärare och specialpedagoger och för det ska huvudmännen kompenseras. Speciallärare och specialpedagoger som iofs ska utbildas ur lärarkategorier där det redan råder kraftig lärarbrist, men nu ska vi inte låta sådant grumla glädjen över garantin.

Stopp!

Vi vill ju minska lärares dokumentation och administration. Kommer inte de där sakerna ovan leda till att lärares dokumentationskrav ökar? 

Nej, konstaterar utredningen. Inte mer än marginellt. 

Förslag till lagtext

Så långt vad utredaren skriver om själva garantin samt om garantis eventuella ekonomiska konsekvenser/konsekvenser för arbetsmängd. Låt oss titta på vilka lagförändringar som föreslås som en konsekvens av detta. Lagtexten är ju vad Skolinspektionen kommer att fokusera på när de gör sina inspektioner. 

Aha. "För tydlighetens skull" bör lagen ändras så att det framgår att det som har med garantin att göra dokumenteras. Men. Ingen orsak till oro alla för-, låg- och mellanstadielärare därute. Lärare ska ju faktiskt redan dokumentera och eftersom utredaren konstaterar att garantin inte leder till mer att göra innebär den inte heller mer att dokumentera.

Fast

Oj då, det dyker upp mer om dokumentation. Här kommer visst nu punkt om att dokumentation är nödvändig och att det kommer att bli hårdare krav på dokumentation av den skriftliga individuella utvecklingsplanen. 

Aj då. Där kom det igen. En till paragraf som inte riktigt rimmar med det som stod i utredningen om att lärares arbetsuppgifter inte kommer att öka.

Men. Tydligen en förändring till i lagen som poängterar LÄRARENS ansvar.

Och ännu en. Här med betoning på att det INTE ÄR ETT KRAV ATT PERSONAL MED SPECIALPEDAGOGISK KOMPETENS SKA ANSVARA FÖR UTFÖRANDET.

Slutligen ytterligare ett förtydligande i förslaget till ändrad lagtext som klart och tydligt lägger ansvaret på LÄRAREN. 

Summering

Sammanfattningsvis. Vad säger utredningen? Jo. Föräldrar ska garanteras att deras barns förmåga att läsa, skriva och räkna testas och att nödvändiga åtgärder sätts in för att hjälpa barn som av olika skäl inte kan läsa, skriva och räkna. Allt gott så långt. Men. Utöver själva testet och förslagen till åtgärder (som specialpedagog ansvarar för) är det främst lärare som ska genomföra själva det extra arbetet med eleverna. Utredaren bedömer dock inte att detta kommer innebär någon extra arbetsbörda och huvudmännen får således inte kompensation för något utökat uppdrag, utöver den för att göra testerna och komma fram till förslag på åtgärder (den specialpedagogiska delen).  Det kommer att innebära mycket liten ökning av dokumentations och administrationskrav. Trots att förändringarna är små behövs dock ett antal kompletteringar av skollagen. 

Och vad betyder det här i klarspråk ifall läsa-skriva-räknagarantin blir verklighet (vilket är troligt)? Jo. Kraven på lärare ökas ytterligare (det är ju en garanti för tusan). Den ekonomiska kompensationen blir dock noll kronor och iom det ökas möjligheterna för lärare att hinna med sitt nya uppdrag med noll. Kravstyrning när den är som sämst. Jag blir väldigt trött på att rikspolitiker inte kan förstå sambandet mellan krav och möjligheter. Och jag blir väldigt trött på den här typen av symbolpolitik. En garanti som riskerar att leda till att fler lärare mår dåligt över samvetsstress och att fler föräldrar tvingas slåss mot skolan för att deras barn ska få det de "garanteras" av regeringen. 

Vad är egentligen grundproblemet - Skolans styrning eller "modern pedagogik"

Jag brukar försöka hålla mig borta från pedagogiska diskussioner eller utläggningar. Det är helt enkelt inte mitt område. Svallvågorna efter pedagogikprofessor Jonas Linderoths ursäkt om 90-talets pedagogiska ideér tvingar mig ändå att kort beröra den pedagogiska utvecklingen de senaste 25 åren. Det är nämligen viktigt att fundera över vad som är roten till det onda här. Är det pedagogiken eller har pedagogiken uppstått som en konsekvens av hur skolans styrs? Jag har i tidigare inlägg berört de konsekvenser jag anser att New Public Managementstyrningen av skolan haft för rektorer, lärare och elever med fokus på arbetsmiljö och lärarbrist. Är nu ute på lite djupt vatten men jag ska ändå i några korta ordalag försöka att förklara hur NPM-styrningen även påverkat hur pedagogiken utvecklats sedan ca 1990. 

Först en kort beskrivning av bakgrunden till NPM. Under senare delen av 80-talet insåg politikerna att den offentliga sektorn stod inför stora ekonomiska svårigheter. Något behövde göras för att minska utgifterna för välfärd. När ekonomiska krisen slog till 1990 försvann alla valmöjligheter. Kostnaden för vård, skola och omsorg måste anpassas till nya vikande skatteunderlag. Lösningen blev New Public Management som mycket kortfattat handlar om att minska kostnader genom konkurrensutsättning (tex friskolereformen) och hårda effektiviseringskrav/stram budgetstyrning samt att gå över från regelstyrning av välfärden till målstyrning.

Som jag har förstått Jonas kritik mot sig själv handlar den om att pedagogiken i för stor utsträckningen flyttade ansvaret för kunskapsinhämtning från läraren till eleven. Att läraren skulle vara handledare istället för förmedlare av kunskap och att detta gjort att främst studiesvaga elever fått det svårt i skolan medan elever som har god förmåga att ta eget ansvar och lära sig själv klarat sig hyfsat. Skulden för den här utveckligen läggs främst på pedagogikprofessorer. Eller. Skulden anses iaf delvis vara pedagogikprofessorers. 

Det är möjligt att dessa har ett stort ansvar. Men, samtidigt är det min uppfattning att de skuldbelagda professorerna verkat i ett sammanhang som uppmuntrat den här typen av syn på lärare och elever. Under 90-talet blev kostnadseffektivitet plötsligt oerhört viktigt i offentlig verksamhet. Tidigare bestämdes en skolas budget av hur väl dess rektorer kunde motivera behovet av mycket pengar (en fördelningsprincip man mycket väl kan ha invändningar mot). Med skolpengens inträde, och så även idag, bestäms istället skolans budget av antalet elever på skolan. En rektor har vid räkenskapsårets början de elever hen har och får de pengar hen får. Håll budget samt var beredd på att få något lite mindre skolpeng nästa år! Ett bra sätt för kommuner att spara pengar, vilket också var absolut nödvändigt.

Hur gör man för att minska sina kostnader i skolan när en stor del av kostnaden är personalkostnader? Jo. Det naturliga är att se över hur personalkostnaden kan minska. Att öka klassernas storlek är inget man vinner val på. Men. Tänk om man kan utveckla pedagogiken så att läraren kan användas mer kostnadseffektivt? Förstå att det var en mycket lockande tanke för kommunpolitiker som fått ta över skolan från staten i ett läge där kommunens intäkter plötsligt minskade kraftigt. 

En lärare som pratar inför en klass om andra världskriget behöver kunna en hel del om andra världskriget. Hen måste ha tänkt igenom hur området ska läggas upp. Vad som ska tas upp. Hur det ska tas upp. Hur alla elever ska kunna vara med på genomgångar utan att hamna efter. Hur duktiga elever ska få en utmaning. Det kräver en hel del förberedelse och det tar en hel del energi att genomföra en timmes föreläsning med en klass på 30 elever. Men tänk ifall eleverna själva står för inlärningen? Tänk om lärarens roll mer blir att handleda eleverna i sin egen inlärning? Visst borde det väl vara så att en sådan lärare kan undervisa mer? Ja, tänkte dåtidens politiker och tjänstemän och uppmuntrade pedagogikprofessorerna att hitta billiga undervisningsmetoder. Som förstås även är bra. Men mest billiga. 

Min poäng är att den politiska och ekonomiska styrningen av skolan gav ramarna för den pedagogiska utvecklingen. Tjänsten skola behöver bli billigare. Lärandet behöver bli mer kostnadseffektivt. För vinstdrivna friskolor innebär den nya pedagogiken en guldgruva. Plötsligt uppenbarade sig möjligheten att minska kostnaderna och öka vinsten samtidigt som man ligger i pedagogisk framkant. "Visst. Vi har kanske lägre lärartäthet men det beror på att lärarna mer är elevernas coacher." Det låter som något bra. Kommunala skolor använder främst den nya pedagogiken för att trycka in fler uppgifter i lärares schema. Det behövs ju inte lika mycket tid för förarbete nu när lektionerna går av sig själv. När man handleder, inte ägnar sig åt omodern förmedlingspedagogik. 

Sollentuna kommun ökade 2008 undervisningstiden för lärare. Ett beslut som lärarfacken drev till arbetsdomstolen men förlorade. Arbetsdomstolens dom är verkligen en guldgruva när det gäller att skaffa sig förståelse för hur styrningen sv skolan förändrats. Här några urklipp från Arbetsdomstolens beskrivning av bakgrunden till ärendet som tydligt visar 1. Förskjutning från lärarlett till elevens egen inlärning och 2. att sådan förändring av pedagogik ökar produktion och kostnadseffektivitet. 

 ”En satsning till 2000” som Arbetsdomstolen hänvisar till är för övrigt ett intressant dokument för den som gillar USK. Det är nämligen här den avtalade undervisningsskyldigheten försvinner.

Nåväl. Det finns alltså skäl att anta att styrningen har skapat behovet av pedagogiken mer än att pedagogiken uppstått av sig själv. Ett sådant konstaterande ger upphov till en mycket intressant följdfråga. Om pedagogiken förändrades för att skapa kostnadseffektivitet med resultatet att lärares arbetstid fyllts med mycket annat som ”straff” för att de inte längre måste lägga så mycket tid på planering. Vad händer då om styrningen inte förändras men den pedagogiska utvecklingen för oss tillbaka till läraren som kunskapsförmedlare? Om inte tid ges enligt vad som gällde när förmedlingspedagogiken var vanlig, hur ska lärare klara av att hålla hög kvalité på undervisningen och samtidigt hinna göra allt nytt lärare numer förväntas att göra? 

Om det är så att jag hittills varit rätt ute är svaret på den frågan givet. Det räcker inte med att ändra pedagogik. Vi måste även ändra styrning av skolan. Lämna New Public Management och istället styra skolan enligt… jag vet egentligen inte vad, men något annat. Så länge kostnadseffektivitet är prio ett i skolan eller så länge skolpengen och friskolereformen ger incitament för huvudmän att spara på personalkostnad kommer problemen att finnas kvar. Oavsett pedagogik. 

Med det lämnar jag den värld av pedagogik som jag inte riktigt behärskar och lovar att återkomma med något som är mer mitt bord. På återseende. 

Ökade krav i skolan - Något om varför det inte fungerar

Idag ska jag skriva några ord om krav och hur det svenska samhällets syn på krav skapat en ohållbar situation i skolan. Jag vill poängtera att jag inte är psykolog, ekonom, organisationsteoretiker eller innehar någon liknande expertkunnighet. Jag är bara en lärare som spekulerar med grund i iakttagelser jag gjort under min tid som skolpolitiker, facklig och i klassrummet. 

I tidigare inlägg har jag försökt att beskriva styrmodellen New Public Management och hur välfärden påverkas av bland annat NPM:s fokus på målstyrning. Målstyrning i skolan innebär att riksdagen sätter målen (i skollag och läroplan uttryckt som krav) medan det är upp till kommunpolitiker att tillskjuta tillräckliga resurser för att nå målen (kraven). I teorin är det här möjligen verksamt, men mål/kravstyrning av svensk skola fungerar inte eftersom kommunpolitiker inte ökar skolans resurser för att nå de högre kraven utan istället oftast minskar dem genom NPM:s tydliga inslag av effektiviseringskrav. 

Jag ska förklara vad jag menar genom att ur olika synvinklar beskriva vad det är som sker när riksdag höjer målen/kraven. Låt oss ta senaste läroplanen för Grundskolan (LGR 11) och den nya skollagen från 2011 som exempel. 

Riksdagspolitiker

Riksdagspolitiker hade sett resultaten i skolan falla under några års tid och det ansågs finnas behov av att öka kraven på skolan, lärare och elever. Resultatet blev en läroplan som bland annat formaliserade innehållet/stoffet i ämnena på ett mycket tydligare sätt (CI) och som höjde kraven för de olika betygsstegen. Skollagen innebar ett antal fler krav på skolan, det kanske mest avgörande att grundskolans uppdrag inte längre skulle vara att alla elever skulle nå godkänt utan att alla elever skulle få stimulans för att utvecklas så långt som möjligt. De duktiga skulle inte behöva stå tillbaka för att elever med stora behov behöver mycket hjälp. Utöver detta stärktes rätten till särskilt stöd eftersom rikspolitiker oroades över att så många elever inte klarat grundskolan. 

Kommunpolitiker

Kommunen är huvudman för skolan och lärarnas arbetsgivare. Kommunen har att följa riksdagens lagar och kommunala skolpolitiker fick således uppgiften att få skolan att leva upp till de nya, högre, kraven från riksdagen. Kommunerna styrs dock enligt NPM-principer med grund i föreställningen att kommunal verksamhet hela tiden måste sättas under ekonomisk press för att tvingas till utveckling. Dessa ekonomistyrningsprinciper, samt det faktum att staten vid införandet av ny skollag och läroplan inte tog hänsyn till den princip som innebär att kommun inte skall tvingas till skatteökningar pga statliga beslut (finansieringsprincipen), gjorde att skolans resurser inte alls ökades för att nå de högre kraven från riksdag. Istället fortsätter huvudmannen/arbetsgivaren att skicka lite mindre pengar till rektorer men den här gången med ett kraftigt förändrat uppdrag. 

Förvaltningsnivå

Jag var skolpolitiker under tiden för införandet. Jag minns paniken hos tjänstemän när påsen pengar vi skickade plötsligt inte räckte till. Det var tal om att sluta med mjölk i skolmaten och den ena åtgärden konstigare än den andra diskuterades för att kunna hitta resurser till att iaf i någon mån underlätta för skolan. Då dök den plötsligt upp. Räddaren i nöden. Inkluderingstanken. Elever med behov hjälps bäst i klassrummet. Kommunen tog hem alla elever som satt på dyra småskolor runt om i området. Mindre grupper ute på skolorna lades ner. Särskoleelever började integreras. Alla skulle in i det ordinarie klassrummet för att det var så de lärde sig bäst. 

Rektorer

Rektor är ytterst ansvarig för att hålla budget samt för att skolan följer lagar och förordningar. Plötsligt ställs rektor inför ett kraftigt försvårat uppdrag men med samma, eller i värsta fall aningen mindre, resurser än åren innan. Specialpedagoger anställs för att jobba med åtgärdsprogram men det fanns inte resurser till att anställa speciallärare, eller andra resurslärare, som skulle hjälpa läraren att hantera klassrumssituationen. Och egentligen kanske det inte ens skulle behövas. De pedagogiska experterna sa ju att läraren ska kunna hantera alla elevers olika behov. 

Läraren

Trots att lärare lider störst risk av alla att drabbas av depression pga sitt jobb är lärare den yrkeskategori som känner störst värde i sitt arbete. När lärare får en uppgift är det min upplevelse att de gör allt för att lösa uppgiften. Kanske försöker de rent av för mycket. När skollag och läroplan kommer höjs kraven men i lärarens klassrum minskar möjligheterna. Det är svårt att vara på fler ställen samtidigt men plötsligt ställs läraren inför uppdraget att oftast ensam i sitt klassrum få alla elever, trots mycket olika nivå, att nå längre än vad de gjorde året innan. Uppdraget är egentligen större än så. Eleverna ska ges möjlighet att nå så långt de kan. Lärare gör således sitt bästa för att skapa den produktionsökning rikspolitiker kräver genom sina höjda krav men kommunpolitiker inte ger möjlighet till pga försämrade möjligheter. Resultatet syns i sjukskrivningstalen. Det skapas en extrem samvetsstress som för många slutar i väggen. 

Föräldrar

Som förälder till barn med särskilda behov är livet en ständig kamp för att ditt barn ska få den hjälp de behöver. När skolan plötsligt omorganiseras som ovan nämnts samtidigt som du läser att nu har ditt barns rätt till hjälp stärks blir du förstås förbryllad. Varför för inte mitt barn den hjälp att klara skolan som hen har rätt till? Föräldrar till barn som har hög kapacitet får istället höra att nu ska skolan se till att även ditt barn får den hjälp hen behöver för att bli så bra som möjligt. Ingenstans sägs något om att allt detta ska ske med resurser som i bästa fall är desamma som innan. 

Elever

Ja. Hur har resultatet blivit för de som ny läroplan och skollag var till för? Eleverna. Jo. Kunskapsraset har fortsatt. Skolan har förstås inte lyckats med det omöjliga uppdraget att göra mer på mindre tid och med sämre förutsättningar. Elever med särskilda behov slås pga att kraven för E höjts samtidigt som lärarens möjligheter att hjälpa blivit sämre och elever med hög kapacitet lämnas ensamma i klassrummet. 

Sammanfattning

”Allt måste alltid bli bättre men allt måste samtidigt alltid bli billigare.” Så skulle man kunna sammanfatta den skolpolitik/skolekonomi som blivit en konsekvens av bland annat New Public Managementstyrning av välfärden. Rikspolitiken höjer hela tiden kraven men kommunpolitiken förbättrar inte möjligheterna att nå upp till kraven i samma utsträckning, ofta gör de istället motsatsen. Lärare blir sjuka och lärare väljer av olika anledningar att sluta. Föräldrar till barn med särskilda behov blir sjuka. Elever med särskilda behov lär sig mindre. Elever med hög kapacitet lär sig mindre. Den psykiska ohälsan hos unga ökar som en konsekvens av att stressen i skolan ökar.

Vi måste hitta en väg ut ur krav-fokuset. Rektorer kan inte trolla. Skolan behöver rimlig balans mellan krav och resurser. Arbetsmiljöverket är de som förstått problematiken bäst. I ”OSA”, Föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö, löper balansen mellan krav och resurser som en röd tråd. Min förhoppning är att föräldrar, lärare och rektorer lyckas hitta ett sätt att vända  gemensamma krav mot politiken. För det är där den verkliga konfliktytan borde finnas. Inte mellan skolan och föräldrar.  

En politikers avbön

Förra veckan publicerade pedagogikprofessorn Jonas Linderoth en ursäkt för sin roll i de nya pedagogiska metoder som växte fram under 90-talet och som vad jag förstått gick ut på att läraren mer skulle vara handledare och eleverna i betydligt större utsträckning än innan skulle ansvara för sin egen inlärning. Sedan dess har debatten varit het i sociala medier och på tidningarnas debattsidor. Antingen tycks lärare och andra debattörer älska Jonas för sin avbön eller så tycker man att han är helt fel ute. Jag har själv ett ganska ljumt intresse för pedagogik. Jag är ju bara lärare. Däremot har jag ett väldigt stort intresse av politik och av skolans styrning. Jag funderar därför på hur en liknande avbön skulle kunna formuleras, där istället för att universitetsläraren ber om ursäkt för pedagogiken politikern ber om ursäkt för vad de politiska partierna, hela färgskalan och samtliga politiska nivåer inräknade, har gjort med skolan. Kanske skulle det kunna se ut något såhär…

_ _ _ _ _ _ _ _

Hej. Jag är politiker och har så varit sedan ungefär 1990. Jag valdes för att väljarna, medborgarna, skulle få en så bra skola som möjligt, men jag har misslyckats. Jag bär det yttersta ansvaret för elevernas dåliga resultat, för lärares dåliga arbetsvillkor samt för det akuta läge vi nu står inför med skenande lärarbrist. Inget av det jag gjort har jag gjort med onda avsikter, men nu i efterhand kan jag se att den politik jag varit delaktig i har varit ödesdiger för eleverna, för skolan och för lärare. Därför gör jag avbön. Det jag nu ska berätta om ångrar jag. Jag hade fel. 

Jag ångrar att jag valde en ekonomisk styrmodell kopierad från näringslivet. Jag och mina politikerkollegor inbillade oss, kanske påverkade av det kärva ekonomiska läget på 90-talet, att mer att göra på mindre tid var det bästa sättet att tvinga lärare att öka sin produktivitet, som om de tillverkade bilar. Jag ångrar att jag genom målstyrning och stenhårda budgetprinciper tvingade centrala skolförvaltningar ute i kommunerna att driva sina rektorer och lärare så hårt att sjuktalen skenade. Jag ångrar att vi bytte namn på personalavdelningen till HR och rekryterade stenhårda förhandlare från näringslivet med uppdrag att krama ur varje droppe ur de anställda, samt att göra sig av med de som inte klarade det hårda tempot.

Jag ångrar att jag tillät lönerna för lärare att släpa efter och att jag när trycket på löneökningar blev för stort lät lärarna själva betala för löneökningarna med egen ökad arbetsbörda. Jag ångrar att jag tog bort lärares undervisningsskyldighet. Jag ångrar att jag fyllde lärares arbetstid med dokumentation och administration. Att antalet konferenser växte. Att kommunikationskraven ökades mellan skola och föräldrar. Jag ångrar att rektorer fått allt fler underställda och att rektorers arbetstid till så liten del handlar om pedagogiska frågor och om arbetsmiljö. 

Jag ångrar min smutskastning av skolan och att jag försökte vinna val på att berätta om hur dåliga lärare var på sitt arbete. Att jag skyllde allt på dem. Att allt var lärarnas fel. Jag ångrar att jag lovade att satsa på skolan varje val men sedan inte gjorde det trots att jag vann. Jag ångrar det kontrollfokus som blev konsekvens av att jag fick folk att tro att skolan inte gjorde sitt arbete. Jag ångrar Skolinspektionen. Åh vad jag ångrar Skolinspektionen. Jag ångrar att jag beslutade om nya läroplaner med högre krav på skolan utan att bry mig om ifall rektorerna och lärarna fick resurser att klara de högre kraven. Jag ångrar att jag satte lärare i gisslan när skollagens och läroplanens skrivningar blev omöjliga för lärare att leva upp till. Jag ångrar anmälningskulturen jag bidragit till att skapat. Och igen. Jag ångrar Skolinspektionen. Åh vad jag ångrar Skolinspektionen. 

Jag ångrar friskolereformen. Jag ångrar skolpengen. Jag ångrar tron på att fler utövare genom fri konkurrens skulle skapa en billigare och bättre skola. Jag ångrar kundfokus och betygsinflation. Jag ångrar att jag sett till så att Sverige är det enda land i världen som styr sin skola så här. Jag tror inte att friskoleägare är blodtörstiga utsugare men jag ångrar att jag inte insåg friskolereformens konsekvenser. 

Jag ångrar att jag inte gav lärarna rättvisa möjligheter till inkludering. Att jag med syfte att spara pengar skapade omöjliga undervisningssituationer för lärare. Att jag skuldbelade lärare för att inte klara de omöjliga situationerna. Att elever med särskilda behov inte fick kosta. Jag ångrar att föräldrar drevs in i väggen när de tvingades att kämpa för sina barns rätt. Jag ångrar att lärare drevs in i väggen av att ändå försöka lyckas med det omöjliga. 

Det är så mycket jag ångrar. Många fler saker än vad som kan nämnas här. Mest av allt ångrar jag att jag inte lyssnade på alla de som försökte förklara för mig att min politik inte fungerade. Men nu förstår jag. Jag hade fel. Jag gör avbön.