En politikers avbön

Förra veckan publicerade pedagogikprofessorn Jonas Linderoth en ursäkt för sin roll i de nya pedagogiska metoder som växte fram under 90-talet och som vad jag förstått gick ut på att läraren mer skulle vara handledare och eleverna i betydligt större utsträckning än innan skulle ansvara för sin egen inlärning. Sedan dess har debatten varit het i sociala medier och på tidningarnas debattsidor. Antingen tycks lärare och andra debattörer älska Jonas för sin avbön eller så tycker man att han är helt fel ute. Jag har själv ett ganska ljumt intresse för pedagogik. Jag är ju bara lärare. Däremot har jag ett väldigt stort intresse av politik och av skolans styrning. Jag funderar därför på hur en liknande avbön skulle kunna formuleras, där istället för att universitetsläraren ber om ursäkt för pedagogiken politikern ber om ursäkt för vad de politiska partierna, hela färgskalan och samtliga politiska nivåer inräknade, har gjort med skolan. Kanske skulle det kunna se ut något såhär…

_ _ _ _ _ _ _ _

Hej. Jag är politiker och har så varit sedan ungefär 1990. Jag valdes för att väljarna, medborgarna, skulle få en så bra skola som möjligt, men jag har misslyckats. Jag bär det yttersta ansvaret för elevernas dåliga resultat, för lärares dåliga arbetsvillkor samt för det akuta läge vi nu står inför med skenande lärarbrist. Inget av det jag gjort har jag gjort med onda avsikter, men nu i efterhand kan jag se att den politik jag varit delaktig i har varit ödesdiger för eleverna, för skolan och för lärare. Därför gör jag avbön. Det jag nu ska berätta om ångrar jag. Jag hade fel. 

Jag ångrar att jag valde en ekonomisk styrmodell kopierad från näringslivet. Jag och mina politikerkollegor inbillade oss, kanske påverkade av det kärva ekonomiska läget på 90-talet, att mer att göra på mindre tid var det bästa sättet att tvinga lärare att öka sin produktivitet, som om de tillverkade bilar. Jag ångrar att jag genom målstyrning och stenhårda budgetprinciper tvingade centrala skolförvaltningar ute i kommunerna att driva sina rektorer och lärare så hårt att sjuktalen skenade. Jag ångrar att vi bytte namn på personalavdelningen till HR och rekryterade stenhårda förhandlare från näringslivet med uppdrag att krama ur varje droppe ur de anställda, samt att göra sig av med de som inte klarade det hårda tempot.

Jag ångrar att jag tillät lönerna för lärare att släpa efter och att jag när trycket på löneökningar blev för stort lät lärarna själva betala för löneökningarna med egen ökad arbetsbörda. Jag ångrar att jag tog bort lärares undervisningsskyldighet. Jag ångrar att jag fyllde lärares arbetstid med dokumentation och administration. Att antalet konferenser växte. Att kommunikationskraven ökades mellan skola och föräldrar. Jag ångrar att rektorer fått allt fler underställda och att rektorers arbetstid till så liten del handlar om pedagogiska frågor och om arbetsmiljö. 

Jag ångrar min smutskastning av skolan och att jag försökte vinna val på att berätta om hur dåliga lärare var på sitt arbete. Att jag skyllde allt på dem. Att allt var lärarnas fel. Jag ångrar att jag lovade att satsa på skolan varje val men sedan inte gjorde det trots att jag vann. Jag ångrar det kontrollfokus som blev konsekvens av att jag fick folk att tro att skolan inte gjorde sitt arbete. Jag ångrar Skolinspektionen. Åh vad jag ångrar Skolinspektionen. Jag ångrar att jag beslutade om nya läroplaner med högre krav på skolan utan att bry mig om ifall rektorerna och lärarna fick resurser att klara de högre kraven. Jag ångrar att jag satte lärare i gisslan när skollagens och läroplanens skrivningar blev omöjliga för lärare att leva upp till. Jag ångrar anmälningskulturen jag bidragit till att skapat. Och igen. Jag ångrar Skolinspektionen. Åh vad jag ångrar Skolinspektionen. 

Jag ångrar friskolereformen. Jag ångrar skolpengen. Jag ångrar tron på att fler utövare genom fri konkurrens skulle skapa en billigare och bättre skola. Jag ångrar kundfokus och betygsinflation. Jag ångrar att jag sett till så att Sverige är det enda land i världen som styr sin skola så här. Jag tror inte att friskoleägare är blodtörstiga utsugare men jag ångrar att jag inte insåg friskolereformens konsekvenser. 

Jag ångrar att jag inte gav lärarna rättvisa möjligheter till inkludering. Att jag med syfte att spara pengar skapade omöjliga undervisningssituationer för lärare. Att jag skuldbelade lärare för att inte klara de omöjliga situationerna. Att elever med särskilda behov inte fick kosta. Jag ångrar att föräldrar drevs in i väggen när de tvingades att kämpa för sina barns rätt. Jag ångrar att lärare drevs in i väggen av att ändå försöka lyckas med det omöjliga. 

Det är så mycket jag ångrar. Många fler saker än vad som kan nämnas här. Mest av allt ångrar jag att jag inte lyssnade på alla de som försökte förklara för mig att min politik inte fungerade. Men nu förstår jag. Jag hade fel. Jag gör avbön. 

Statistiskt sett är det farligt att vara lärare - En sammanfattning av läget

Efter att jag ägnat ett antal inlägg åt att analysera styrningen av, och arbetsmiljön i, skolan och välfärden tänkte jag den här gången skriva några ord om läraryrket, psykisk ohälsa och statistik. Ingen har väl missat att den psykiska ohälsan i samhället ökar och inte heller att det är inom välfärdsyrkena ohälsan ökat som mest. Tidningar är dock ofta lite bekväma vad gäller att gå till källan. Här kommer ett något mer fördjupat nedslag i den psykiska ohälsans och siffrornas muntra värld. Önskar trevlig läsning. 

Jag tänkte angripa detta i två steg. Först åskådliggöra hur lärares psykiska hälsa står sig i jämförelse med andra yrkesgrupper och sedan titta lite mer ingående på de olika lärargrupperna och översätta procent till antal. Eftersom Försäkringskassans statistik släpar efter lite kommer mina siffror vara hämtade från 2014 års rapportering. Det finns dock ingen anledning att tro att lärares situation förbättrats, möjligen isf att några andra yrkesgrupper i välfärden kommit ikapp. Här har ni en länk till Försäkringskassans publikation ”Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser” från April 2014 där statistiken är hämtad.  

Definition av psykisk ohälsa

Försäkringskassan delar in sjukskrivningar pga psykisk ohälsa i två grupper. Dels sjukskrivningar pga förstämningssyndrom (Krångligt namn. Jag kommer nedan att använda "depression") och dels sjukskrivningar pga ångestsyndrom. Kunskapsguiden definierar de två syndromen på följande vis. 

Lärares psykiska ohälsa jämfört med andra yrkesgrupper

Äntligen dags att titta lite på vad Försäkringskassans statistik över sjuktal pga psykisk ohälsa säger om olika yrkesgruppers risk att drabbas av depression och ångest. Jag har klippt ut två figurer ur rapporten som länkas ovan. Kolla gärna själva i rapporten för fler intressanta diagram och tabeller över psykisk ohälsa.  

För att inte tråka ut er helt kommer jag inte att gå in närmare på siffrorna utan bara resonera kring staplarnas längd i relation till varandra. Figur 17  visar att lärare är den yrkesgrupp som lider högst risk att drabbas av depression och att allra högst risken återfinns hos män. Män anställda i skolan är de som lider störst risk på hela arbetsmarknaden att sjukskrivas pga depression. Som ni kan se i figur 18 är läget vad gäller ångest något allvarligare i sjukvården än i skolan, men både män och kvinnor som jobbar som lärare befinner sig i tabellens toppskikt. Vård skola och omsorg sticker ut. Jag har tidigare försökt att förklara varför välfärden drabbas extra hårt. Läs gärna tex inlägg om NPM, Samvetsstress och Arbetsmiljölagen. 

Hur många handlar det om egentligen?

Statistik är bra för att synliggöra skillnader men risken är att man blir lite avtrubbad när man slänger sig med procent. För att få in lite mer mänsklighet ska jag omsätta sjuktalen för psykisk ohälsa i ett ungefärligt antal drabbade lärare. Lärarförbundet presenterade 2015 en graf över Försäkringskassans statistik på antal nya sjukfall i psykisk ohälsa 2014. Ca 50 förskollärare/fritidspedagoger på 1000 sjukskrevs under 2014, ca 34 grundskollärare och ca 31 gymnasielärare. 

Jag kan av någon anledning inte hitta Skolverkets statistik över antalet lärare 2014. Ni får helt enkelt hålla till godo med 2015 år siffror. 

Multipliceras sedan antalet lärare i de olika grupperna (komvuxlärare får tillhöra gymnasielärargruppen och SFI-lärare grundskolelärargruppen) med antalet lärare/1000 som drabbats av sjukskrivning pga psykisk ohälsa får vi fram det ungefärliga antal lärare som under 2014 sjukskrivs pga psykiska diagnoser. (Obs. Här finns möjlig felkälla då statistiken troligen inte tar hänsyn till att en person kan sjukskrivas av läkare. Bli frisk. Sjukskrivas av läkare igen, under samma år)

Bakom statistik i procent över sjukskrivningar pga psykiska diagnoser finns alltså drygt 11000 lärare som tvingats stanna hemma från jobbet, vid minst ett tillfälle, pga psykisk ohälsa. Lägg till det alla som varit hemma kortare tid för att de inte orkat men som givit andra förklaringar till frånvaron än psykisk ohälsa. 

Samband mellan arbetsmiljö och psykisk ohälsa

Avslutningsvis några ord om sambandet mellan arbetsmiljö och psykisk hälsa. Representanter från arbetsgivarsidan hävdar gärna att det där med psykisk hälsa är svåra saker och att det kan bero på så mycket annat än omständigheter som arbetsgivaren kan rå över. Arbetsmiljöverkets senaste föreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö hävdar dock att det finns ett tydligt samband mellan psykisk ohälsa och arbetsmiljö. Även Försäkringskassan slår i rapporten fast att det finns ett samband och att detta samband återkommande bevisats. 

För att ytterligare stärka sitt eget påstående att det finns ett samband mellan arbetsmiljö och psykisk ohälsa hänvisar Försäkringskassan till Statens beredning för medicinsk utveckling som 2014 kom fram till följande slutsats om kopplingen mellan arbetsmiljö och psykisk ohälsa 

Sammanfattning
Syftet med det här blogginlägget har inte varit att lyfta fram några världsnyheter i ämnet lärares psykiska ohälsa. Det jag försöker att visa är att det finns ett tydligt samband mellan arbetsmiljö och psykisk ohälsa. Att risken för lärare att drabbas av sjukskrivning pga depression är större än för någon annan yrkesgrupp och att risken att drabbas av sjukskrivning pga ångest är bland den största på arbetsmarknaden. Omsatt i antal människor handlar det om drygt 11000 individer. Människor som enligt både Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket är sjuka delvis pga dålig social och organisatorisk arbetsmiljö.

Detta är vad vi vet om hur det ser ut. Frågan är vad som görs för att förändra läget. Enligt min upplevelse inte mycket och det måste vi ändra på!

New Public Management i välfärden - Varför går det åt skogen?

Bloggandet går tydligen vidare. Jag är oerhört tacksam för att såpass många tar sig tid att läsa det jag skriver. För mig som inte längre orkar stå på barrikaderna är det fantastiskt skönt att iaf på något  sätt få möjlighet att bidra till förändring. För när det gäller de frågor som ligger mig närmast om hjärtat; arbetsmiljö, psykisk ohälsa och styrning av välfärden, är en förändring nödvändig. 

Det här inlägget kommer att handla om styrning och om hur den modell för styrning som idag är allenarådande i svensk välfärd faktiskt kan förklara väldigt mycket av det som inte fungerar i välfärdens olika verksamhetsområden. De flesta exempel jag lyfter kommer att vara skolrelaterade men min upplevelse är att styrningen ser mycket lika ut även inom omsorgs- och vårdsektorn. Jag vet att det här med styrning inte är något som lockar till läsning. Men. Jag vädjar till alla er som bryr er om välfärden att läsa. Det är ett tungt ämne, men ack så viktigt. 

Kort historisk bakgrund till New Public Management

Den ekonomiska krisen under 90-talet tvingade kommuner och landsting att drastiskt anpassa sina utgifter efter minskade skatteintäkter. Redan före detta hade politik och förvaltning tittat mot näringslivet för att hitta inspiration till hur offentlig verksamhet kunde styras men det nya akuta ekonomiska läget gjorde att behovet av en ny styrning med fokus på billigare offentlig sektor blev akut. Mycket kortfattat handlar NPM om att politiken så långt det går ska konkurrensutsätta välfärden, uppmuntra privata utförare, styra genom att sätta mål samt decentralisera så mycket som möjligt av ansvaret ner till första linjens chefer (tex förskolechefer och rektorer). I den bästa av alla världar kan sedan nämndpolitiker och kommunfullmäktige/landstingsfullmäktige se verksamheten årligen effektivisera sig själv genom att hela tiden blir billigare och bättre. 

Politisk och ekonomisk NPM-styrning i teorin

Politiken skall alltså enligt NPM enbart sätta målen för verksamheten samt bestämma verksamhetens ekonomiska förutsättningar. I praktiken innebär det att kommunfullmäktige anger övergripande mål för en nämnd (tex utbildningsnämnden) samt avgör vilken nämndram (budget) nämnden har till sitt förfogande för att lösa uppgiften. Nämndpolitikerna skall sedan bryta ner fullmäktiges övergripande mål till nämndspecifika mål. Dessa kan i skolans värld tex vara att öka behörigheten till gymnasiet med x % eller att så och så många fler elever i så 3 kan läsa. För att konkurrensen mellan olika utförare (tex friskolereformen) skall fungera krävs att varje elev får ett värde, ofta kallat skol- eller elevpeng. Beroende på hur nämndramen utvecklats förändras denna peng i varje ny budget. Har nämnden fått ökad tilldelning i jämförelse med föregående år kan pengen höjas och skolans chefer få mer pengar att röra sig med. Eftersom effektivisering är en bärande del av NPM är det dock mycket vanligt att pengen inte ökar med lika mycket som kostnaderna ökats. NPM kom ju till för att spara pengar genom att sätta press på verksamheten att ständigt bli billigare. 

Förvaltningens styrning av arbetet

När de olika politiska instanserna gjort sitt är det dags för förvaltningen att börja jobba. Budget med dess mål och ekonomiska ramar skall styra förvaltningen till att jobba med det politiken bestämt är viktigt. Efter att arbetet är gjort och året närmar sig sitt slut utvärderar förvaltningen hur det gått och lämnar rapport till politiken. Vad gäller de ekonomiska delarna sker kontinuerlig utvärdering, ofta i form av kvartalsrapporter. Allt för att politiken ska kunna säkerställa att förvaltningen jobbar enligt de mål politiken bestämt samt att budget hålls. 

Statligt inflytande över arbetet

Eftersom staten på något sätt är ytterst ansvarig för allt som sker vill staten ha ett finger med i spelet. Genom skollag och läroplaner styr tex riksdagen skolpolitikers arbete. Den senaste läroplanen och skollagen är en produkt av NPM. Mängder av ”rektor ska” och ”läraren ska”. Mycket definierade beskrivningar av vad läraren behöver ta upp i sina ämnen. Betydligt mindre är upp till läraren själv att bestämma över jämfört tex LPO94. Riskpolitiker har satt egna mål. Mängder av mål och i praktiken uttryckt i form av krav. Det är dock upp till kommunpolitiken att avgöra vilka ekonomiska muskler som krävs för att nå målen/kraven. 

Hur påverkas medarbetaren av NPM?

Ja. På vilket sätt har då välfärdsarbetares arbete förändrats som en konsekvens av New Public Management? Ett antal förändringar till det sämre är enkla att spåra till den politiska och ekonomiska styrmodellen. 

Kontroll/Uppföljning

För att NPM och målstyrning skall fungera krävs ett mycket omfattande system för kontroll och uppföljning. Hur ska politiker på olika nivåer veta att det de bestämt ska göras verkligen blir gjort, dels i de egna verksamheterna men ännu viktigare hos de privata utförarna? Lösningen på detta blir att medarbetare får dokumentera allt som sker. Lagstadgade dokumentationskrav är en direkt konsekvens av NPM. Den ökning av lärares administrationsbörda som skett senaste 20-årsperioden kommer sig inte av att politiker vill jävlas med lärare. Det beror på att målstyrning kräver kontroll och uppföljning. Hur ska riksdagen kunna kontrollera att den kommunala Centralskolan i Arvika erbjuder eleverna den slöjdundervisning skollagen garanterar brukaren om inte Centralskolans lärare kan dokumentera att så är fallet? Eller att skollagens krav på arbete mot mobbning efterföljs på fristående Klässbols högstadium om inte lärarna där dokumenterar varje samtal de har med elever som kränkt, blivit kränkta? Eller hur ska kommunpolitikerna i utbildningsnämnden i Arvika veta att lärare jobbat mer fokuserat mot läsning i så 2 om inte lärarna kan dokumentera att de jobbat mer fokuserat mot läsning i så 2?

Det som inte har dokumenterats, det har inte hänt. Har det inte dokumenterats kan det inte kontrolleras och har det inte dokumenterats kan det inte följas upp. Målstyrning kräver dokumentation. Den politiker som vill minska lärares dokumentation (och inte bara lägga den på någon annan) måste således göra upp med NPM och målstyrningen av skolan.

Effektivisering - spring fortare

NPM bygger på övertygelsen att allt kan effektiviseras men att de anställda i vård, skola och omsorg behöver sättas under press för att effektiviseringen ska bli av. Som en konsekvens av det har det i NPM:s kölvatten uppstått nya kolumner i kommunekonomers budgetar. Olika termer används för effektivisering. En del kallar det verksamhetsutveckling. Ärligast av alla är kanske Växjö kommun som kallar budgetposten ”omvandlingstryck”. Tryck på förvaltningen att omvandla sig och kosta mindre. 0,6 % lägger de årligen ut. Det är väl inget, kan man tycka. Men på 10 års tid innebär det att skolan måste minska sina kostnader med 6 % samtidigt som kommuninvånarna förväntar sig ständig kvalitetshöjning av välfärdstjänster.

Hur påverkar medarbetaren? Jo. Det blir mer att göra och mindre tid att göra det på. Psykisk ohälsa skapas av skillnad mellan krav och möjligheter. Ständiga effektiviseringar ökar denna skillnad och leder i slutändan till väggen. Det är det vi ser i sjukstatistiken. 10700 lärare sjukskrevs pga psykisk ohälsa minst en gång under 2014. Det är enormt många och det ser ungefär lika illa ut i vården och omsorgen. Är du politiker och vill ändra på det? Ja då måste du göra upp med NPM och ekonomistyrningen av skolan. 

Budgetdisciplin - Förvaltningskultur

NPM fungerar inte om politiken tillåter verksamheterna att dra över budget. Det omställningstryck Växjö kommun vill skapa går förlorat om man inte måste hålla budget. I skolans värld innebär det att rektorer inte får gå back. Gör du det är du i längden omöjlig att ha kvar eftersom du sätter hela styrsystemet ur funktion. Det är ditt jobb att hålla budget. Punkt. Känner du att uppdraget är omöjligt med den peng du har till ditt förfogande har du att välja mellan att säga upp dig eller hålla tyst. Den förvaltningskultur som skapats runt om i välfärden tillåter inte att problem lyfts upp i systemet. Ansvaret är decentraliserat till första linjens chefer. Lös det!

Här hamnar medarbetaren uppenbart i kläm mellan NPM-styrning a la ”alla pengar är utdelade ni får inte mer” och den statliga styrningen. Enligt läroplan och skollag skall undervisningen hålla en viss kvalité. Här står inget om ständigt minskad budget eller budgetdisciplin. Det går inte att välja bort elevvården bara för att pengar saknas. Verksamheten ställs inför krav från riskdag som kommunens budget inte är anpassad för att klara. Tydligast av allt blir detta vad gäller arbetsmiljölagens krav på en god fysisk och psykisk arbetsmiljö. Läs gärna mer om det här. 

Så. Är du rikspolitiker och vill öka kvalitén i skolan? Då räcker det inte med några miljarder extra i riktade statliga anslag. Du måste göra hitta ett nytt ekonomiskt styrsystem utan totalt budgetfokus och NPM-förvaltningskultur ute i kommunerna. 

För att runda av det hela. Först tack för att du orkat läsa hit. Sedan. Såväl riks- som lokalpolitiker har ett oerhört ansvar att ta välfärden ur NPM-styrningens klor. Det levereras hela tiden nya förslag på reformer för skolan. Problemet är att så länge förslagen, hur bra de än må vara, genomförts i en skola styrd och organiserad enligt New Public Managementprinciper kommer de att vara verkningslösa. Vi behöver ett nytt styrsystem fritt från kontrollfokus och som inte har ständiga effektiviseringskrav på välfärden som bärande ekonomisk styrningsprincip. 

Tack för uppmärksamheten

  

Lärarbristen - En konsekvens av elevens bästa i fokus?

Det har väl inte undgått någon att det råder lärarbrist i landet. För många lärare har valt att lämna yrket för att göra karriär någon annanstans. För få lärare orkar med det höga tempot och de dåliga arbetsvillkoren och för få unga väljer att studera till lärare. Lite beroende på hur man räknar kommer det inom några år att saknas upp till 90 000 lärare. Betydligt fler än vad som kan utbildas även om plötsligt söktrycket till lärarutbildningarna skulle mångdubblas. Som förklaring till lärarbristen brukar nämnas lön och arbetsmiljö. Det är såklart korrekt att lärare tjänar jämförelsevis dåligt och att lärares arbetsbelastning är för hög. Men, jag ska i det här inlägget försöka se lärarbristen och läraryrkets utveckling ur en lite annan synvinkel. 

Jag tänkte börja med att ställa en fråga för dig som läsare att reflektera över. Hur ser samhället på arbete? Är syftet med arbetet enbart att skapa mervärde för samhället, en billigare och bättre produkt, eller kan, och bör, själva utförandet av arbetet skapa mervärde även för den som utför arbetet? För att konkretisera och koppla till läraryrket. Skall man organisera en lärares arbete så att eleven lär sig så mycket som möjligt eller bör man när man organiserar lärares arbete även ta i beaktande vad läraren själv har för preferenser och önskemål om sitt arbete? 

Spontant tror jag att de flesta skulle säga att det viktiga är eleven och att det inte finns någon diskrepans mellan vad som är bra för eleven och vad som är bra för läraren. Lärare finns ju i skolan för elevens skull osv. Men det är i teorin. Hur fungerar det i praktiken när lärares arbete organiseras enbart med eleven i fokus? Låt oss titta lite på lärares arbete organiseras och hur lärares arbete styrs och samtidigt fundera över hur lärare själva upplever organisation och styrning. Det handlar alltså inte om att syna organisation och styrning efter vad som är optimalt utan att fundera över hur organisation och styrning upplevs av lärare. Tänk också på att när jag använder ”elev” och ”lärare” generaliserar jag ordentligt och utrycker vad jag själv anser vara någon form av genomsnittlig uppfattning. 

Schema - Arbetstid

Som jag tidigare visat har lärares arbetstid mer och mer fyllts med nya arbetsuppgifter utan att några uppgifter tagits bort. De nya uppgifterna kan vara av olika natur. Dokumentation, administration, rastvaktande, konferenser, deltagande i olika grupper, av rektor bestämt kompetensutveckling osv. Detta är inte arbetsuppgifter som lärare i någon större utsträckning själva önskat utan arbetsuppgifter som politiker, tjänstemän på kommunkontor samt rektorer bestämt skall ingå i lärares arbete och som har lagts till på bekostnad av lärares tid för förberedelser och efterarbete. Ingen av dessa förändringar i synen på lärares arbetstid har skett för att jävlas med lärare. Syftet har varit att förbättra produkten ”utbildning”. Eleven har varit i fokus. Men lärare vill inte jobba så. Lärare vill ha tillbaka sin frihet. Lärare vill själva kunna styra över vad som skall göras för att eleverna ska lära sig och när dessa saker ska göras.  

Styrdokument

Skolan främsta styrdokument är skollagen och läroplanen. I ett antal nyskrivningar av skollagen har makt på olika sätt förskjutits från lärare till elever och föräldrar. Elevers och föräldrars rättigheter har stärkts och kraven på lärare och på skolan har ökat. Ingen av dessa förändringar är dåliga ur ett elevperspektiv. Det är bra för eleven att elevers rättigheter stärkts. Det är bra föräldrar att föräldrars rättigheter stärkts. Förändringarna har inte gjorts för att sätta dit lärare. Men. Lärare tycks uppleva att pendeln gått för långt. De vill ha fler verktyg att arbeta med i stökiga klasser. Fler sanktioner att använda mot elever som inte sköter sig. Kunna ställa högre krav på elever. Själva ha mer rättigheter än nu.  

Läroplanen styr lärare på flera sätt. Dels styr den HUR lärare ska jobba dels styr den VAD lärare ska jobba med. Staten är inte huvudman för skolan men genom en mycket detaljerad läroplan styr staten lärares arbete mycket ingående. Syftet är att säkerställa en likvärdig skola där det garanteras att eleverna lär sig ungefär samma oavsett vilken skola man får sin utbildning på. Det här är bra för eleverna. Det är bra för staten. Men är det verkligen bra för lärarna? Många lärare anser att friheten för lärare att vara proffs begränsas för hårt tex av de många centrala innehållen. Att det blir för mycket att bocka av ämnesområden. För mycket fokus på betyg och matriser. För lite utrymme för kreativitet. Osv.

Styrning på huvudmannanivå

Kommunala skolförvaltningar har fyllts med skolutvecklare och förstelärare har anställts ute på skolorna, båda yrkesgrupperna ofta med tydliga ansvarsområden och syfte att styra lärares arbete till en viss pedagogik. Genom kollegialt lärande styrs lärare till att arbeta mer lika. Det blir vanligare med pedagogiska profiler. Allt motiveras med att det är bra för eleven att känna igen sig när de har olika lärare eller att det finns ett sätt att vara lärare på som är det bästa. Det vetenskapligt bevisade. Så som alla ska göra. Lönekriterier som premierar skolans mål och pedagogik hjälper till att ge lärare incitament att bli mer lika. Allt för att eleven ska lära sig så mycket som möjligt. Inte för att vara elaka mot lärare. Eleven i fokus. Gör såhär så lär sig eleven mest. Men vill lärare bli så styrda eller känner många lärare att rektors/förvaltnings strävan att göra lika är något dåligt? 

Kontroll

Under 2000-talet har statens fokus av kontroll på lärares och rektorer arbete ökat. Syftet med kontrollfokus är att de uppgifter staten ålägger lärare och rektorer i skollag och läroplan blir gjorda och att de blir gjorda på rätt sätt. För att kunna kontrollera skolor krävs dokumentation. Det måste i efterhand gå att bevisa att något hänt. Anar har det inte hänt. Detta är bra för eleven eftersom eleven har rätt till utbildning enligt styrdokumenten. Elever ska inte drabbas av lärare som på eget bevåg undervisar om annat än det som bestämts. Elever har rätt att inte bli kränkta. Rätt att få förklarat varför de får ett visst betyg, osv. Kontrollfokuset har inte blivit till som en konsekvens av att politiker vill sätta dit lärare. Men. Lärare upplever att kontrollfokus och att hela tiden behöva se till att ha ryggen fri är något dåligt. I arbetsmiljöundersökningar anger lärare att de känner stressade av att alltid behöva bevisa att de gjort rätt. Att föräldrar och elever hotar med Skolinspektionen. 

Inkludering

För ett gäng år sedan delades klasser upp. Elever som var duktiga läste vissa ämnen med elever som var duktiga och elever som inte var lika duktiga läste vissa ämnen ihop med elever som inte var lika duktiga. Elever som av olika skäl var bråkiga fick inte gå i vanlig klass utan hänvisades till OBS-klasser. Elever som hade olika typer av svårigheter plockades ut och fick specialundervisning i mindre grupper. Så är det inte längre. Nu förväntas läraren att klara i princip samtliga utmaningar i klassrummet. Förändringen har skett med elevernas bästa i åtanke. Det är bättre för en elev med svårigheter att få vara tillsammans med sina klasskamrater. Det är på sikt bättre för elever som är utåtagerande att vara med sina klasskamrater istället för att gå i en speciell klass med andra elever som är utåtagerande. Men. Läraren drabbas när förutsättningarna inte finns för att hålla ordning i klassen eller när läraren inte hinner hjälpa de duktiga för att de inte lika duktiga tar så lång tid. Förändringen gjordes med elevens perspektiv i åtanke men för läraren ledde till en jobbigare arbetssituation. Ur lärarens perspektiv är inkludering inte lika bra och i synnerhet inte kostnadsneutral inkludering.

Jag skulle kunna hålla på så här ett tag till, men kanske har poängen redan börjat bli tydlig. Den svenska skolpolitiken har iaf de senaste 20 åren haft ett hundraprocentigt elevfokus. Reformer har genomfört med elevens bästa i åtanke. Arbetet har organiserats och styrts med eleven i fokus, ofta med hänvisning till forskning. Forskning som också har fokuserat på vad som är bäst för eleven, inte för läraren. Ingenstans har politiker eller skolförvaltning valt ta hänsyn till vad lärarna faktiskt vill. Hur de ser på sitt arbete. Vad i arbetet som gör att de tycker att det är givande att gå till jobbet. I mitt eget fackliga arbete har detta varit extremt tydligt. Rektorer och skolförvaltning styr mer och mer med hela handen, pressade av politiker som vill ha snabba resultat. Arbetstagarnas åsikter har blivit allt mindre viktiga. 

Så tillbaka till grundfrågan. Bör lärares arbete organiseras och styras enbart efter vad som är bra för eleverna? Ja, trodde jag ju att de flesta skulle svara. Jag med kanske, innan jag tänkt till. Men tänk om det är så att inte tillräckligt många känner att läraryrket är tilltalande om arbetet inte organiseras och styrs så att de känner sig uppskattade och upplever arbetet meningsfullt? Tänk om slutresultatet av att vi i samtliga fall tänker på elevens bästa inte alls blir elevens bästa, utan en skola tom på lärare? 

Jag skriver ofta om New Public Managementstyrning på twitter. Jag är medveten om att jag ibland lägger för mycket i begreppet men vill ändå hävda att det vi idag ser konsekvensen av i form av akut lärarbrist är politikers och tjänstemäns NPM-styrning och organisering av lärares arbete. Om inte politiker och förvaltning omedelbart gör upp med NPM-styrning av skolan och med att organisera skolan på ett sätt som inte är attraktivt för en stor grupp lärare kommer allt fler lärare att välja andra yrken. Allt fler lärare tvingas lämna pga psykisk ohälsa. Allt färre unga välja att utbilda sig till lärare. Det kommer att vara väldigt dåligt för eleverna!

Lyft arbetsrelaterad psykisk ohälsa under Almedalsveckan #sjukvälfärd

Pausar sommarlovet för att skriva om något viktigt. Idag börjar Almedalsveckan i Visby. Politiker, lobbyister, fackförbund, företag och allmänhet träffas för att diskutera politik och dricka bubbel. Det här korta inlägget kommer inte att handla om dem, utan om de som inte är på plats. De utbrända. De som fallit offer för den höga arbetsbelastningen och dåliga arbetsmiljön i vård, skola och omsorg. De som inte längre orkar göra sin röst hörd. De sjukskrivna. De som inte bjuder på mingel, håller i seminarier eller tal. De som ingen lyssnar på. De som gett upp. De som snart kommer att ge upp. De som inte har något att ge upp. Men framförallt handlar det om att skapa en arbetsmiljö i välfärden som inte gör de fler medarbetare sjuka. 

Samhället stigmatiserar fortfarande psykisk ohälsa. Många håller sina problem för sig själv. En del lyckas vara sjuka samtidigt som de arbetar, andra hamnar i Försäkringskassans våld. Fler och fler väljer att helt stå utanför försörjningssystemet, leva på besparingar, leva på sin partner, leva på inget. Arbetsmarknaden är hänsynslös. Här tillåts inga skavanker, djupa svackor eller låg stresstålighet. Friskhet är ett tecken på framgång, sjukdom på misslyckande. Ingen anställer en som varit, eller ännu värre är, drabbad av arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Inte om de kan undvika. Och det kan de ofta.

Jag har i mina tidigare inlägg försökt visa på vad det kommer sig att anställda i vård, skola och omsorg i så mycket högre grad än andra drabbas av arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Det har att göra med hur politiker tolkar arbetsmiljölagen, samvetsstress, stenhård budgetstyrning och omöjliga effektiviseringskrav. Jag har också gett förslag på vad man skulle kunna göra för att förbättra arbetsmiljön för lärare samt skickat med en sommarhälsning till politiker, fackförbund, journalister och till oss medarbetare i vård, skola och omsorg.

En återkommande upplevelse hos oss som drabbats av psykisk ohälsa är att inte riktigt bli tagna på allvar. Inte när vi berättar om hur vi själva mår och hur vi skulle kunna må bättre, men inte heller när vi försöker att förklara för ännu friska människor varför det är så viktigt att arbetslivet förändras så att människor inte längre blir sjuka av att vara på sitt arbete. I mina diskussioner på twitter hamnar jag ofta i samtal med andra som slagit i väggen. När de berättar om sina kamper känner jag igen mycket från mina egna försök att förklara. Visst. Många ännu friska känner igen sig när jag beskriver de fel och brister som finns i arbetslivet men när det kommer till att driva frågor hammar alltid psykisk ohälsa i skymundan för mer konkreta frågor, som tex lön. Det är tyvärr först när det är för sent som arbetsmiljön visade sig vara det viktigaste. 

Det här inlägget är ett tafatt försök att lyfta frågan om arbetsrelaterad psykisk ohälsa under Almedalsveckan. Själv är jag inte på plats. För sådant har jag varken ork eller plattform. Istället tänker jag i den mån jag hinner och orkar twittra om arbetsrelaterad psykisk ohälsa i vård, skola och omsorg under #sjukvälfärd. Har du också drabbats av sjukdom pga stress, dålig arbetsmiljö och hög arbetsbelastning i vård, skola och omsorg eller tycker du bara att frågan är viktig att lyfta? Hjälp gärna till med att använda hashtag #sjukvälfärd i sociala medier. Kanske blir vi många. Kanske bara jag. Men då har jag iaf gjort något. 

Psykisk ohälsa i vård, skola och omsorg - En sommarvädjan

Jag har ju haft en liten artikelserie igång här om arbetsmiljö i välfärden, psykisk ohälsa och ekonomistyrning. Trots att ämnet är snustorrt tycks det som att en hel del läst mina inlägg och känslan är att de flesta känner igen min beskrivning av verkligheten som jag ser den. Tänkte i detta inlägg göra någon form av summering och skicka vidare en vädjan till landets beslutsfattare samt efter det ta sommarlov. 

Psykisk ohälsa och stressrelaterade sjukskrivningar har äntligen hamnat på politikers agenda. Det går inte en dag utan att man kan läsa om stigande sjuktal och om hur stressen i välfärden skördar allt fler anställdas hälsa. Jag har i mina tidigare inlägg försökt förklara den ökade öhälsan med att New Public Managementfilosofin tagit över styrningen av vård, skola och omsorg och hur NPM skapat allt mer samvetsstress hos välfärdsarbetare. Ständiga effektiviseringskrav, fokus på kontroll, stenhård budgetdisciplin, en arbetsmiljölag satt ur spel och ett icke fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete har lett till att tiotusentals anställda i vård, skola och omsorg drabbats av psykisk ohälsa.

När jag följer debatten i media blir jag dock orolig. Mycket lite av det jag har lyft i mina inlägg diskuteras när politiker och experter pratar sjuktal. Istället ligger fokus på mer lättförståeliga quick fix som tex att lärarassistenter ska sköta den ökande dokumentationen/administrationen i skolan. Riktigt orolig blir jag när fokus läggs på att anställda måste bli bättre på att hantera stressen i arbetslivet med hjälp av mindfulness och avslappningsövningar. Istället för att ifrågasätta den ekonomiska styrning som skapat problemet försöker politiken att minska dess symptom. Det är ganska lätt att förstå varför det blir såhär. Det politiska klimatet, och medias klickjakt, har gjort att djupare politiska diskussioner i princip försvunnit. 

Jag är övertygad om att den psykiska ohälsan inte kan botas med hjälp av enkla lösningar. Vi behöver ändra vår syn på arbetslivet och på hur vi skapar kvalité och god arbetsmiljö i välfärden. Politiker måste inse att vård, skola och omsorg inte kan styras på samma sätt som om välfärden producerat bilar. Fortsätter kommun och landstingspolitiker att lägga effektiviseringskrav på vård, skola och omsorg kommer snart inte någon att vilja välja att utbilda sig i yrket. 

Så till min vädjan. 

Politiker i samtliga partier. Höga sjuktal hos anställda i vård, skola och omsorg och flykt från välfärdsyrken gynnar ingen. Jag förstår att det blir svårt att nå politisk enighet om välfärdens finansiering men ni behöver sätta er ner och över blockgränserna diskutera ohälsan och stressen i arbetslivet. Släpp prestigen och fokus på kortsiktiga valvinnarlösningar och försök att hitta en gemensam förklaring till varför det blivit som det blivit och hur vi istället borde göra. New Public Management belönar de som väljer att arbeta med att hjälpa andra med att göra dem själva sjuka. Det är inte rimligt. Så kan vi inte ha det. Det måste ni också hålla med om. 

Ledarskribenter, nyhetsbevakare, mediapersonligheter. Försök att lyfta er från klickjakten. Ställ krav på politiker att presentera mer än kortsiktiga lösningar. Hitta sätt för politiker att berätta för väljarna vad de vill på längre än 10 sekunder. Sätt er själva in i problematiken med stress och sjukskrivningar i välfärdsyrken. Ge frågan utrymme på bästa sändningstid, mittuppslaget, överst på hemsidan. Och nöj er inte med en gång. Låt fokus på psykisk ohälsa återkomma. Igen. Igen Igen. 

Fackförbund. Ena er. Det finns ingen anledning att Vision, LR, Kommunal, Vårdförbundet, Lärarförbundet osv ska arbeta med frågan om arbetsmiljö på sin egen kammare. Det är samma strukturer och samma ekonomistyrning som gör undersköterskan sjuk som gör högstadieläraren sjuk. Eller rektorn. Eller socialsekreteraren. Eller sjuksköterskan. Eller förskolläraren. Eller personliga assistenten. 1,2 miljoner svenskar jobbar med vård, skola och omsorg. Förstå vilken politisk kraft vi skulle utgöra tillsammans. 

Välfärdsarbetare. Vi har för länge accepterat att göra mer och mer på samma tid, med ständiga krav på högre kvalité. Det räcker nu. Även om arbetsgivaren är ansvarig för arbetsmiljön har vi ett eget ansvar att säga ifrån när vi blir sjuka av jobbet. Det är dags att vi tar det. Skriv tillbud när du inte kan sova pga att du tänker på jobbet. Eller när du haft ont i axlarna i flera veckor pga att du ständigt går på helspänn. Eller när du gråter på toaletten. Eller när det uppstår konflikter på arbetsplatsen pga att alla är trötta. Eller när du får yrsel. Eller när du varit nedstämd under en längre tid utan orsak. Organisera er. Kräv att ert fackförbund agerar mot höga sjuktal på arbetsplatsen. Stötta skyddsombuden i deras arbete. Stötta arbetskamrater som säger ifrån. Förhandla inte bara lön när du byter jobb. Kräv också rimlig arbetsbelastning. 

Sådär. Om du som läst mina inlägg om arbetsmiljö och arbetsbelastning i välfärden tycker att det varit vettigt formulerade tankar får du gärna hjälpa till att sprida dem. Nu går jag på sommarlov. På återseende. 

"Produktionskostnad" - Varför gäller inte arbetsmiljölagen i välfärden?

Man skulle kunna tro att första dagarna på lovet är himmelriket för stressade lärare. Så är tyvärr inte fallet. Snarare är det först nu, när adrenalinnivåerna går ner, som många märker att något står snett till med hälsan. ”Om jag bara håller ut till lovet kan jag vila upp mig sedan”. Det fungerar ibland, men om stressnivån varit för hög, för länge, är risken stor att väggen kommer när allt lugnat ner sig. Vad det kommer sig att lärare mår dåligt har jag diskuterat i tidigare inlägg. Allt mer uppgifter har lagts till. I princip inga uppgifter har tagits bort. Kraven har ökat. Resurserna i bästa fall varit oförändrade, men för många minskat.

Det har ju handlat en del om ord i tidigare inlägg. ”Samvetsstress”, svenskans fulaste ord och ”systematiskt”, svenskans tråkigaste ord. Egentligen borde det här inlägget handla om sommarlov, svenskans finaste ord, men riktigt så soligt blir det inte. Jag tänker istället ägna första lediga dagen till att resonera lite om termen ”produktionskostnad”. Inget vidare muntert sätt att fira lovet kanske ni tycker. Jag håller med. Men detta är något jag behöver få ur mig. 

"Det finns inte pengar"
Som facklig är man van att mötas av svaret "Det finns inte pengar" när man ställer krav på åtgärder för bättre arbetsmiljö. Det är oftast sant. Det finns inte pengar. Alla resurser är använda. Budgeten tillåter inte mer utgifter. Osv. Men är det verkligen ett svar man ska nöja sig med? Bör inte arbetsmiljö få kosta? Svaret på den frågan finns i Arbetsmiljölagen och det blir temat för dagen att reda ut hur det ligger till.

Dagens övningar kommer inte att revolutionera er förståelse för ökade ohälsotal i vård, skola och omsorg, men kanske kommer det göra bilden ännu ytterligare lite tydligare. Till stora delar blir det en repris av tidigare diskussion om krav-resurser, men den här gången med tydlig juridisk infallsvinkel. Jag kommer att börja i Arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets tolkning av kopplingen mellan arbetsmiljö och ekonomi. Fortsätta med att resonera över hur detta hanteras i tillverkningsindustrin och slutligen visa på hur lagen och kopplingen mellan arbetsmiljö i välfärden och ekonomi satts ur spel av kommun- och landstingspolitiker. Visst låter det fantastiskt intressant?

Arbetsmiljölagen

Arbetsmiljölagen är precis som de flesta andra lagar väldigt övergripande formulerad. När man läser portalparagraferna tycker man att allt är klart som korvspad, sedan kompliceras bilden ju mer man grottar ner sig i lagen och i dess förarbeten. För att slippa göra detta själv går det ofta utmärkt att ta genvägen till Arbetsmiljöverkets kommentarer där Arbetsmiljöverkets egna jurister förtydligar lagen och ger riktning om hur man skall tolka paragraferna.  I det här inlägget kommer jag att ta följande kommentar från Arbetsmiljöverket som utgångspunkt för att resonera om sambandet mellan ekonomi/budget och arbetsmiljö.

Produktionskostnaden är helt enkelt den sammanlagda kostnaden för att producera en vara eller en tjänst. Ofta delar man in kostnaderna i olika produktionsfaktorer men så djupt behöver vi inte gå för att förklara vad Arbetsmiljölagen säger om sambandet ekonomi och arbetsmiljö. En god arbetsmiljö måste få kosta. Det kan dock inte få kosta hur mycket som helst utan vinsten i förbättrad arbetsmiljö måste vara rimlig i förhållande till kostnaden. 

Tillverkningsindustrin - Fysisk arbetsmiljö

Hur är det då tänkt att lagen ska fungera i praktiken? Låt oss ta bilindustrin som ett exempel. Tillverkningen av en bil sker på löpande band. Vi tänker oss att medarbetare som monterar vänsterdörrarna får ont i axlarna av att utföra uppgiften, med sjukskrivningar som följd. Enligt lagen ska arbetsgivaren se till att arbetsmiljön inte gör folk sjuka så just den delen av löpande bandet måste ändras, tex genom att köpa en ny maskin som minskar påfrestningen för de som monterar vänsterdörren. Maskinen kostar förvisso pengar men vinsten i förbättrad arbetsmiljö är större än kostnaden. Den ökade kostnaden för produktionen ökar den totala produktionskostnaden. Om detta inte kan tas igen någon annanstans kan det leda till att priset måste justeras för att finansiera den ökade produktionskostnaden. 

Genom att ständigt göra förändringar som skapar bättre fysisk arbetsmiljö har sjukskrivningarna pga fysiska diagnoser minskat. I tillverkningsindustrin är arbetsmiljöns påverkan på produktionskostnaden accepterad. Den kan finansieras med ökat pris eller med möjlig effektivisering. Med det inte sagt att det inte fortsatt finns möjlighet att göra förbättringar. 

Vård, skola och omsorg - Social och organisatorisk arbetsmiljö

Arbetsmiljölagen gäller alla arbetsgivare. Arbetsmiljöverkets tolkning av lagen, att arbetsmiljö måste vara en del av produktionskostnaderna, gäller således också alla arbetsgivare. Ändå har offentlig sektor som en konsekvens av New Public Managementstyrning lyckats få det till att kostnaden, budgeten, inte får påverkas. Att budget skall hållas. Att inga förändringar som påverkar arbetsmiljön under budgetåret, eller mellan budgetåren, får påverka den totala produktionskostnaden. 

Istället för bildar tänker vi oss här produktionen av tjänsten ”utbildning” av en sjätteklassare. Produktionskostnaden utgörs till största delen av personal. Utöver det finns tex hyra, läromedel, skolmat osv bland utgiftsposterna. Personalens arbetsmiljö ska vara en del av produktionskostnaden, men låt oss se vad som händer när en yttre förändring leder till högre krav. Ta ny läroplan och nytt betygssystem som ett exempel. När kraven på själva undervisningen, på dokumentation, på normativ bedömning,  på att förmedla betyg till föräldrar, på att använda matriser osv ökar, ökar arbetsbelastningen för lärare. Ökad arbetsbelastning skapar ökad skillnad mellan krav och resurser vilket skapar stress och i slutändan ohälsa/sjukskrivning. 

Det arbetsgivaren borde göra är att anpassa arbetsmiljön så att den totala mängden krav inte ökas, tex genom att anställa fler lärare. Fler lärare kostar pengar och ökade lönekostnader skulle innebära att produktionskostnaden ökar. Allt enligt vad lagen anger om sambandet mellan produktionskostnad och arbetsmiljö. Men. Detta sker inte alls inom välfärdssektorn. Skolpengen styr rektorns möjlighet att skapa god arbetsmiljö. Kommunalpolitiker har inte ökat skolpengen för att kompensera för ökade produktionskostnader. Istället har rektorer tvingats att klämma in fler och fler uppgifter i lärarnas schema, och i många fall istället minska produktionskostnaden. 

Slutsats

Vad kommer det sig att helt olika lagkrav gäller för tillverkningsindustrin och för välfärdssektorn? Varför väljer samhället att endast i teorin, men inte i praktiken, ställa krav på att produktionskostnaden för tex ”utbildning av sjätteklassare” ska anpassas så att inte de anställda blir sjuka? Svaret är egentligen inte svårare än att den budgetstyrning och den marknadsanpassning (New Public Management) vi efter nittiotalskrisen valt för vård, skola och omsorg inte tillåter kostnadsökningar. När man likställer produktionen av en bil med produktionen av tex utbildning utgår man från att kostnadsökningar i produktionen (tex arbetsmiljö) kan kompenseras med effektiviseringar. När detta i praktiken visar sig omöjligt har inte arbetsgivare något annat val än att bryta mot arbetsmiljölagen, trots att lagen är tydlig. 

Det är fullständigt nödvändigt att hitta ett nytt sätt att styra välfärdssektorn. Jag har tidigare gett följande förslag för skolan. Mina upplevelser är att samma strukturella galenskap finns även i vården och omsorgen. Varje dag kommer larmrapporter om att det saknas lärare i landets skolor. Framtidsprognoser visar att det kommer saknas personal i princip samtliga välfärdsyrken. Det är dags att riks, landstings och kommunpolitiker inser allvaret och genomför omfattande förändringar av styrsystemen. Det räcker inte att föreslå marginalförslag som lärarassistenter eller riktade lönesatsningar till några. 

Som vanligt. Om någon läst ända hit, tack! Jag är uppriktigt tacksam. Om ni tycker att jag målar upp en felaktig bild, skriv gärna det i kommentarer till det här inlägget. Jag vill ha fel. Jag vill att det inte ska vara så här illa ställt. Men jag har ännu inte blivit överbevisad. Kanske den här gången…